Det dök upp ett tillfälle till det när Teodor och omkring 50 andra rumänska vittnen fördes till det nazistiska lägret i Bor i Serbien. På vägen dit stannade de till i Jászberény i Ungern, där över hundra ungersktalande bröder förenade sig med dem. Under uppehållet skickade vakterna några bröder till floden för att fylla på en vattentunna. Eftersom bröderna hade vunnit vakternas förtroende, fick de gå utan tillsyn. Teodor följde med dem och blev döpt i floden. Från Jászberény fördes fångarna med tåg och flodbåt till Bor.

I lägret i Bor fanns då 6 000 judar, 14 adventister och 152 vittnen. ”Förhållandena var hemska”, påminner sig broder Miron, ”men Jehova tog hand om oss. En vänlig vakt som ofta sändes till Ungern förde med sig litteratur in i lägret. Några vittnen som han kände och litade på såg till hans familj medan han var borta, och han blev därför som en bror för dem. Denne man, en löjtnant, brukade varna om något var på gång. Det fanns 15 äldste, som det nu heter, i lägret, och de ordnade med tre möten i veckan. Trots att man arbetade i skift var i medeltal omkring 80 närvarande. Vi firade också Åminnelsen.”

Den 1 september 1944, då tyska trupper retirerade, var jag en av de 152 bröder som tillsammans med andra fångar fördes från koncentrationslägret i Bor i Serbien till Tyskland. Vissa dagar hade vi ingen mat. När vi fick något lite, till exempel betor som låg utefter vägen intill åkrar, delade vi allting lika. När någon var för svag för att gå, rullade de starka honom vidare i en skottkärra.

Till slut kom vi fram till en järnvägsstation, där vi vilade i omkring fyra timmar innan vi lastade av två godsvagnar utan tak för att vi själva skulle få plats. Det fanns bara ståplatser, och vi hade inga varma kläder, bara var sin filt som vi kunde ha över huvudet när det började regna. Så reste vi hela natten. Klockan tio dagen därpå, när vi kom fram till en by, bombade två plan vårt lok och fick tåget att stanna. Ingen av oss dödades, trots att vi var i vagnarna precis bakom loket. Men man kopplade ett annat lok till vår vagn, och vi fortsatte vår väg.

Medan vi gjorde uppehåll i två timmar vid en station omkring tio mil längre bort, fick vi se några män och kvinnor bära på korgar med potatis. Potatisförsäljare, tänkte vi. Men vi hade fel. Det var våra andliga bröder och systrar, som hade fått höra om vår situation och visste att vi var hungriga. De gav var och en av oss tre stora, kokta potatisar, en bit bröd och lite salt. Detta ”manna från himlen” uppehöll oss under ytterligare 48 timmar, tills vi i början av december kom fram till Szombathely i Ungern.

Vi blev kvar i Szombathely över vintern, och vi levde i huvudsak på majs som vi hittade under snön. I mars och april 1945 bombades denna vackra stad, och på gatorna låg fullt med lemlästade kroppar. Många var begravda under spillrorna, och ibland kunde vi höra deras rop på hjälp. Utrustade med spadar och andra redskap kunde vi gräva fram några av dem.

Trots att bomber träffade byggnader runt omkring oss, klarade sig vårt hus. Varje gång flyglarmet gick rusade alla förskräckt för att söka skydd. Först rusade vi också, men vi insåg snart att det var meningslöst att springa, eftersom det ändå inte fanns några ordentliga skyddsrum. Vi stannade därför där vi var och försökte hålla oss lugna. Snart stannade vakterna också hos oss. De sade att vår Gud kanske skulle beskydda dem också! Den 1 april, vår sista natt i Szombathely, föll bomberna som aldrig förr. Trots det stannade vi kvar i vår byggnad och lovprisade Jehova med sång och tackade honom för vår sinnesfrid. (Fil. 4:6, 7)

Följande dag blev vi befallda att ge oss av till Tyskland. Vi hade två hästdragna vagnar, så vi åkte och gick omkring tio mil, tills vi kom fram till en skog 13 kilometer från den ryska fronten. Där övernattade vi på en rik godsägares mark, och följande dag frigav våra vakter oss. Tacksamma mot Jehova, som hade uppehållit oss både fysiskt och andligt, sade vi under tårar farväl till varandra och begav oss hemåt, några till fots och andra med tåg.