Jehova — vår ömt medlidsamme fader

”Jehova är mycket ömsint och medlidsam.” — JAKOB 5:11, fotnot i 1984 års studieutgåva av New World Translation of the Holy Scriptures.

1. Varför dras ödmjuka människor till Jehova Gud?

UNIVERSUM är så stort att astronomer inte ens tillnärmelsevis kan räkna alla dess galaxer. Vår galax, Vintergatan, är så oerhört stor att människan omöjligen kan räkna alla dess stjärnor. Vissa stjärnor, till exempel Antares, är tusentals gånger större och ljusstarkare än vår sol. Den store Skaparen av alla stjärnorna i universum måste verkligen vara mäktig! Ja, det är ”Han som för ut hären av dem, ja efter antal; dem alla kallar han rentav vid namn”. (Jesaja 40:26) Ändå är denne vördnadsbjudande Gud också ”mycket ömsint och medlidsam”. Vetskapen om detta är verkligen mycket vederkvickande för Jehovas ödmjuka tjänare, i synnerhet för dem som drabbas av förföljelse, sjukdom, depression eller andra prövningar.

2. Hur betraktar världens människor ofta ömma känslor?

² Många betraktar varma och ömma känslor, till exempel Kristi ”tillgivenhet och medömkan”, som svaghet. (Filipperna 2:1) Påverkade av evolutionistisk filosofi uppmuntrar de människor att sätta sig själva främst, även om det betyder att de sårar andras känslor. Många av rollförebilderna inom underhållningen och sporten är ”tuffingar”, som varken gråter eller visar öm tillgivenhet. Vissa politiska härskare uppträder på liknande sätt. Den stoiske filosofen Seneca, som utbildade den grymme kejsar Nero, betonade att ”medlidande är en svaghet”. I M’Clintock och Strongs Cyclopædia heter det: ”Även i nuvarande tid fortsätter stoicismen att utöva inflytande på människors sinnen.”

3. Hur beskrev Jehova sig själv för Mose?

³ Människans Skapare har däremot en varm personlighet. Han beskrev sig själv för Mose i följande ordalag: ”Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning, ... som förlåter missgärning och överträdelse och synd, men på inga villkor kommer han att frita från straff.” (2 Moseboken 34:6, 7) Det är sant att Jehova avslutade den här beskrivningen av sig själv med att betona sin rättvisa. Han kommer inte att frita uppsåtliga syndare från straff, som de gjort sig förtjänta av. Men ändå beskriver han sig själv först och främst som en Gud som är barmhärtig.

4. Vad är den hjärtevärmande innebörden i det hebreiska ord som ofta översätts med ”barmhärtighet”?

⁴ Ibland tänker man på ordet ”barmhärtighet” endast i den opersonliga juridiska bemärkelsen att man låter bli att bestraffa. Men en jämförelse av olika bibelöversättningar visar den breda innebörden i det hebreiska adjektiv som har återgetts med ”barmhärtig” och som är en avledning av verbet ra·chạm. Enligt vissa kännare av hebreiskan är verbets grundbetydelse ”vara mjuk”. ”Racham”, förklarar boken Synonyms of the Old Testament, ”uttrycker en djup och öm känsla av medömkan, en sådan som väcks vid åsynen av svaghet eller lidande hos dem som vi håller kära eller som behöver vår hjälp.” Andra hjärtevärmande definitioner av denna önskvärda egenskap kan man finna i uppslagsverket Insight on the Scriptures, band 2, sidorna 375—379.

5. Hur var barmhärtighet uppenbar i den mosaiska lagen?

⁵ Guds ömma medkänsla är tydligt uppenbar i den lag som han gav Israels nation. Missgynnade personer, till exempel änkor, föräldralösa och fattiga, skulle behandlas med medlidande. (2 Moseboken 22:22—27; 3 Moseboken 19:9, 10; 5 Moseboken 15:7—11) Alla, inbegripet slavar och djur, skulle få nytta av sabbatsvilan varje vecka. (2 Moseboken 20:10) Gud lade också märke till personer som behandlade den ringe kärleksfullt. I Ordspråken 19:17 heter det: ”Den som visar den ringe ynnest lånar åt Jehova, och hans sätt att behandla andra kommer Han att återgälda honom.”

Gränser för Guds medömkan

6. Varför sände Jehova profeter och budbärare till sitt folk?

⁶ Israeliterna bar Guds namn och tillbad vid templet i Jerusalem, vilket var ”ett hus åt Jehovas ... namn”. (2 Krönikeboken 2:4; 6:33) Men med tiden började de tolerera omoraliskhet, avgudadyrkan och mord och drog därigenom stor vanära över Jehovas namn. I överensstämmelse med sin medlidsamma personlighet försökte Gud tålmodigt rätta till dessa usla förhållanden utan att låta en olycka komma över hela nationen. Han ”fortsatte att sända varningar mot dem genom sina budbärare, i det han sände varningar gång på gång, ty han kände medömkan med sitt folk och med sin boning. Men de fortsatte att göra narr av den sanne Gudens budbärare och att förakta hans ord och gyckla med hans profeter, tills Jehovas raseri steg mot hans folk, tills det inte fanns någon läkedom.” — 2 Krönikeboken 36:15, 16.

7. Vad hände med Judas kungarike, när gränsen för Jehovas medömkan hade nåtts?

⁷ Även om Jehova är medlidsam och sen till vrede, visar han verkligen rättfärdig vrede, när så behövs, och Guds medömkan hade nu nått sin gräns. Vi läser om följderna: ”Då förde han [Jehova] upp mot dem kaldéernas kung, som grep sig an med att dräpa deras unga män med svärdet i deras helgedoms hus, inte heller kände han medömkan med ung man eller jungfru, gammal eller orkeslös. Allt gav Han i hans hand.” (2 Krönikeboken 36:17) Jerusalem och dess tempel förstördes således, och nationen fördes i fångenskap till Babylon.

Medömkan med sitt namn

8, 9. a) Varför förklarade Jehova att han skulle ha medömkan med sitt namn? b) Hur blev Jehovas fiender tystade?

⁸ De omkringliggande nationerna gladde sig över denna olycka. De sade hånfullt: ”Dessa är Jehovas folk, och från hans land har de gått ut.” Jehova reagerade på den här smädelsen och förklarade: ”Jag kommer att ha medömkan med mitt heliga namn. ... Och jag kommer sannerligen att helga mitt stora namn, ... och nationerna kommer sannerligen att inse att jag är Jehova.” — Hesekiel 36:20—23.

⁹ Denne medlidsamme Gud, Jehova, befriade medlemmarna av sin nation sedan de hade varit i fångenskap i 70 år och lät dem återvända till Jerusalem och där återuppbygga templet. Detta fick de omkringliggande nationerna, som förundrat åsåg det hela, att tystna. (Hesekiel 36:35, 36) Men tyvärr avföll Israels nation återigen till onda sedvänjor. En trogen jude, Nehemja, var med om att rätta till förhållandena. I en offentlig bön gjorde han en återblick på Guds medlidsamma handlande med nationen och sade:

10. Hur framhävde Nehemja Jehovas medömkan?

¹⁰ ”I sitt trångmåls tid brukade de ropa högt till dig, och du, du hörde det ständigt från själva himlarna; och i överensstämmelse med din överflödande barmhärtighet brukade du ge dem räddare som ständigt räddade dem ur deras motståndares hand. Men så snart de hade kommit till vila, gjorde de vanligtvis åter vad ont var inför dig, och du brukade överlämna dem i deras fienders hand, vilka ständigt trampade ner dem. Sedan brukade de vända om och anropa dig om hjälp, och du, du hörde det ständigt från själva himlarna och befriade dem i överensstämmelse med din överflödande barmhärtighet, gång på gång. ... Du var överseende mot dem i många år.” — Nehemja 9:26—30; se också Jesaja 63:9, 10.

11. Hur skiljer sig Jehova från människors gudar?

¹¹ Till sist, när den judiska nationen illvilligt hade förkastat Guds älskade Son, förlorade den för evigt sin privilegierade ställning. Gud hade visat dem lojal tillgivenhet i över 1.500 år, något som är ett evigt vittnesbörd om att Jehova verkligen är en barmhärtighetens Gud. Vilken skarp kontrast till de grymma och hjärtlösa gudar som är produkter av syndiga människors fantasi! — Se sidan 8.

Det största uttrycket för medömkan

12. Vad var det största uttrycket för Guds medkänsla?

¹² Det största uttrycket för Guds medömkan eller medkänsla var att han sände sin älskade Son hit till jorden. Det är sant att Jesu ostraffliga liv skänkte Jehova stor glädje och gav honom det fullkomliga svaret på Djävulens falska anklagelser. (Ordspråken 27:11) Men att behöva se sin älskade Son lida en grym och förödmjukande död måste samtidigt ha vållat Jehova större smärta än vad någon mänsklig förälder någonsin har behövt uthärda. Det var ett mycket kärleksfullt offer, och det öppnade vägen för mänsklighetens räddning. (Johannes 3:16) Som Sakarja, Johannes döparens far, förutsade, var det till lov och pris för ”vår Guds ömma medkänsla”. — Lukas 1:77, 78.

13. På vilket betydelsefullt sätt har Jesus återspeglat sin Faders personlighet?

¹³ Att Guds Son blev sänd hit till jorden gav också människor en klarare uppfattning om Jehovas personlighet. Hur då? Genom att Jesus fullkomligt återspeglade sin Faders personlighet, i synnerhet i det ömt medlidsamma sätt varpå han behandlade den ringe! (Johannes 1:14; 14:9) För att beskriva Jesu ömma medkänsla använder de tre evangelieskribenterna Matteus, Markus och Lukas ett grekiskt verb, splag·khnị·zo·mai (läs: splangkhnịtsåmai), som kommer från det grekiska ordet för ”inälvor”. Bibelkännaren William Barclay förklarar: ”Det framgår av ordets ursprung att det inte beskriver vanligt medlidande eller vanlig medkänsla, utan en känsla som påverkar en människas allra innersta. Det är det starkaste ordet för medkänsla och medlidande i hela det grekiska språket.” I Nya Världens översättning har det bland annat återgetts med ”gripas av medlidande” och ”känna medlidande”. — Markus 6:34; 8:2.

När Jesus kände medlidande

14, 15. Hur grips Jesus av medlidande i en stad i Galileen, och vad belyser detta?

¹⁴ Scenen är en stad i Galileen. En man ”full av spetälska” närmar sig Jesus utan att ropa ut den sedvanliga varningen. (Lukas 5:12) Förebrår Jesus honom barskt för att han inte har ropat ”oren, oren”, som Guds lag krävde? (3 Moseboken 13:45) Nej. Jesus lyssnar i stället på mannens desperata vädjan: ”Om du bara vill, kan du göra mig ren.” Gripen av ”medlidande” räcker Jesus ut sin hand och rör vid honom och säger: ”Jag vill. Bli ren.” Mannens hälsa återställs omedelbart. Jesus visar därigenom inte bara sin gudagivna förmåga att utföra underverk, utan också de ömma känslor som motiverar honom att använda denna förmåga. — Markus 1:40—42.

¹⁵ Måste människor ta kontakt med Jesus för att han skall visa dem medkänsla? Nej. En tid senare stöter han på en begravningsprocession, som kommer ut från staden Nain. Jesus har utan tvivel bevittnat många begravningar dessförinnan, men den här begravningen är särskilt tragisk. Den avlidne är en änkas ende son. Gripen av ”medlidande” går Jesus fram till henne och säger: ”Sluta upp med att gråta.” Sedan utför han ett enastående underverk — han uppväcker hennes son till liv. — Lukas 7:11—15.

16. Varför känner Jesus medlidande med den stora folkskara som följer honom?

¹⁶ Av de händelser som har beskrivits här ovan framgår det klart att när Jesus grips av ”medlidande”, gör han något uttryckligt för att hjälpa. Vid ett senare tillfälle betraktar Jesus de stora folkskaror som fortsätter att följa honom. Så här rapporterar Matteus om Jesus: ”Han [kände] medlidande med dem, därför att de var skinnade och skuffade hit och dit såsom får utan herde.” (Matteus 9:36) Fariséerna däremot gör inte mycket för att tillfredsställa den andliga hungern hos gemene man. De betungar i stället ödmjuka människor med många onödiga regler. (Matteus 12:1, 2; 15:1—9; 23:4, 23) De avslöjar sitt sätt att betrakta gemene man, när de säger om dem som lyssnade på Jesus: ”Den här hopen folk som inte känner Lagen, de är förbannade.” — Johannes 7:49.

17. Vad får Jesu medlidande med folkskarorna honom att göra, och vilken långtgående vägledning ger han där?

¹⁷ Jesus däremot är djupt rörd över folkskarornas andligen usla tillstånd. Men de människor som är intresserade av budskapet om Guds kungarike är helt enkelt för många för att han skall kunna vårda sig om var och en av dem. Han uppmanar därför sina lärjungar att be om fler arbetare. (Matteus 9:35—38) I enlighet med sådana böner sänder Jesus ut sina apostlar med budskapet: ”Himlarnas kungarike har kommit nära.” De anvisningar som ges vid detta tillfälle har tjänat som en värdefull vägledning för de kristna ända fram till vår tid. Det är utan tvivel Jesu medkänsla som driver honom att vilja tillfredsställa människornas andliga hunger. — Matteus 10:5—7.

18. Hur reagerar Jesus när folkskarorna inkräktar på hans avskildhet, och vad kan vi lära av detta?

¹⁸ Vid ett annat tillfälle är Jesus återigen bekymrad över folkskarornas andliga behov. Den här gången är han och hans apostlar trötta efter en ansträngande predikofärd, och de letar reda på en plats där de kan vila. Men människorna hittar dem snart. Markus berättar att Jesus inte blir irriterad över det här intrånget på deras avskildhet, utan att han i stället grips av ”medlidande”. Och vad var orsaken till Jesu djupa känslor? ”De var lika får utan herde.” Återigen får Jesu känslor honom att handla, och han börjar undervisa folkskarorna ”om Guds kungarike”. Ja, han blir så djupt rörd över deras andliga hunger att han offrar välbehövlig vila för att undervisa dem. — Markus 6:34; Lukas 9:11.

19. Hur sträckte sig Jesu intresse för folkskarorna längre än till deras andliga behov?

¹⁹ Även om Jesus i första hand är intresserad av människors andliga behov, nonchalerar han aldrig deras grundläggande fysiska behov. Så här läser vi om honom vid just det här tillfället: ”Dem som behövde botas gjorde han friska.” (Lukas 9:11) Vid ett senare tillfälle har folkskarorna varit med honom länge, och de är långt hemifrån. Eftersom Jesus är medveten om deras fysiska behov, säger han till sina lärjungar: ”Jag känner medlidande med folket, eftersom de redan har dröjt hos mig tre dagar och ingenting har att äta; och jag vill inte skicka i väg dem fastande. De kunde ju bli helt utmattade på vägen.” (Matteus 15:32) Jesus gör nu något för att förhindra eventuellt lidande. Genom ett underverk mättar han tusentals män, kvinnor och barn med hjälp av sju bröd och några små fiskar.

20. Vad lär vi av det sista tillfälle som Bibeln nämner då Jesus grips av medlidande?

²⁰ Det sista tillfälle som Bibeln nämner då Jesus grips av medlidande är under hans sista färd till Jerusalem. Stora folkskaror färdas tillsammans med honom för att fira påsken. På vägen nära Jeriko håller två blinda tiggare i med att ropa: ”Herre, var barmhärtig mot oss.” Folkskarorna försöker få tyst på dem, men Jesus kallar på dem och frågar vad det är de vill att han skall göra. ”Herre, låt våra ögon öppnas”, ber de. ”Gripen av medlidande” rör Jesus vid deras ögon, och de får synen tillbaka. (Matteus 20:29—34) Vi kan verkligen lära oss något mycket viktigt av detta! Jesus skall just börja den sista veckan av sin jordiska tjänst. Han har mycket arbete att utföra innan han skall lida en grym död för Satans representanters hand. Men han låter inte pressen av detta betydelsefulla tillfälle tränga undan hans ömma medkänsla när det gäller mindre viktiga mänskliga behov.

Liknelser som framhäver medkänsla

21. Vad belyses av att herren i liknelsen avskriver sin slavs stora skuld?

²¹ Det grekiska verbet splag·khnị·zo·mai, som används i dessa berättelser om Jesu liv, används också i tre av Jesu liknelser. I en berättelse tigger och ber en slav om att få tid att återbetala en stor skuld. ”Väckt till medlidande” avskriver hans herre skulden. Detta belyser att Jehova Gud har visat stor medkänsla genom att avskriva en stor syndaskuld för varje enskild kristen som utövar tro på Jesu lösenoffer. — Matteus 18:27; 20:28.

22. Vad belyser liknelsen om den förlorade sonen?

²² Så har vi berättelsen om den förlorade sonen. Tänk på vad som hände, när den egensinnige sonen återvände hem. ”Medan han ännu var långt borta, fick hans far syn på honom och greps av medlidande, och han sprang och föll honom om halsen och kysste honom ömt.” (Lukas 15:20) Detta visar att när en kristen som har blivit egensinnig visar sann ånger kommer Jehova att känna medlidande och ömt ta emot den personen igen. Genom dessa båda liknelser visar Jesus således att vår Fader, Jehova, ”är mycket ömsint och medlidsam”. — Jakob 5:11, fotnot i studieutgåvan av New World Translation.

23. Vad kan vi lära av Jesu liknelse om samariern som visade sig vara en god nästa?

²³ Det tredje belysande exemplet på hur ordet splag·khnị·zo·mai brukas i Jesu liknelser gäller den medlidsamme samariern som ”greps av medlidande” med en jude som hade blivit rånad och lämnad liggande halvdöd. (Lukas 10:33) Samarierns känslor fick honom att handla, och han gjorde allt som stod i hans makt för att hjälpa främlingen. Detta visar att Jehova och Jesus förväntar att sanna kristna skall följa deras exempel i att visa kärlek och medkänsla. I följande artikel skall vi behandla några av de sätt varpå vi kan göra detta.

[Ruta på sidorna 12, 13]

Ett målande uttryck för ”öm kärleksfull omvårdnad”

”O MINA inälvor, mina inälvor!”, utropade profeten Jeremia. Klagade han över någon sjukdom i tarmarna på grund av att han hade ätit något olämpligt? Nej. Jeremia använde en hebreisk metafor för att beskriva sin djupa oro över den olycka som skulle komma över Judas kungarike. — Jeremia 4:19.

Eftersom Jehova Gud har djupa känslor, används det hebreiska ordet för ”inälvor” eller ”det inre” (me·ʽịm) för att beskriva också hans ömma känslor. Flera årtionden före Jeremias dagar hade till exempel Israels tiostammarsrike erövrats av Assyriens kung. Jehova tillät detta som ett straff för dess otrohet. Men glömde Gud bort dessa israeliter i deras landsflykt? Nej. Han var fortfarande innerligt fäst vid dem som en del av sitt förbundsfolk. Jehova använde namnet på den framträdande stammen, Efraim, när han talade om dem och frågade: ”Är Efraim en dyrbar son för mig eller ett barn som behandlas kärleksfullt? Ty i den utsträckning som jag har talat emot honom skall jag med visshet ytterligare komma ihåg honom. Det är därför mina inälvor har kommit att brusa vilt för honom. Jag kommer ovillkorligen att ha medlidande med honom.” — Jeremia 31:20.

Genom att säga ”mina inälvor har kommit att brusa vilt” använde Jehova ett bildligt uttryck för att beskriva sina djupa känslor av tillgivenhet för sitt landsflyktiga folk. I en kommentar till den här versen skrev E. Henderson, en bibelkännare som levde på 1800-talet: ”Inget kan överträffa detta rörande uttryck av öm föräldrakänsla för en återvändande förlorad son som Jehova här visar. ... Även om han således hade talat emot [de avgudadyrkande efraimiterna] och straffat dem ... , glömde han dem aldrig, utan gladdes i stället i hoppet om att de till sist skulle bättra sig.”

Det grekiska ordet för ”inälvor” eller ”inre organ” används på ett liknande sätt i de kristna grekiska skrifterna. Ordet har sin ursprungliga innebörd i Apostlagärningarna 1:18, men när det används i överförd bemärkelse avser det innerliga känslor av tillgivenhet eller medömkan. (Filemon, vers 12) Ordet är ibland sammansatt med det grekiska ord som betyder ”god”, ”väl”. Apostlarna Paulus och Petrus använde det sammansatta uttrycket när de uppmanade de kristna att vara ”ömt medlidsamma”, ordagrant: ”på ett gott sätt benägna för medlidande”. (Efesierna 4:32; 1 Petrus 3:8) Det grekiska ordet för ”inälvor” kan också sättas samman med det grekiska ordet po·lỵ. Sammansättningen betyder ordagrant: ”som har mycket inälvor”. Detta mycket ovanliga uttryck används bara en gång i Bibeln, och det har då avseende på Jehova Gud. Nya Världens översättning har den här återgivningen: ”Jehova är mycket ömsint.” — Jakob 5:11.

Vi kan verkligen vara mycket tacksamma över att den mäktigaste personen i universum, Jehova Gud, är så olik de grymma gudar som är en produkt av obarmhärtiga människors fantasi! De sanna kristna sporras att efterlikna sin ”ömt medlidsamme” Gud i att visa medömkan och medkänsla i sitt umgänge med andra. — Efesierna 5:1.

[Bild på sidan 10]

När Jehovas medömkan hade nått sin gräns, lät han sitt egensinniga folk besegras av babylonierna

[Bild på sidan 11]

Att få se sin älskade Son dö måste ha vållat Jehova Gud den största smärta som någon någonsin har måst utstå

[Bild på sidan 15]

Jesus återspeglade fullkomligt sin Faders medlidsamma personlighet

Var ömt medlidsamma

”Klä er ... i medömkans ömma tillgivenhet, omtänksamhet.” — KOLOSSERNA 3:12.

1. Varför råder det ett stort behov av medömkan och medkänsla i våra dagar?

ALDRIG tidigare i människans historia har så många varit i behov av medkänsla och medömkan. Miljontals människor som ställs inför sjukdom, hunger, arbetslöshet, brottslighet, krig, anarki och naturkatastrofer behöver hjälp. Men det finns ett ännu allvarligare problem, och det är mänsklighetens förtvivlade andliga tillstånd. Satan, som vet att hans tid är kort, ”vilseleder hela den bebodda jorden”. (Uppenbarelseboken 12:9, 12) Därför riskerar i synnerhet de som står utanför den sanna kristna församlingen att förlora sitt liv, och Bibeln visar att det inte finns något som helst hopp om en uppståndelse för dem som tillintetgörs under Guds kommande domsdag. — Matteus 25:31—33, 41, 46; 2 Thessalonikerna 1:6—9.

2. Varför har Jehova avhållit sig från att tillintetgöra de ondskefulla?

² Men ända in i denna sena tid fortsätter Jehova Gud att ha tålamod och medömkan med de otacksamma och onda. (Matteus 5:45; Lukas 6:35, 36) Detta gör han av samma orsak som han dröjde med att straffa den otrogna nationen Israel. ”’Så sant jag lever’, är den suveräne Herren Jehovas uttalande, ’jag finner inte behag i den ondskefulles död, utan i att den ondskefulle vänder om från sin väg och verkligen förblir vid liv. Vänd om, vänd om från era usla vägar, ty varför skulle ni dö, o Israels hus?’” — Hesekiel 33:11.

3. Vilket exempel har vi på att Jehova har visat medömkan med dem som inte var hans folk, och vad lär vi av detta?

³ Jehovas medömkan utsträcktes också till de ondskefulla invånarna i Nineve. Jehova sände sin profet Jona för att varna dem för den annalkande tillintetgörelsen. De reagerade positivt på Jonas predikande och ändrade sinne. Detta fick den medlidsamme Guden, Jehova, att inte tillintetgöra staden vid det tillfället. (Jona 3:10; 4:11) Om Gud tyckte synd om nineviterna, som skulle ha fått möjlighet att uppstå, hur mycket mer måste han då inte känna medömkan med människor i våra dagar som står inför evig tillintetgörelse! — Lukas 11:32.

Ett unikt arbete grundat på medömkan

4. Hur ger Jehova uttryck åt medömkan med människor i våra dagar?

⁴ Eftersom Jehova är en Gud som visar medömkan och medkänsla, har han gett sina vittnen i uppdrag att hålla i med att besöka sina medmänniskor med de ”goda nyheterna om kungariket”. (Matteus 24:14) Och när människor visar uppskattning av detta livräddande arbete, öppnar Jehova deras hjärtan till att förstå budskapet om Guds kungarike. (Matteus 11:25; Apostlagärningarna 16:14) Genom att gå tillbaka till dessa intresserade personer och där så är möjligt bistå dem med hjälp av ett bibelstudium visar de sanna kristna öm medkänsla och efterliknar därigenom sin Gud. År 1993 använde således över fyra och en halv miljon Jehovas vittnen i 231 länder mer än en miljard timmar till att predika från hus till hus och till att studera Bibeln med sina medmänniskor. Dessa nyintresserade personer får i sin tur tillfälle att överlämna sitt liv åt Jehova och bli döpta vittnen för honom. Därigenom tar de också på sig ansvaret att utföra detta unika arbete som har sin grund i medömkan med de människor som ännu kan bli lärjungar, men som fortfarande är fångar i Satans döende värld. — Matteus 28:19, 20; Johannes 14:12.

5. Vad kommer att hända med religioner som ger en felaktig bild av Gud, när Guds medömkan har nått sin gräns?

⁵ Jehova kommer snart att handla som ”en stridsman”. (2 Moseboken 15:3) Av medömkan med sitt namn och sitt folk kommer han att avlägsna ondskan och upprätta en rättfärdig ny värld. (2 Petrus 3:13) De första som kommer att få uppleva Guds vredes dag är kristenhetens kyrkor. Precis som Gud inte skonade sitt eget tempel i Jerusalem från Babylons kungs hand, kommer han inte heller att skona de religiösa organisationer som har gett en felaktig bild av honom. Gud kommer att inge Förenta nationernas medlemmar i hjärtat att ödelägga kristenheten och alla andra former av falsk religion. (Uppenbarelseboken 17:16, 17) ”Och ... vad mig beträffar”, förklarar Jehova, ”kommer mitt öga inte att bedrövas, inte heller kommer jag att visa medömkan. Deras väg skall jag sannerligen låta komma över deras eget huvud.” — Hesekiel 9:5, 10.

6. Hur drivs Jehovas vittnen att visa medömkan?

⁶ Medan det ännu finns tid fortsätter Jehovas vittnen att visa medömkan med sina medmänniskor genom att nitiskt predika Guds budskap om räddning. Där så är möjligt hjälper de naturligtvis också människor som lider materiell nöd. Men de har först och främst ansvar att sörja för de materiella behoven hos sina nära familjemedlemmar och dem som är besläktade med dem i tron. (Galaterna 6:10; 1 Timoteus 5:4, 8) Alla de hjälpinsatser som Jehovas vittnen har genomfört för medtroende, som har drabbats av olika katastrofer, har varit ett slående exempel på medömkan. Men de kristna behöver inte vänta tills det uppstår en krissituation för att de skall visa öm medkänsla. De är snabba att visa den här egenskapen i det dagliga livets med- och motgångar.

En del av den nya personligheten

7. a) Hur förknippas medömkan med den nya personligheten i Kolosserna 3:8—13? b) Vad gör öm tillgivenhet det lättare för de kristna att göra?

⁷ Det är sant att vår syndiga natur och det dåliga inflytande som Satans värld utövar gör det svårare för oss att visa öm medkänsla. Det är därför Bibeln uppmanar oss att lägga bort ”vrede, förbittring, uselhet, skymford och oanständigt tal”. Vi får i stället rådet att klä oss ”i den nya personligheten”, dvs. en personlighet som formas efter Guds avbild. Vi blir först och främst befallda att klä oss ”i medömkans ömma tillgivenhet, omtänksamhet, anspråkslöshet i sinnet, mildhet och långmodighet”. Bibeln visar oss sedan hur vi i praktiken kan visa dessa egenskaper. ”Fortsätt att ha fördrag med varandra och att villigt förlåta varandra, om någon har orsak till klagomål mot en annan. Såsom Jehova villigt har förlåtit er, just så skall också ni göra.” Det är mycket lättare att vara förlåtande mot våra bröder, om vi har uppodlat ”medömkans ömma tillgivenhet” för dem. — Kolosserna 3:8—13.

8. Varför är det viktigt att ha en förlåtande anda?

⁸ Om vi å andra sidan inte är villiga att förlåta andra och därigenom visa medömkan, äventyrar vi vårt förhållande till Jehova. Detta visade Jesus tydligt i sin liknelse om slaven som inte ville efterskänka en skuld. Hans herre lät sätta honom i fängelse, ”tills han betalade igen allt vad han var skyldig”. Slaven förtjänade att bli behandlad så, eftersom han på ett upprörande sätt hade underlåtit att ha medömkan med en medslav som hade tiggt och bett om barmhärtighet. Jesus avslutade liknelsen med att säga: ”På liknande sätt skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte av era hjärtan förlåter var och en sin broder.” — Matteus 18:34, 35.

9. Vilket samband har öm medkänsla med den viktigaste sidan av den nya personligheten?

⁹ Att vara ömt medlidsam är en viktig sida av kärleken, och kärleken är den sanna kristendomens kännetecken. (Johannes 13:35) Därför avslutas Bibelns beskrivning av den nya personligheten med orden: ”Förutom allt detta, klä er i kärleken, eftersom den är ett fullkomligt föreningsband.” — Kolosserna 3:14.

Avund — ett hinder för att visa medömkan

10. a) Vad kan få svartsjuka att slå rot i vårt hjärta? b) Vilka dåliga resultat kan svartsjuka leda till?

¹⁰ På grund av vår syndiga mänskliga natur kan känslor av avund lätt slå rot i vårt hjärta. En broder eller syster kanske har medfödda förmågor eller materiella fördelar som vi inte har. Eller någon kanske har fått speciella andliga välsignelser och privilegier. Kan vi behandla sådana personer med öm medkänsla, om vi känner avundsjuka mot dem? Antagligen inte. I stället kan känslor av svartsjuka till slut ta sig uttryck i kritiskt tal eller ovänliga handlingar, för Jesus sade om människan: ”Av hjärtats överflöd talar ju hennes mun.” (Lukas 6:45) Andra kan ta parti för en person som kommer med sådan kritik. Därigenom skulle friden inom en familj eller en församling av Guds folk kunna störas.

11. Hur trängde Josefs tio bröder ut medömkan ur sina hjärtan, och med vilket resultat?

¹¹ Tänk på vad som hände i en stor familj. Jakobs tio äldsta söner blev svartsjuka på sin yngre bror Josef, därför att han var deras fars gunstling. Detta fick till följd att ”de [inte] ... förmådde tala fredligt till honom”. Senare välsignades Josef med drömmar från Gud, vilket visade att han hade Jehovas ynnest. Detta gav hans bröder ”ytterligare anledning att hata honom”. Eftersom de inte utrotade svartsjukan ur sitt hjärta, trängde den ut medkänslan och ledde till allvarlig synd. — 1 Moseboken 37:4, 5, 11.

12, 13. Vad bör vi göra när känslor av svartsjuka tränger in i vårt hjärta?

¹² De var så grymma att de sålde Josef till slaveri. I ett försök att dölja sin synd lurade de sin far till att tro att Josef hade blivit dödad av ett vilddjur. Deras synd uppdagades många år senare, när hungersnöd tvingade dem att bege sig ner till Egypten för att köpa mat. Livsmedelsförvaltaren, som de inte kände igen som Josef, anklagade dem för att vara spioner och befallde dem att inte söka hans hjälp igen om de inte tog med sig sin yngste bror, Benjamin. Nu hade Benjamin blivit sin fars gunstling, och de visste att Jakob inte skulle vilja låta honom ge sig i väg.

¹³ Medan de stod inför Josef, fick deras samveten dem därför att erkänna: ”Obestridligen är vi skyldiga i fråga om vår bror [Josef], eftersom vi såg hans själs trångmål när han bönföll oss om medlidande, men vi lyssnade inte. Därför har detta trångmål kommit över oss.” (1 Moseboken 42:21) Genom sitt medkännande men ändå fasta handlingssätt hjälpte Josef sina bröder att visa hur äkta deras ånger var. Han gav sig sedan till känna för dem och förlät dem frikostigt. Endräkten i familjen var återställd. (1 Moseboken 45:4—8) Som kristna bör vi lära oss något av detta. Eftersom vi känner till vilka dåliga följder som avund får, bör vi be till Jehova om hjälp med att ersätta känslor av svartsjuka med ”medömkans ömma tillgivenhet”.

Andra hinder för att visa medömkan

14. Varför bör vi undvika att i onödan utsätta oss för våldsscener?

¹⁴ Något annat som också kan hindra oss från att vara ömt medlidsamma är att vi i onödan utsätter oss för våldsscener. Sporter och underhållning som framhäver våld främjar ett starkt begär efter att se våld för spänningens skull. På Bibelns tid tittade hedningarna i romarriket regelbundet på gladiatorspel och andra former av tortyr av människor på arenorna. Sådan underhållning förstörde enligt en historiker ”förmågan att känna medlidande med dem som lider, något som skiljer människan från djuren”. Mycket av underhållningen i våra dagars moderna värld har samma effekt. De kristna som strävar efter att vara ömt medlidsamma måste vara mycket selektiva i sitt val av läsestoff, filmer och TV-program. De gör väl i att tänka på orden i Psalm 11:5: ”Den som älskar våld, honom hatar Hans [Jehovas] själ sannerligen.”

15. a) Hur kan en person röja en allvarlig brist på medömkan? b) Hur reagerar de sanna kristna för sina medtroendes och medmänniskors behov?

¹⁵ En självupptagen person saknar troligen också medkänsla. Som aposteln Johannes förklarar är detta allvarligt: ”Vem det vara må som har den här världens medel att uppehålla livet och får se sin broder vara i nöd och ändå stänger sin ömma medkänslas dörr för honom, på vilket sätt förblir Guds kärlek i honom?” (1 Johannes 3:17) Både den egenrättfärdige prästen och leviten i Jesu liknelse om den medmänsklige samariern visade en liknande avsaknad av medkänsla. De gick båda över på andra sidan vägen och fortsatte sin väg, när de såg sin halvdöde judiske broders belägenhet. (Lukas 10:31, 32) Medlidsamma kristna reagerar däremot snabbt för sina bröders materiella och andliga behov. Likt samariern i Jesu liknelse är de också intresserade av främlingars behov. De ger därför villigt av sin tid och kraft och sina materiella tillgångar för att främja arbetet med att göra lärjungar. Därigenom bidrar de till miljontals människors räddning. — 1 Timoteus 4:16.

Medömkan med de sjuka

16. Vilka begränsningar möter vi när vi har med sjukdomsfall att göra?

¹⁶ Sjukdom är den ofullkomliga och döende mänsklighetens lott. De kristna är inget undantag, och de flesta av dem har ingen medicinsk utbildning. De kan inte heller utföra underverk, som vissa av de första kristna kunde, vilka hade fått sådana förmågor av Kristus och hans apostlar. I och med Kristi apostlars och deras närmaste medförbundnas död upphörde sådana mirakulösa förmågor. Vår förmåga att hjälpa dem som lider av fysiska sjukdomar, inbegripet funktionsrubbningar i hjärnan och hallucinationer, är därför begränsad. — Apostlagärningarna 8:13, 18; 1 Korinthierna 13:8.

17. Vad lär vi av det sätt varpå den sjuke och sörjande mannen Job behandlades?

¹⁷ Sjukdom åtföljs ofta av nedstämdhet eller depression. Den gudfruktige Job blev till exempel mycket nedstämd på grund av en allvarlig sjukdom och andra olyckor som Satan vållat honom. (Job 1:18, 19; 2:7; 3:3, 11—13) Han behövde vänner som kunde behandla honom med öm medkänsla och som kunde ”tala tröstande” till honom. (1 Thessalonikerna 5:14) Men i stället fick han besök av tre så kallade tröstare, vilka förhastat drog felaktiga slutsatser. De gjorde Job ännu mera nedstämd genom att antyda att hans olyckor berodde på något fel som han själv hade begått. Om kristna är ömt medlidsamma, kommer de att undvika att göra ett liknande misstag, när medtroende är sjuka eller känner sig nedstämda. Ibland kan det som sådana personer mest av allt behöver vara några vänliga besök av äldste eller andra mogna kristna som lyssnar med medkänsla, visar förståelse och ger kärleksfulla och på Bibeln grundade råd. — Romarna 12:15; Jakob 1:19.

Medömkan med de svaga

18, 19. a) Hur bör de äldste uppträda mot personer som är svaga eller som har felat? b) Varför är det viktigt att de äldste behandlar syndare med öm medkänsla, även när de måste bilda en dömande kommitté?

¹⁸ De äldste måste i synnerhet vara ömt medlidsamma. (Apostlagärningarna 20:29, 35) ”Vi som är starka är pliktiga att bära deras svagheter, som inte är starka”, befaller Bibeln. (Romarna 15:1) Eftersom vi alla är ofullkomliga, begår vi alla misstag. (Jakob 3:2) En person, som innan han ”vet ordet av begår ett eller annat felsteg”, måste behandlas skonsamt. (Galaterna 6:1) De äldste skulle aldrig vilja bli lika de egenrättfärdiga fariséerna, vilka var oresonliga i sin tillämpning av Guds lag.

¹⁹ Äldste söker i stället följa Jehova Guds och Jesu Kristi exempel i att vara ömt medlidsamma. Deras arbete är först och främst att ge Guds ”får” näring, uppmuntran och vederkvickelse. (Jesaja 32:1, 2) I stället för att försöka kontrollera saker och ting genom en mängd regler hänvisar de till Guds ords fina principer. De äldstes uppgift bör således vara att bygga upp sina bröder och framkalla glädje och uppskattning av Jehovas godhet i deras hjärta. Om en medtroende begår något mindre fel, undviker en äldste vanligtvis att korrigera honom så att andra hör det. Om en äldste alls behöver säga något, kommer öm medkänsla att få honom att ta den personen åt sidan och resonera om problemet utom hörhåll för andra. (Jämför Matteus 18:15.) Hur svår någon än kan vara att komma överens med, bör en äldste alltid ha en tålmodig och hjälpsam inställning. Han får aldrig söka efter förevändningar att kunna utesluta en sådan person ur församlingen. Även när det är nödvändigt att bilda en dömande kommitté, måste de äldste visa öm medkänsla i sitt uppträdande mot en person som är inblandad i någon allvarlig synd. Deras mildhet och vänlighet kanske kan bidra till att den personen ändrar sinne. — 2 Timoteus 2:24—26.

20. När är känslomässiga uttryck för medömkan inte på sin plats, och varför är det så?

²⁰ Men det finns tillfällen då en Jehovas tjänare inte kan visa medömkan. (Jämför 5 Moseboken 13:6—9.) Det kan vara en verklig prövning för en kristen att ”sluta upp att vara i sällskap” med en nära vän eller släkting som har blivit utesluten. I ett sådant fall är det viktigt att man inte ger efter för känslor av medlidande. (1 Korinthierna 5:11—13) En sådan fasthet kan även uppmuntra den felande att ändra sinne. När de kristna har med personer av det motsatta könet att göra, måste de också undvika otillbörliga uttryck för medkänsla, vilket skulle kunna leda till sexuell omoraliskhet.

21. Inom vilka andra områden behöver vi visa öm medkänsla, och vilka goda resultat får det?

²¹ Utrymmet räcker inte till för att ta upp alla de områden inom vilka det krävs öm medkänsla — i vårt umgänge med de äldre, de sörjande och dem som blir förföljda av en icke troende make eller maka. Hårt arbetande äldste bör också behandlas med öm medkänsla. (1 Timoteus 5:17) Respektera dem och ge dem stöd. (Hebréerna 13:7, 17) ”Ni [skall] alla vara ... ömt medlidsamma”, skrev aposteln Petrus. (1 Petrus 3:8) Genom att handla så i alla situationer som kräver det främjar vi endräkt och lycka i församlingen och drar utomstående till sanningen. Men framför allt ärar vi därigenom vår ömt medlidsamme Fader, Jehova.

[Ruta på sidan 19]

Obarmhärtiga fariséer

SABBATEN, vilodagen, var avsedd att vara till nytta och glädje för Guds folk i både andligt och fysiskt avseende. De judiska religiösa ledarna omgärdade emellertid sabbaten med en massa regler som vanärade Guds lag och gjorde den till en börda för folket. Om någon exempelvis var sjuk eller råkade ut för en olycka, kunde han inte få hjälp på sabbaten, om inte hans liv var i fara.

En fariseisk skola var så sträng i sin tolkning av sabbatslagen att den föreskrev: ”Man får inte trösta de sörjande och inte heller besöka de sjuka på sabbaten.” Andra religiösa ledare tillät sådana besök på sabbaten men gjorde förbehållet: ”Tårar är förbjudna.”

Det var följaktligen med rätta som Jesus fördömde de judiska religiösa ledarna för att de ignorerade de viktigare tingen i Lagen, till exempel buden om rättvisa, kärlek och barmhärtighet. Det är inte att undra på att han sade till fariséerna: ”Ni [gör] Guds ord ogiltigt genom er tradition”! — Markus 7:8, 13; Matteus 23:23; Lukas 11:42.

[Bilder på sidan 17]

I människors hem, på gatan och till och med i fängelser utför Jehovas vittnen i 231 länder ett unikt arbete som har sin grund i medömkan

[Bild på sidan 18]

Att man utsätter sig för våldsscener, till exempel genom TV-program, undergräver ens ömma medkänsla