Kung Sauls besök hos ett medium. När Saul gick till mediet hade Jehovas ande redan tidigare vikit ifrån honom, och Jehova svarade inte på Sauls frågor, varken genom drömmar eller genom urim (som översteprästen använde) eller genom profeterna. (1Sa 28:6) Gud ville inte ha något mer med Saul att göra, och profeten Samuel hade inte velat träffa honom under lång tid, inte sedan David hade blivit smord till kung. Det skulle därför vara orimligt att tro att Samuel, om han fortfarande hade levt, nu skulle ha kommit och gett Saul råd. Och eftersom Gud inte hade sänt Samuel till Saul medan han levde, skulle han definitivt inte ha låtit Samuel återvända från de döda för att tala med honom. (1Sa 15:35)

Att Jehova absolut inte godkände eller stödde det Saul gjorde framgår av det han senare sade genom Jesaja: ”Och om de säger till er: ’Vänd er till de spiritistiska medierna eller till dem som har en spådomsande, vilka piper och mumlar’ – är det då inte till sin Gud som ett folk skall vända sig? Skall man vända sig till de döda till förmån för de levande? Till lagen och till vittnesbördet!” (Jes 8:19, 20)

När skildringen säger: ”När kvinnan såg ’Samuel’ ropade hon med hög röst”, måste det därför vara en beskrivning av hur situationen uppfattades av mediet, som lurades av den ande som utgav sig för att vara Samuel. (1Sa 28:12) På Saul själv kan man tillämpa en princip som Paulus nämnde: ”Alldeles som de inte fann behag i att hålla fast vid Gud i exakt kunskap, så utlämnade Gud dem åt ett sinnestillstånd som misshagade honom, till att göra det som inte är tillbörligt. ... Fastän dessa mycket väl känner Guds rättfärdiga förordning, nämligen att de som bedriver sådana ting förtjänar döden, fortsätter de inte endast med att göra dem utan ger också sitt bifall åt dem som bedriver dem.” (Rom 1:28–32)

I ett bibliskt kommentarverk av C. F. Keil och F. Delitzsch hänvisas det till 1 Krönikeboken 10:13 enligt den grekiska Septuaginta, där följande ord är tillagda: ”och profeten Samuel svarade honom.” (Bagster) Kommentarverket stöder tanken i de oinspirerade orden i Septuaginta, men tillägger: ”Kyrkofäderna, reformatorerna och de tidiga kristna teologerna ansåg emellertid, med mycket få undantag, att det inte var Samuel som visade sig utan att det var fråga om en illusion. Enligt den förklaring Efraim Syriern gav fick Saul genom demoniska knep se något som liknade Samuel. Luther och Calvin var av samma uppfattning, och de tidiga protestantiska teologerna följde dem och ansåg att synen helt enkelt var en ande från Djävulen, en skepnad, eller en djävulsk ande i Samuels gestalt, och att Samuels ord var ett uttalande från Djävulen, avgivet med Guds tillåtelse, där sanning blandades med lögn.” (Commentary on the Old Testament, 1973, bd II, 1 Samuelsboken, sid. 265)

I en fotnot i samma kommentarverk (1 Samuelsboken, sid. 265, 266) står det: ”Därför säger Luther ...: ’När en sierska eller häxa kallade fram Samuel, enligt 1Sa xxviii. 11, 12, var det med säkerhet inget annat än en ande från Djävulen; inte bara för att detta enligt Skrifterna framkallades av en kvinna som var full av djävlar (för vem kan tro att Djävulen och enkla människor har makt över de troendes själar, som är i Guds hand ...?) utan också för att det tydligt var i strid med Guds befallning som Saul och kvinnan rådfrågade de döda. Den Helige Ande kan inte själv göra något mot detta, och Han kan inte heller hjälpa dem som handlar i strid med den.’ Även Calvin betraktar synen som bara en ande ...: ’Det var helt säkert inte Samuel’, säger han, ’för Gud skulle aldrig ha tillåtit sina profeter att bli underställda sådan djävulsk trolldom. En trollkvinna kallar ju här upp den döde från graven. Kan någon föreställa sig att Gud skulle vilja att Hans profet utsattes för sådan vanära – som om Djävulen hade makt över de heligas kroppar och själar som är i Hans vård? De heligas själar sägs vila ... hos Gud och vänta på sin glädjefyllda uppståndelse. Skulle vi dessutom tro att Samuel tog med sig sin mantel i graven? Av alla dessa skäl framgår det tydligt att synen bara var en ande och att kvinnans egna sinnen blev lurade, så att hon trodde att hon såg Samuel medan det i verkligheten inte var han.’ Av samma skäl ifrågasatte även de tidiga ortodoxa teologerna att det skulle ha varit den avlidne Samuel som visade sig.”

Spiritismens ursprung. En framträdande del av spiritismen är att man påstår sig kunna kommunicera med de döda. Men ”de döda vet ingenting alls”, och därför är det omöjligt att kommunicera med dem. (Pre 9:5) Enligt Guds lag till Israel var det förbjudet att söka vägledning hos de döda, och att utöva spiritism var belagt med dödsstraff. (3Mo 19:31; 20:6, 27; 5Mo 18:9–12; jfr Jes 8:19.) Och i de kristna grekiska skrifterna sägs det att de som utövar spiritism ”inte [skall] ärva Guds kungarike”. (Gal 5:20, 21; Upp 21:8) En logisk slutsats är därför att en påstådd kontakt med de döda antingen är en lögn eller en kontakt med onda makter som är i opposition mot Jehova Gud.

Tron på eller läran om att människor lever vidare som andar när kroppen har dött och att de här andarna kan kommunicera med de levande, vanligtvis genom en person som är särskilt mottaglig för deras påverkan (ett medium).