Människan är förstås inte den enda skapelse som kan kommunicera. Även om djuren först och främst drivs av instinkt, så har också de förunderliga sätt att kommunicera. Tänk till exempel på kejsarpingvinerna på den antarktiska isen. Före vintern går alla pingvinpar igenom den årliga ritual då hanen och honan trumpetar åt varandra. Men det gör de inte för skojs skull. Nej, det här gäller livet för deras framtida unge. På vilket sätt?

När honan har lagt sitt ägg, lämnar hon det till hanen, som ruvar det under en hudflik medan hon beger sig till havet för att äta. Ungefär 65 dagar senare kommer honan tillbaka efter att ha vaggat fram och glidit på magen över isen i upp till 15 mil. Att hon hittar tillbaka till kolonin är ett underverk i sig, men hur lyckas hon hitta sin partner och sin nykläckta unge mitt ibland tiotusentals trumpetande kejsarpingviner? Under uppvaktningstiden har hanen och honan lärt sig den andres sång så väl att de kan hitta varandra trots att de har varit skilda åt i månader!

Förutom en otrolig variation av läten använder djuren också rörelser, effektfulla färger, blinkande ljus och speciella dofter för att kommunicera.

Kommunikation i världen omkring oss

”Utan kommunikation skulle varje individ bara vara en ö, isolerad från alla andra öar.” (The Language of Animals)

I ETT skogsparti, på en savann eller i din egen trädgård kanske mängder av djur just nu är fullt upptagna med att kommunicera. I boken The Language of Animals sägs det: ”Djuren använder alla sinnen. De viftar med utskjutande kroppsdelar och byter kroppsställning; de sänder och tar emot subtila – och i fallet med skrämda skunkar mindre subtila – doftsignaler; de piper, skriker, sjunger och kvittrar; de sänder och tar emot elektriska signaler; de ’dansar’ och avger blinkande ljussken, skiftar färg och ’trummar’ på ytan de går på och får den att vibrera.” Men vad betyder alla de här signalerna?

Forskare tar reda på vad djurens signaler betyder genom att göra noggranna observationer. Man har bland annat lagt märke till att när en dvärghöna ser ett marklevande rovdjur, exempelvis en vessla, sätter den i gång med ett gällt kacklande för att varna andra dvärghöns. Men om den får syn på en hök, utstöter den i stället ett enda långt skrik. Båda lätena framkallar en snabb reaktion som är anpassad efter varningen, vilket visar att fåglarna sänder meningsfull information till varandra. Man har även lagt märke till andra fåglar som på liknande sätt använder läten med olika innebörd.

”Ett av de främsta sätten att studera kommunikation i djurvärlden”, sägs det i en bok, ”är att spela in den signal man är intresserad av och sedan spela upp den för djuren och se om de reagerar på ett förutsägbart sätt.” (Songs, Roars, and Rituals) När man gjorde sådana försök med dvärghöns fick man se samma beteende som det man hade observerat i det vilda. Metoden fungerar till och med på spindlar. I ett fall ville forskare ta reda på vad det är som gör att vargspindelhonorna känner sig dragna till de uppvaktande hanarna, som försöker imponera på dem genom att vifta med sina håriga framben. Man videofilmade därför en hane och retuscherade sedan bort hårtofsarna på hans ben. När man därefter spelade upp filmen för honan, var hon plötsligt inte alls intresserad längre. Vad visade detta? Jo, vargspindelhonor attraheras tydligen bara av hanar som viftar med håriga ben!

Doftsignaler

Många djur signalerar till varandra genom att utsöndra tydligt urskiljbara kemiska ämnen som kallas feromoner, vanligtvis från speciella körtlar eller genom urin och avföring. Precis som människor markerar sina ägor med staket, namnskyltar eller nummer markerar vissa djur, exempelvis hundar och katter, sitt revir med hjälp av feromoner. Tack vare den här mycket effektiva, om än osynliga, metoden att markera revir kan djur av samma art hålla sig på lagom avstånd från varandra.

Men feromonerna markerar inte bara revir. De fungerar som en kemisk anslagstavla som andra djur ”läser” med stort intresse. En bok uppger att doftmarkeringar ”antagligen även innehåller information om själva invånaren, till exempel ålder, kön, fysisk styrka och andra förmågor, samt vilket stadium i fortplantningscykeln djuret befinner sig i. ... Doften från ett djurs revirmarkering fungerar som ett ID-kort.” (How Animals Communicate) Man kan därför förstå att en del djur tar mycket allvarligt på sina doftmarkeringar, något som djurskötare känner väl till. När skötarna har rengjort burar och inhägnader, har de lagt märke till att många djur skyndar sig att markera sitt område igen. Ja, djuret upplever det som ”stressande att den egna doften saknas, och detta kan leda till onormalt beteende och rentav sterilitet”, sägs det i samma bok.

Feromonerna spelar också en viktig roll i insektsvärlden. Alarmämnen, som är en typ av feromoner, utlöser svärm- och attackbeteende. Aggregationsferomoner lockar individer till en näringskälla eller till en lämplig boplats. Till den här typen av feromoner hör även sexualferomoner, som en del djur är mycket mottagliga för. Silkesfjärilshanarna har två raffinerade antenner som ser ut som pyttesmå, späda ormbunksblad. De här antennerna är så känsliga att det bara behövs en enda molekyl av honans sexualferomon för att de skall reagera! När antennerna känner av omkring 200 molekyler, börjar hanen leta efter honan. Men kemisk kommunikation förekommer inte bara djur emellan.