Dominikanska republiken — fortfarande rum för upptäckter

REDAN som tonåring gick Kristofer Columbus till sjöss, vilket så småningom skulle leda till att han upptäckte de öar som i dag kallas Västindien. I december 1492 gick hans flaggskepp, Santa María, på grund norr om ön Española, som i dag kallas Hispaniola och som är uppdelad på de båda staterna Haiti och Dominikanska republiken. Där grundade Columbus den första europeiska bosättningen, ett i all hast byggt fort, som han kallade La Navidad. Ön blev centrum för hans fortsatta utforskningar.

Columbus fann att det bodde ett påfallande ståtligt, tillitsfullt och gästfritt folk på ön, nämligen tainoindianerna. Man tror att det fanns omkring 100.000 av dem vid den tiden. Men på grund av den hårda behandlingen som inkräktarna utsatte dem för, vilkas främsta intresse var att finna guld, decimerades den inhemska befolkningen snabbt. Enligt rapporter fanns det bara omkring 500 tainoindianer kvar år 1570.

I våra dagar består Dominikanska republikens befolkning av människor av olika raser och med olika hudfärger, vilkas förfäder invandrade dit. Ändå tycks de ha flera av tainoindianernas fina egenskaper och är i grund och botten vänliga och lättsamma människor. Detta jämte en uppriktig tro på Gud och respekt för Bibeln har gjort att Jehovas vittnens arbete med att predika och undervisa har haft anmärkningsvärd framgång.

Upptäckter av annat slag

De första Gileadutbildade missionärerna, Lennart och Virginia Johnson, kom till Dominikanska republiken när diktatorn Trujillo var vid makten. De fann till sin glädje att många reagerade snabbt och positivt på deras bibliska budskap. Men deras predikande behagade inte de styrande och deras religiösa rådgivare. Snart bröt en våg av förföljelse ut, och de dominikanska vittnenas tro sattes på svåra prov. Ännu i denna dag talar man ofta om den lojalitet och tro de visade, ibland ända till döds.

Jehovas vittnen, som nu uppgår till omkring 16.000 i landet, är välkända. För en tid sedan sände fem rikstäckande TV-stationer videon Jehovas vittnen — organisationen bakom namnet.a

Det gav stor publicitet åt Jehovas vittnens arbete, inte bara i de större städerna, utan också i mindre samhällen och i vissa områden på landsbygden. För att följa upp det hela anordnade man en särskild kampanj för att nå ut med de goda nyheterna om Guds kungarike till dessa avsides belägna områden.

Välsignelser av att nå ut

Många unga, energiska och nitiska Jehovas vittnen erbjöd sig frivilligt att predika i tvåmånadersperioder på dessa avlägsna distrikt. De blev verkligen belönade för sina ansträngningar. I ett område fann två Jehovas vittnen ovanligt stort intresse. Eftersom det var tid att fira den årliga åminnelsen av Jesu död, gjorde man de anordningar som behövdes och inbjöd människor att komma. Samlingslokalen fylldes, och man höll programmet. När mötet var över, fann man till sin förvåning att en annan stor folkskara väntade utanför samlingslokalen för att få komma in. De bjöd därför in dessa som väntade utanför och höll programmet igen. Det finns nu en församling i det området.

Människornas frikostiga och utåtriktade läggning gör att de ofta delar med sig av de bibliska sanningar de får lära sig till familjemedlemmar och andra de känner. En av dem som studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen sprudlade av glädje när han så småningom blev kvalificerad att predika från hus till hus. Han ledde redan fem bibelstudier i grannskapet men var lycklig över att få utöka sin andel i tjänsten på fältet.

Eftersom många distrikt inte blir regelbundet bearbetade av förkunnare av Guds kungarike, anstränger man sig för att predika för människor på bussar och dem som kommer till städerna för att göra affärer eller handla. Det har lett till goda resultat, vilket en erfarenhet i samband med ett brev som kom till avdelningskontoret visar. Brevet kom från två män på landsbygden som bad om ett bibelstudium. När ett Jehovas vittne besökte dem, visade sig ”männen” vara 10 och 11 år. Men hur hade de fått veta om bibelstudieanordningen? Det visade sig att en man från byn hade rest till huvudstaden för att göra affärer. Där träffade han ett Jehovas vittne på gatan som gav honom en traktat och erbjöd honom ett kostnadsfritt bibelstudium. När mannen kom hem till byn gav han traktaten till en tolvårig grannflicka och berättade för henne om bibelstudieanordningen. Flickan berättade i sin tur om det hela för de båda pojkarna, vilka genast skrev brevet. Ett bibelstudium sattes i gång med pojkarna, flickan, mannen och hans två barn.

Ungdomarna reagerar positivt

Både de ungdomar som uppfostrats i sanningen och de som nyligen kommit med tycks verkligen ta sin tillbedjan av Gud på allvar. Tamar och hennes syster, Keila, till exempel, blev båda döpta när de var 10 år och började i pionjärtjänsten när de var 11 år. Wendy Carolina var 12 år när hon symboliserade sitt överlämnande genom att bli döpt i vatten, och två år senare, år 1985, började hon som reguljär pionjär. Hon är nu en effektiv undervisare och gläder sig fortfarande åt att kunna vara i heltidstjänsten. Unge Jovanny, som blev döpt när han var 10 år och började som reguljär pionjär när han var 11 år, leder fyra bibelstudier. När tioårige Rey fann att en antikvariatsbokhandlare hade en broschyr som Jehovas vittnen hade gett ut, bad han sin mor köpa den åt honom. Han slukade den. Hans sökande efter mer biblisk litteratur gjorde att han kom i kontakt med avdelningskontoret. Nu gläder han sig åt heltidstjänstens privilegier, och hans mor tjänar också Gud.

Vad har hjälpt dessa och andra ungdomar att inse värdet av andliga ting? I många fall spelade föräldrarnas goda vägledning en betydelsefull roll. Så var det med Josué, vars kristna föräldrar var lärare. När en resande tillsyningsman föreslog att föräldrarna skulle försöka hjälpa åtminstone ett av sina barn att träda in i heltidstjänsten, uppmärksammade de Josué. Eftersom Josué var en mycket duktig elev i skolan, fick han ett statligt stipendium att studera till ingenjör. Efter ett och ett halvt år vid universitetet tackade han ja till en inbjudan att ta del i byggnadsprojektet vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Dominikanska republiken. Hans föräldrar var mycket glada över att ha fått överlåta sin son till Jehovas tjänst.

”Upptäcktsresande” från andra länder

Jesu ord att ”skörden är stor, men arbetarna är få” kan verkligen tillämpas på det här fältet. (Matteus 9:37) Det stora behovet och fina gensvaret har fått Jehovas vittnen från andra länder att flytta till detta land och ta del i att utforska distrikten för att finna vår tids verkliga skatter — uppriktiga sanningssökare.

Från grannön Puerto Rico har det kommit familjer som är Jehovas vittnen, vilka har känt verklig tillfredsställelse över att få tjäna på olika platser i Dominikanska republiken. Ett familjeöverhuvud sade: ”Att få uttrycka sin tro och sitt hopp för lyssnande öron gör verkligen tron levande!” När Cecilia från Sverige och Nia från Förenta staterna fick höra talas om behovet, förenade de sina krafter med flera andra unga heltidsförkunnare. De tjänar i de inre delarna av landet som ligger högt över havet och har ett mildare klimat. På liknande sätt förenade sig två kanadensiska familjer med en dominikansk familj, som hade återvänt från Förenta staterna, högt uppe i de tallbevuxna bergen där temperaturen är lägre. Där tillhör de en liten församling och når människor på distriktet vilka inte har haft besök av Jehovas vittnen på uppemot tio år.

Alfredo och Lourdes och deras fem barn återvände från New York och tillhör en liten församling i en av de vackra turiststäderna längs kusten. De är glada över att ha del i att finna människor med uppriktigt hjärta och att hjälpa församlingen att växa. Roland, en dataoperatör från Österrike, och hans hustru, Yuta, har bosatt sig i de varma och torra delarna i söder. De har haft glädjen att få se en ny församling bildas sedan de kom dit. Från ett angränsande samhälle rapporterade en grupp på tre pionjärsystrar och ett gift par från Kalifornien att det var så många som ville att de skulle studera Bibeln med dem att de inte kunde ta hand om alla. Därför uppmuntrade man de intresserade att vara med vid mötena i Rikets sal och att sätta upp sig på en väntelista för att få ett bibelstudium. Yutas bror Stefan tjänar troget i en liten församling i den vackra staden Samaná vid den nordöstra kusten. På bara två år har antalet förkunnare av Guds kungarike fördubblats i den staden.

Den kärlek och nitälskan som dessa och andra som har kommit för att hjälpa till har visat är verkligen berömvärd. De har antagit utmaningen att inte bara flytta till ett annat land med en annorlunda kultur och andra seder, utan också i de flesta fall att lära sig ett nytt språk för att kunna tillgodose fårlika människors andliga behov. Den inhemska befolkningen har reagerat positivt på deras ansträngningar.

En del dominikanska familjer har lämnat de större städernas bekvämligheter och flyttat till landsbygden. Alla belönas de rikligen med glädjen över att finna verkliga skatter i form av uppriktiga sanningssökare.

Skattsökarna på 1400-talet förde inte med sig välsignelse, utan slaveri och omätligt lidande för det infödda tainofolket. Inte ens Columbus själv fick någon nytta av skatterna i Nya världen. Han greps slutligen och skickades bort från den ö som han hade upptäckt och kom tillbaka till Spanien i bojor.

I våra dagar äger ett annat slag av utforskning rum, och man finner dyrbarare skatter. Jehovas folk söker flitigt efter människor med uppriktigt hjärta som reagerar positivt på de goda nyheterna om Guds kungarike. Följden har blivit att den skara som får åtnjuta den frihet som bara Guds ord kan ge ökar mer än någonsin tidigare. (Johannes 8:32) De ser fram emot den tid när detta bergiga land med sina praktfulla vattenfall, vackra stränder och intressanta grottor kommer att vara inte bara en paradisö, utan en del av den nya värld som omfattar hela jorden. — 2 Petrus 3:13.

[Fotnoter]

[Karta på sidan 24]

(För formaterad text, se publikationen)

Dominikanska republiken

[Bilder på sidan 24, 25]

Ungdomar upptäcker värdet av andliga ting genom att ta del i heltidstjänsten