Gud har varit vår hjälpare
BERÄTTAT AV FRANCISCO COANA
”Om du vägrar att lyda myndigheterna, kommer du att bli avrättad!” sade min bror varnande.
”Det skulle vara mycket bättre än att leva under dessa fruktansvärda förhållanden”, invände jag.
DET här var en ordväxling som ägde rum mellan min äldre bror och mig i september 1975. Han hade kommit med mat till mig under min tid i fånglägret i Maputo (på den tiden Lourenço Marques) i södra Moçambique. Vi var mer än 180, de flesta Jehovas vittnen, som var hopträngda i en enda cell. Min bror var så irriterad på mig att han inte ens lämnade fram den mat han hade tagit med sig!
För att hjälpa dig att förstå detta känsloladdade möte vill jag gå tillbaka i tiden och förklara hur jag hamnade i fängelse.
Religiös uppväxt
Jag föddes 1955 i en presbyteriansk familj i byn Calanga i Manicaområdet. Den ligger inte långt från den stora staden Maputo. Far brukade inte gå i kyrkan, men mor gjorde det, och hon hade för vana att ta sina fem barn till kyrkan på söndagarna. Tidigt i vårt liv lärde hon oss Fader vår, och jag läste ofta upp den bönen utantill. (Matteus 6:9–12) Som ung pojke kom jag till mor med sådana frågor som: ”Varför dör vi?” och ”Kommer människor alltid att behöva dö?”
Mor sade att döden var en del av Guds uppsåt — att de som gör det som är ont kommer till helvetet och de som gör det som är gott kommer till himlen. Även om jag inte sade något till svar, gjorde hennes svar mig ledsen. Dödens bistra verklighet oroade mig, i synnerhet efter det att vår älskade far dött då jag var bara tio år. Därefter växte min önskan att få kunskap om de dödas tillstånd och att få veta om det fanns något hopp för dem.
Jag lär känna sanningen och tillämpar den
Kort efter det att far hade dött använde en lärare i skolan boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset för att undervisa klassen. Boken, som var utgiven av Sällskapet Vakttornet, var på zulu, ett sydafrikanskt språk. Jag fick låna den av läraren, och även om jag inte kunde zulu så bra, var jag glad över det jag lärde mig av de bibeltexter som citerades.
När jag var 16, blev min bror som var vår familjeförsörjare inkallad till militärtjänst. Det var då jag började arbeta i ett parfymföretag i Maputo och gick i en teknisk skola på kvällen. Under lunchrasten på arbetet lade jag märke till Teófilo Chiulele, ett Jehovas vittne — han satt alltid och läste Bibeln. När Teófilo såg mitt intresse, började han tala med mig.
Längre fram började ett annat vittne, Luis Bila, leda ett bibelstudium med mig. Det kändes som en befrielse att få reda på att de döda inte är medvetna om någonting alls och att de har hoppet om att få återföras till liv igen i en uppståndelse. (Predikaren 9:5, 10; Johannes 5:28, 29) Jag skrev genast till mor och gav henne svar från Bibeln på de frågor jag hade ställt henne. Hon var glad över att få veta att jag äntligen hade funnit tillförlitliga svar.
Motiverad av entusiasm över vad jag lärde mig var jag beredd att dela med mig av dessa ting till andra. Jag fick lov att hålla bibliska tal i skolan, men inte i kyrkan. Snart var jag inte längre välkommen i kyrkan. Till och med några i min egen familj började förfölja mig, trots att mor var glad över mina nya trosuppfattningar. Jag blev svårt slagen av min äldre bror. När sådant motstånd inte hade avsedd verkan, började familjemedlemmar driva gäck med mig, i synnerhet när de såg mig be vid måltiderna. Jag brukade därför be på toaletten innan jag kom till bordet för att äta. Jag kände att ”Gud ... [var] min hjälpare”. — Psalm 54:4.
Därpå förvägrades Luis att komma till vårt hem för att studera Bibeln med mig. Därefter studerade vi hos honom. När jag började besöka församlingens möten och ta del i predikoarbetet, fann jag ofta att jag var utestängd från vårt hem när jag kom tillbaka. Det ledde till att jag övernattade hos olika Jehovas vittnen.
Den 13 maj 1973 symboliserade jag till slut mitt överlämnande åt Jehova Gud genom vattendop. Vid den tiden lydde Moçambique under den portugisiska kolonialregimen, vilken hade förbjudit Jehovas vittnen i Portugal och i alla dess kolonier. Den 1 oktober 1974 blev jag pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. Eftersom mitt mål var att bli missionär, började jag studera engelska för att bli kvalificerad att gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead i USA för att få utbildning till missionärstjänst.
Vi använder strategi i predikandet
Under dessa år av förbud fängslade den portugisiska hemliga polisen, PIDE, många Jehovas vittnen för att de predikade. För att undvika att bli upptäckta använde vi därför strategi. Vi brukade till exempel samtala vid ett hus och sedan gå till ett annat hus i ett annat område. Vi brukade också två och två gå till en park i staden under vår middagsrast eller på kvällen. En satte sig bredvid en person och började läsa dagstidningen. Strax därefter kom den andre och satte sig ner, tittade på tidningen och sade något i stil med: ”Oj, se bara så många människor som har dött! Men visste du att under Guds styre kommer detta inte att inträffa mera?”
Det följdes av ett samtal där den som hade läst dagstidningen bad om bevis från Bibeln för det som den andre hade sagt. Sedan bestämde vi om att träffas nästa dag för att fortsätta samtalet. På det här sättet hade vi ofta möjlighet att få med den person som satt nära oss i vårt samtal angående bibliska profetior, och många bibelstudier sattes i gång. Vi tackade Gud för att han hjälpte oss.
En tid av svåra prövningar
Den 25 april 1974 upphörde diktaturen i Portugal, och många politiska förändringar inträffade i de portugisiska kolonierna. I Moçambique hade både politiska fångar och Jehovas vittnen som hade fängslats för sin politiska neutralitet beviljats amnesti. Men den 25 juni 1975, endast 14 månader senare, förklarade sig Moçambique självständigt från Portugal. Några dagar senare utbröt en ny våg av förföljelse mot Jehovas vittnen. Grannar mobiliserades i grupper för att gripa alla Jehovas vittnen som de träffade på. Vi framställdes som ”agenter som lämnats kvar av den portugisiska kolonialmakten”.
I september tvingades jag närvara vid ett möte för grannarna i området. När jag kom dit, upptäckte jag att alla i min bibelstudiegrupp var där. Vi blev befallda att ropa politiska slagord som upphöjde det regerande partiet. När vi respektfullt avhöll oss från detta, fördes vi till fängelset och placerades i den överfulla cell som jag nämnde i inledningen.
Cellen var så full av människor att vi nästan inte kunde röra oss. För att några skulle få plats att sova på golvet, var andra tvungna att sitta eller stå. Det fanns bara en toalett, och det var ofta stopp i den så att den svämmade över, vilket medförde en fruktansvärd stank. Vår mat bestod av oljig spaghetti med fiskben och stora blå flugor, och vi tvingades äta med otvättade händer. Vi var mer än 180 som under 19 dagar uthärdade dessa fruktansvärda förhållanden. Därefter blev vi förflyttade till en plats där endast Jehovas vittnen hölls inspärrade — män, kvinnor och barn. Under de följande månaderna dog många barn på grund av de fruktansvärda förhållandena i fängelset.
Till slut beslöt myndigheterna att förvisa Jehovas vittnen till Carico, en avlägsen trakt i norr. Målet var att isolera oss. Det fanns då omkring 7.000 Jehovas vittnen i Moçambique, av vilka ganska många hade blivit döpta 1974 och 1975. Vi insåg att vi skulle behöva biblisk litteratur under vår isolering, och jag fick tillåtelse att återvända hem för att samla ihop lite mat och tillhörigheter inför resan. Utan att den officer som följde med mig såg det, tömde jag delvis några kartonger med kakor och lade bibliska publikationer i botten av kartongerna. Under sådana omständigheter var vi inte rädda. Vi förtröstade på att Gud skulle hjälpa oss. — Hebréerna 13:6.
Livet i lägren
Vi kom till Carico i januari 1976 och fann att många Jehovas vittnen från grannlandet Malawi bodde i läger som de hade byggt. Från 1972 till 1975 hade mer än 30.000 människor, däribland barn, flytt från brutal religiös förföljelse i Malawi. De hade som flyktingar fått tillåtelse att ta sig in i norra Moçambique, och när vi kom dit, delade de sina hem och sina knappa tillgångar med oss.
Eftersom de flesta av oss inte hade någon erfarenhet av byggnadsarbete, visade våra malawiska vänner hur vi skulle bygga våra hus genom att göra tegelstenar och använda dessa tillsammans med växter från bushen. De lärde oss också att odla livsmedel och att göra andra saker för att bevara oss vid liv. Därför lärde jag mig snickeri, jordbruk och skrädderi. Dessa förvärvade färdigheter visade sig vara till stor nytta för många av oss, när vi senare återvände till våra hemstäder.
Vårt främsta intresse var att bevara vår andlighet, och jag måste säga att vi aldrig saknade andlig föda. Hur var detta möjligt? Jo, som det nämndes tidigare var det många av oss som, när vi förvisades, använde vår uppfinningsrikedom för att ta med oss biblisk litteratur tillsammans med andra tillhörigheter. Tidskriften Vakttornet i mycket litet format trycktes också av Jehovas vittnen i Sydafrika. Detta gjorde det lättare att föra in dem i lägren.
Den 1 december 1978, efter många vädjanden, blev den första vigseln tillåten inom lägren. Den dagen gifte jag mig med Alita Chilaule, vars far var bland de första som döptes i Maputo 1958. När vi fick våra barn, Dorcas och Samuel, lärde vi dem att älska Jehova, och vi tog regelbundet med dem till våra kristna möten. Senare fick vi ännu ett barn, som fick namnet Jaimito.
Hur vi predikade
Jehovas vittnen fick tillåtelse att lämna lägren för att sälja varor, däribland livsmedel som de hade odlat. Många av oss använde den här möjligheten till att predika. Faktum är att jag medvetet begärde ett högt pris för salt, så att ingen skulle köpa det. Ganska många som jag träffade reagerade emellertid positivt på budskapet om Guds kungarike, och jag satte i gång ett antal bibelstudier.
En av dem jag studerade Bibeln med talade med en direktör för ett visst företag i det närbelägna Milange, och den mannen visade intresse för Bibeln. När jag fick reda på detta, brevväxlade jag med direktören. Han svarade med att inbjuda mig att besöka honom. Jag gömde därför biblisk litteratur i mina kläder och gav mig av, officiellt för att sälja några möbler som jag hade tillverkat.
När jag kom fram, såg jag att huset var bevakat av soldater, och jag blev orolig. Men mannen kom ut och informerade soldaterna om att han inte ville bli störd. Vi satte i gång ett bibelstudium klockan fem på eftermiddagen, och han visade så stort intresse att vi inte slutade förrän fem nästa morgon! Senare erbjöd han sig att ta emot vår litteratur från Portugal, eftersom det inte var några inskränkningar på hans post. Han skulle sedan ge litteraturen till mig, så att jag kunde föra in den i lägret.
Det är sant att somliga av oss greps och arresterades flera gånger för vår predikoverksamhet. Men när många reagerade positivt på budskapet om Guds kungarike, var vi övertygade om att Gud hjälpte oss, på samma sätt som han hjälpte de kristna under det första århundradet. — Apostlagärningarna, kapitel 3–5.
Frigivning och återkomst till Maputo
I september 1985 blev det bestämt, sedan vi begrundat saken under bön, att vi skulle organisera en massflykt från lägren. Även om en del stannade kvar i lägren i Carico och förblev isolerade från övriga Jehovas vittnen under de följande sju åren, flydde andra till Malawi och Zambia. Min hustru och jag beslöt att tillsammans med våra barn bege oss till den närbelägna staden Milange. Där fick jag arbete och bostad, och vi fortsatte i vår tjänst. Året därpå återvände vi slutligen till Maputo.
I början bodde vi hos släktingar. Det var svårt att få anställning, men med tiden lyckades jag få ett arbete. Alita sålde rostade jordnötter för att dryga ut vår magra inkomst. Eftersom min engelska hade förbättrats, lämnade jag in en ansökan om arbete på den brittiska ambassaden. Jag klarade proven och blev anställd med en lön som var 20 gånger högre än den inkomst jag hade haft tidigare! Jag kände verkligen att Jehova hade hjälpt mig, och jag tackade honom i bön.
Att balansera förpliktelser
Den 11 februari 1991 beviljade slutligen regeringen i Moçambique Jehovas vittnen lagligt erkännande. Vilket oförglömligt datum för oss! Följande år blev jag inbjuden att tjäna som medlem av den kommitté som har tillsyn över Jehovas vittnens predikoarbete i Moçambique. Vid den tiden var våra barn bara 12, 9 och 6 år gamla. Jag tillbringade natten i bön och bad Jehova om vishet att fatta ett beslut som skulle återspegla tillbörlig balans i att ta hand om både familjen och ansvar inom organisationen.
Vi fick möjlighet att skaffa en liten husvagn som vi använde i ett affärsprojekt. Vi anställde några pionjärer till att göra och sälja smörgåsar, och affärsrörelsen blomstrade. Jag hade därför tid för mina nya privilegier inom organisationen. Vi behövde också ett hus, eftersom det inte var möjligt att fortsätta att hyra det hus som vi bodde i. Jag skrev därför en förfrågan till myndigheterna där jag beskrev min familjs situation. Snart fick vi godkännande att köpa ett hus. Detta fick stor publicitet, eftersom jag var den förste moçambikier som köpte ett hus av staten.
Alita och jag har välsignats med barn som har reagerat positivt på vårt program av andlig undervisning. (5 Moseboken 6:6–9) Vi har som vana att behandla en bibeltext för dagen klockan 5.40 på morgonen, varefter vi tillsammans läser Bibeln. Eftersom våra barn måste vara i skolan tidigt, har de blivit vana vid detta tidiga morgonschema. På fredagar klockan 18.00 har vi vårt familjestudium, då barnen samtalar med oss om bibliska ämnen som de har forskat i under veckan. Det är också då som vi övar framställningar för tjänsten.
Alla våra barn är döpta. Dorcas och Samuel har faktiskt tjänat som pionjärer sedan 1994, och Jaimito har varit hjälppionjär ända sedan han döptes. De går fortfarande i skolan, och var och en har som mål att utöka tjänsten efter skolan. Alita avväger sin tid mellan pionjärtjänsten och att ta hand om hemmet. Under många år, däribland de år jag tillbringade i fångläger, har jag tjänat som pionjär. Men sedan 1993 har jag arbetat vid Jehovas vittnens avdelningskontor under dagarna.
Fortsatta välsignelser från Jehova
År 1997 fick jag den storslagna välsignelsen att delta i en två månader lång kurs för medlemmar av avdelningskontorens kommittéer. Kursen hölls i USA vid Vakttornets undervisningscentrum i Patterson i staten New York. Mina ansträngningar att lära mig engelska blev alltså belönade ännu en gång. Under min hemresa hade jag möjlighet att besöka Jehovas tjänare i andra länder, och detta gjorde att mitt hjärta flödade över av uppskattning över vårt världsomfattande brödraskap!
Denna äkta kärlek bland sanna kristna har varit en bidragande orsak till att ytterligare tusentals uppriktiga människor dras till Jehovas vittnen i Moçambique. (Johannes 13:35) Från de omkring 7.000 som predikade på den tiden då vi förvisades till interneringsläger har antalet ökat, så att det i dag är mer än 29.000 som predikar de goda nyheterna om Guds kungarike över hela Moçambique. De är förbundna med mer än 665 församlingar; 1958 fanns det bara 4.
År 1993 godkändes planer för att i Maputo bygga ett avdelningskontor som skulle ha plats för en Betelfamilj på mer än 75 medarbetare och ta hand om den fantastiska utvidgningen av den rena tillbedjan. Efter en byggnadstid på omkring fyra år var projektet slutligen färdigt. Den 19 december 1998 kände vår glädje inga gränser, då 1.098 från många länder var närvarande vid överlämnandet av denna vackra anläggning. Som en del i programmet hade jag privilegiet att intervjua vänner som hade tillbringat många år i exil i Carico. Jag bad dem som hade varit förvisade dit att räcka upp en hand, och åhörarna blev djupt rörda då hundratals händer sträcktes upp.
Dagen därpå var en skara som uppgick till 8.525 närvarande i sammankomsthallen i Matola för att lyssna till en redogörelse för överlämnandeprogrammet, uppmuntrande rapporter från andra länder och på Bibeln grundade tal framförda av besökare från Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York.
Det är sant att jag, sedan jag fått kunskap om Bibelns sanning som tonåring, har upplevt motstånd från familjen, hot om avrättning och fruktansvärd förföljelse som ibland fått mig att tänka att det var bättre att dö än att fortsätta att leva. Men jag är glad, eftersom dessa erfarenheter har lett till att mitt förhållande till Jehova har stärkts. Psalmisten i Bibeln sade: ”Gud är min hjälpare; Jehova är bland dem som stöder min själ.” (Psalm 54:4) Det har varit ett privilegium utan motsvarighet för min familj och mig att få tjäna Jehova tillsammans med den världsvida familjen av hans tillbedjare.
[Bild på sidan 23]
Jehovas vittnen framför den Rikets sal som byggdes då de var isolerade
[Bild på sidan 24]
Vi gläder oss åt vårt familjestudium
[Bild på sidan 25]
De som hade varit i lägren i Carico räckte upp händerna