Noas tro domfäller världen
HAR du hört talas om Noa, en gudfruktig man som byggde en ark för att rädda liv under en världsomfattande översvämning? Trots att berättelsen är mycket gammal, är den välkänd för miljoner människor. Men det många inte tänker på är att det som Noa var med om har betydelse för oss alla.
Varför bör en skildring som är tusentals år gammal vara av intresse för oss? Finns det någon likhet mellan den situation som Noa befann sig i och vår? Om det gör det, hur kan vi då dra nytta av hans exempel?
Världen på Noas tid
Enligt Bibelns kronologi föddes Noa år 2970 f.v.t., alltså 126 år efter Adams död. På Noas tid var jorden uppfylld av våld, och de flesta av Adams avkomlingar valde att följa sin stamfars egensinniga exempel. Alltså ”såg Jehova att människans uselhet var mycket stor på jorden och att varje benägenhet hos hennes hjärtas tankar bara var usel hela tiden”. (1 Moseboken 6:5, 11, 12)
Upproriskheten bland människorna var inte det enda skälet till Jehovas misshag. Skildringen i Första Moseboken förklarar: ”Den sanne Gudens söner ... började [då] lägga märke till människornas döttrar, att de såg bra ut; och de började ta sig hustrur, nämligen alla som de valde ut. ... De så kallade nefilim befanns vara på jorden i de dagarna, och även därefter, när den sanne Gudens söner fortsatte att ha umgänge med människornas döttrar och de födde söner åt dem; dessa var de väldiga männen som levde förr i tiden, de ryktbara männen.” (1 Moseboken 6:2–4) Om man jämför dessa verser med ett uttalande nedtecknat av aposteln Petrus, ser man att ”den sanne Gudens söner” var olydiga änglar. Nefilim var en bastardavkomma av otillåtna förbindelser mellan kvinnor och materialiserade avfälliga änglar. (1 Petrus 3:19, 20)
”Nefilim”, som betyder ”fällare”, betecknar individer som får andra att falla. De var tyranniska översittare, och deras fäders synd jämställs med de perversiteter som försiggick i Sodom och Gomorra. (Judas, vers 6, 7) Tillsammans piskade de upp en outhärdlig ondskefull stämning på jorden.
”Oklanderlig bland sina samtida”
Ondskan var så utbredd att Gud var besluten att tillintetgöra mänskligheten. Men i den inspirerade skildringen heter det: ”Noa fann ynnest för Jehovas ögon. ... Noa var en rättfärdig man. Han visade sig vara oklanderlig bland sina samtida. Noa vandrade med den sanne Guden.” (1 Moseboken 6:8, 9) Hur var det möjligt att vandra med Gud mitt i en gudlös värld som förtjänade att tillintetgöras?
Noa hade utan tvivel lärt sig mycket av sin far, Lemek, en man med tro som också var samtida med Adam. När Lemek gav sin son namnet Noa (som troligen betyder ”vila” eller ”tröst”), profeterade han: ”Denne kommer att ge oss tröst och ro från vårt arbete och från våra händers smärtfyllda möda som härleder sig från marken som Jehova har förbannat.” Den profetian uppfylldes när Gud avlyfte den förbannelse som vilade över marken. (1 Moseboken 5:29; 8:21)
Men att man har gudfruktiga föräldrar är ingen garanti för att man själv är en andlig människa. Var och en måste själv bygga upp ett eget förhållande till Jehova. Noa vandrade med Gud genom att följa en kurs som hade Guds godkännande. Det som Noa lärde sig om Gud drev honom att vilja tjäna Gud. Noas tro vacklade inte när han fick veta att Gud hade för avsikt att ”bringa fördärv” över ”allt kött” i ”den stora översvämningen”. (1 Moseboken 6:13, 17)
Noa var helt övertygad om att den här katastrofen utan tidigare motstycke skulle inträffa, och han lydde därför Jehovas befallning: ”Gör dig en ark av trä från ett kådigt träd. Du skall göra avdelningar i arken, och du skall bestryka den invändigt och utvändigt med tjära.” (1 Moseboken 6:14) Att bygga arken enligt Guds beskrivning var ingen liten uppgift. Men ”Noa grep sig an med att göra i enlighet med allt som Gud hade befallt honom”. Ja, ”han gjorde just så”. (1 Moseboken 6:22) Noa utförde det här med hjälp av sin hustru och sina söner, Sem, Ham och Jafet, samt deras respektive hustrur. Jehova välsignade sådan tro. Vilket fint exempel för familjer i dag!
Vad skulle det innebära att bygga arken? Jehova gav Noa anvisning om att bygga en jättestor vattentät trälåda i tre våningar, ungefär 133 meter lång, 22 meter bred och 13 meter hög. (1 Moseboken 6:15, 16) En sådan farkost skulle ha en lastkapacitet jämförbar med åtskilliga av dagens fraktfartyg.
Vilken kolossal uppgift! Det betydde säkerligen att tusentals träd skulle fällas och fraktas till byggarbetsplatsen och sedan sågas till plankor och bjälkar. Det innebar att byggnadsställningar måste byggas, pluggar och sprintar tillverkas och att tjära till impregneringen samt förvaringskärl och verktyg med mera skulle skaffas fram. Arbetet kan ha krävt underhandlingar med köpmän och betalning för varor och tjänster. Det fordrades skicklighet i timmermansyrket för att få timret att sluta tätt och för att få en tillräckligt stark konstruktion. Och tänk bara – byggnadsarbetet pågick förmodligen i 50 eller 60 år!
Därnäst skulle Noa behöva inrikta sig på att förbereda tillräckligt mycket mat och foder. (1 Moseboken 6:21) Han skulle behöva samla ihop och föra in en stor mängd djur i arken. Noa utförde allt som Gud hade befallt, och arbetet blev slutfört. (1 Moseboken 6:22) Jehovas välsignelse garanterade att det hela skulle lyckas.
”En rättfärdighetens predikare”
Förutom att Noa byggde en ark, lät han en varning ljuda och tjänade troget Gud som ”en rättfärdighetens predikare”. Men människorna ”tog ingen notis förrän den stora översvämningen kom och ryckte dem alla bort”. (2 Petrus 2:5; Matteus 24:38, 39)
När man tänker på det andliga och moraliska förfallet på den tiden, kan man lätt föreställa sig att Noa och hans familj blev till ett spektakel för sina skeptiska grannar och blev föremål för deras hån och löje. Folk måste ha trott att de blivit galna. Men Noa lyckades ge familjemedlemmarna den andliga uppmuntran och det stöd de behövde för att inte lägga sig till med det våldsamma, omoraliska och trotsiga sätt som deras gudlösa samtida hade. Genom sina ord och handlingar, som återspeglade tro, domfällde Noa världen på den tiden. (Hebréerna 11:7)
Bevarade genom översvämningen
Kort innan störtregnet kom sade Gud till Noa att gå in i den färdigställda arken. När Noas familj och alla djuren var ombord, ”stängde Jehova dörren” – och alla hånfulla skratt stängdes ute. De olydiga änglarna dematerialiserade sig tydligen när översvämningen kom och undgick tillintetgörelsen. Men hur gick det för de andra? Varje levande skapelse som var på torra land utanför arken, även nefilim, gick under! Det var bara Noa och hans familj som överlevde. (1 Moseboken 7:1–23)
I ett månår och tio dagar var Noa och de som tillhörde hans hushåll inne i arken. De hade fullt upp att göra med att ge mat och vatten till djuren, avlägsna avfall och hålla räkning på tiden. Första Moseboken tidsbestämmer exakt alla faserna av översvämningen, precis som en loggbok, något som styrker trovärdigheten i berättelsen. (1 Moseboken 7:11, 17, 24; 8:3–14)
Medan Noa var i arken förde han utan tvivel andliga samtal och ledde sin familj i bön med tacksägelse till Gud. Det var antagligen genom Noa och hans familj som den historiska skildringen från tiden före översvämningen bevarades. Tillförlitliga muntliga traditioner eller nerskrivna historiska dokument som de hade i sin ägo kunde ha utgjort fint material för nyttig eftertanke under den tid översvämningen varade.
Så glada Noa och hans familj måste ha varit när de återigen kunde stå på torra land! Det första Noa gjorde var att resa ett altare och i egenskap av präst för sin familj frambära offer till den som hade räddat dem. (1 Moseboken 8:18–20)
”Alldeles som Noas dagar var”
Jesus Kristus sade: ”Alldeles som Noas dagar var, så kommer Människosonens närvaro att vara.” (Matteus 24:37) Kristna i vår tid är också rättfärdighetens predikare, som uppmanar människor att ångra sig. (2 Petrus 3:5–9) Med den jämförelsen som bakgrund kanske man undrar vilka tankar som rörde sig i Noas sinne före översvämningen. Tyckte han ibland att det var lönlöst att predika? Kände han sig trött emellanåt? Bibeln berättar inte det för oss. Vi får bara veta att Noa lydde Gud.
Kan du se sambandet mellan situationen på Noas tid och vår egen? Han lydde Jehova trots motstånd och svårigheter. Det var därför som Jehova bedömde honom som rättfärdig. Noas familj visste inte exakt när Gud skulle låta översvämningen komma, men de visste att den skulle komma. Tron på Guds ord uppehöll Noa under åren av hårt arbete och vad som måste ha verkat vara ett resultatlöst predikande. Det sägs faktiskt: ”Genom tro visade Noa, sedan han hade fått gudomlig varning och underrättelse om ting som man ännu inte såg, gudaktig fruktan och byggde en ark till räddning för sitt hushåll; och genom denna tro domfällde han världen, och han blev arvinge till den rättfärdighet som är en följd av tro.” (Hebréerna 11:7)
Hur kunde Noa få så stark tro? Han tog sig uppenbarligen tid att tänka över allt han visste om Jehova och lät sig vägledas av den kunskapen. Utan tvivel talade Noa med Gud i bön. Han lärde faktiskt känna Jehova så väl att han ”vandrade” med Gud. Som familjeöverhuvud ägnade han med glädje tid och kärleksfull uppmärksamhet åt sitt hushåll. Detta inbegrep att sörja för de andliga intressena i familjen, som bestod av hans hustru, hans tre söner och hans sonhustrur.
Kristna i vår tid är medvetna om att Jehova snart kommer att göra slut på den här gudlösa tingens ordning, precis som Noa hade kännedom om slutet för den dåtida världen. Vi vet inte dagen eller timmen, men vi inser att om vi efterliknar tron och lydnaden hos denne ”rättfärdighetens predikare”, kommer det att leda till att ”själen bevaras vid liv”. (Hebréerna 10:36–39)
[Ruta på sidan 29]
Har det verkligen inträffat?
Antropologer har samlat in så många som 270 olika flodlegender från i det närmaste alla stammar och folk. Bibelkommentatorn Claus Westermann säger: ”Över hela världen finns berättelsen om en flod. Precis som skapelseberättelsen är den en del av vårt fundamentala kulturarv. Detta är verkligen märkligt: var vi än kommer på jorden finner vi berättelser om en stor urtida översvämning.” Vad är förklaringen? En kommentator, Enrico Galbiati, säger: ”De ständiga förekomsterna av en folksägen om en översvämning bland olika och vitt skilda folkslag är ett tecken på att det är historisk verklighet som ligger till grund för berättelserna.” Långt viktigare för de kristna än vad forskare kommer fram till är ändå vetskapen om att Jesus själv talade om översvämningen som en verklig händelse i mänsklighetens historia. (Lukas 17:26, 27)
[Ruta på sidan 30]
Nefilim i mytologin?
Sägner om att gudar och människor hade kärleksförbindelser, och att ”hjältar” eller ”halvgudar” föddes som ett resultat av dessa förbindelser, var vanliga inom den grekiska, egyptiska, ugaritiska, hurritiska och mesopotamiska teologin. Gudar i den grekiska mytologin hade mänskliga kroppar och var mycket vackra. De åt, drack, sov, hade sexuellt umgänge, grälade, slogs, förförde och våldtog. De antogs vara heliga, men de var i stånd till bedrägeri och förbrytelser. Hjältar eller halvgudar, till exempel Akilles, sades vara av både gudomlig och mänsklig härstamning och begåvade med övermänskliga förmågor, dock inte med odödlighet. Det som sägs i Första Moseboken om nefilim sprider alltså ljus över det möjliga, eller rentav troliga, ursprunget till sådana myter.