• Tyskland
    Jehovas vittnens årsbok 1999

    • Står ännu fasta — efter 50 år

      Det har gått mer än ett halvt sekel sedan Jehovas vittnen i Tyskland befriades ur koncentrationslägren. Men skildringen om hur de bevarade sin ostrafflighet har inte fallit i glömska. Genom deras berättelser avges fortfarande ett kraftfullt vittnesbörd för världen. Några som satt i koncentrationslägren på grund av sin kompromisslösa tro är fortfarande i livet när detta skrivs, och de är lika nitiska i Jehovas tjänst som de var då. Deras modiga ställningstagande vittnar om att Jehova kan uppehålla sitt folk. Hör vad några av dessa överlevande från koncentrationslägren har att berätta — de talar för hundratals med samma bakgrund — och lägg märke till deras ålder (som den var i början av 1998) inom parentesen:

      Heinrich Dickmann (95): ”I Sachsenhausen tvingades jag se på när min bror, August, avrättades inför hela lägret. Jag hade möjlighet att omedelbart bli frigiven, om jag bara avsvor mig min tro. Eftersom jag vägrade att kompromissa, sade lägerkommendanten: ’Tänk igenom detta, och så får vi se hur länge du kan leva.’ Fem månader senare var han död, inte jag. Mitt motto var: ’Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta.’ Det är det fortfarande.”

      Änne Dickmann (89): ”Jag betraktar detta [att ha suttit fängslad i koncentrationsläger] som en övning i att bevara ostraffligheten mot den store Skaparen och Livgivaren, Jehova. Alla mina erfarenheter har berikat mitt liv och fört mig närmare Gud. Tro på Gud och kärlek till honom är vad som har motiverat mig alla dessa år. Jag har aldrig blivit tvingad.”

      Josef Rehwald (86): ”Jag ser med tillfredsställelse tillbaka på denna svåra tid av prövning, eftersom jag, trots påtryckningar och lidande, bevarade min kristna tro och neutralitet. Jag är övertygad om att det endast var med hjälp av Jehova, den allsmäktige Guden, som jag kunde överleva! Min kristna övertygelse är nu ännu starkare än då, och jag vill fortsätta att stå på Guds sida utan att kompromissa.”

      Elfriede Löhr (87): ”När jag ser tillbaka på allt det jag fick erfara under Hitlertiden, då jag satt fängslad i åtta år, måste jag säga att ingenting var oväntat. Det framstod klart att sanningens väg innebär förföljelse och kamp, men också glädje och seger. Jag anser inte att tiden har varit bortkastad eller fruktlös.”

      Maria Hombach (97): ”Jag sprudlar av glädje över att veta att jag hade det enastående privilegiet att få bevisa min kärlek till Jehova och tacksamhet mot honom under de grymmaste omständigheter. Ingen tvingade mig att göra detta! De som försökte tvinga oss var i stället våra fiender, som genom hot försökte få oss att lyda Hitler mer än Gud. Men utan framgång! Tack vare ett gott samvete var jag lycklig också när jag befann mig bakom fängelsemurar.”

      Gertrud Pötzinger (86): ”Jag dömdes till tre och ett halvt år i ensamcell. När jag hade fått domen och vakten förde mig tillbaka till cellen, sade han: ’Tack. Ni har uppmuntrat mig att tro på Gud igen. Fortsätt att vara lika modig, så kommer det inte att vara några problem för er att klara av de tre och ett halvt åren.’ Så sant det var! Det var där i ensamcellen som jag i särskild grad fick uppleva Jehovas kärlek och den kraft han ger.”

      Ja, överlevande från koncentrationslägren fortsätter att stå fasta. Nu, mer än 50 år efter befrielsen, tjänar dessa Jehovas vittnens ostraffliga livskurs fortfarande som ett vittnesbörd för världen och som en lovprisning till Jehova. Vilken uppmuntran för alla Guds tjänare!