I augusti 1941 skickades jag till Ravensbrück – ett ökänt koncentrationsläger för kvinnor som låg 8 mil norr om Berlin i Tyskland.

”Upp med hakan, vännen”

När vi kom fram fick vi veta att vi kunde åka hem om vi skrev under ett dokument där vi avsade oss vår tro. Men naturligtvis skrev jag inte på det. I stället var jag tvungen att lämna ifrån mig mina saker och klä av mig naken i ett tvättrum, där jag träffade några andra kristna systrar från Nederländerna. Vi fick en fångdräkt med en lila triangel påsydd, en tallrik, en kopp och en sked. Första natten sattes vi i en tillfällig barack. Där bröt jag ihop för första gången sedan jag fängslades. ”Vad kommer att hända? Hur länge måste jag vara här?” snyftade jag. Ärligt talat så var mitt förhållande till Jehova inte särskilt starkt vid den tiden, eftersom jag inte hade varit med i sanningen så länge. Jag hade fortfarande mycket kvar att lära. Vid uppropet nästa dag måste en nederländsk syster ha sett att jag var ledsen, för hon sade: ”Upp med hakan, vännen, upp med hakan! Vad skulle kunna skada oss?”

Efter uppropet fördes vi till en annan barack, där vi välkomnades av flera hundra kristna systrar från Tyskland och Nederländerna. Några av de tyska systrarna hade redan bott i baracken i över ett år. Deras sällskap styrkte mig, ja, de fick mig att känna mig bättre till mods. Jag var också imponerad över att baracken där våra systrar höll till var så mycket renare än andra baracker i lägret. Men den var inte bara ren, utan den var också känd som en plats där ingen stal, svor eller slogs. I jämförelse med de hemska förhållandena i lägret var vår barack som en ren ö mitt i ett hav av smuts.

Livet i lägret

Livet i lägret innebar mycket arbete och lite mat. Vi var tvungna att gå upp klockan fem varje morgon, och strax därefter började uppropet. Vakterna tvingade oss att stå utomhus i omkring en timme, i ur och skur. Klockan fem på eftermiddagen, efter en dags hårt arbete, upprepades den här proceduren. Sedan åt vi lite soppa och bröd och gick och lade oss – fullständigt utmattade.

Alla dagar förutom söndagar fick jag arbeta på olika bondgårdar, där jag slog vete med lie, grävde diken och rengjorde svinstior. Arbetet var tungt och smutsigt, men jag klarade av det tack vare att jag fortfarande var ung och ganska stark. Och jag hämtade styrka genom att sjunga sånger med teman från Bibeln medan jag arbetade. Men jag längtade efter min man och min dotter varenda dag.

Vi fick väldigt lite mat, men vi försökte alla spara en bit bröd varje dag så att vi skulle ha lite extra på söndagarna, då vi fick tillfälle att samlas för att samtala om bibliska ämnen. Vi hade ingen biblisk litteratur, men jag lyssnade ivrigt på de äldre, trogna tyska systrarna när de resonerade om Bibeln. Vi kunde till och med högtidlighålla minnet av Kristi död.

Bedrövelse, ånger och uppmuntran

Ibland beordrades vi att utföra arbete som direkt stödde nazisternas krigsinsatser. Eftersom vi var neutrala i politiska frågor vägrade alla systrarna utföra sådant arbete, och jag följde deras modiga exempel. Som straff blev vi utan mat under flera dagar och tvingades ha upprop i flera timmar. En gång blev vi inlåsta i 40 dagar i en barack utan värme fastän det var vinter.

Vi som var Jehovas vittnen fick hela tiden höra att vi skulle bli frisläppta och få åka hem om vi skrev under ett dokument där vi avsade oss vår tro. När jag hade varit i Ravensbrück i över ett år blev jag mycket nedstämd. Min längtan efter att få träffa min man och min dotter blev så stark att jag gick till vakterna, bad att få ett dokument som intygade att jag inte längre var en bibelforskare och skrev under det.

När systrarna fick höra vad jag hade gjort började en del av dem undvika mig. Men två äldre tyska systrar som hette Hedwig och Gertrud sökte upp mig och försäkrade mig om sin kärlek. Medan vi arbetade tillsammans i svinstiorna förklarade de vänligt för mig hur viktigt det är att vara trogen mot Jehova och hur vi kan visa vår kärlek till honom genom att inte kompromissa. Deras moderliga omsorg och ömma tillgivenhet rörde mig djupt.a Jag visste att det jag hade gjort var fel och ville annullera dokumentet. En kväll berättade jag för en syster att jag bestämt mig för att be om en annullering. En lägervakt måste ha hört vad vi pratade om, för redan samma kväll blev jag plötsligt frigiven från lägret och satt på ett tåg till Nederländerna. En av övervakarna – jag kommer fortfarande ihåg hennes min – sade till mig: ”Du är fortfarande en Bibelforscher (bibelforskare), och det kommer du alltid att vara.” Jag svarade: ”Ja, det kommer jag, om Jehova vill.” Men jag funderade ändå hela tiden på hur jag skulle kunna upphäva dokumentet.

En av punkterna i dokumentet löd: ”Jag försäkrar härmed att jag aldrig mer ska arbeta för Internationella Bibelstudiesällskapet.” Nu visste jag vad jag skulle göra! I januari 1943, strax efter det att jag hade kommit hem, började jag återigen ta del i predikoarbetet. Om myndigheterna kom på mig en andra gång med att predika skulle jag naturligtvis få ett hårt straff.

För att ytterligare visa Jehova hur gärna jag ville vara lojal mot honom öppnade jag och min man återigen vårt hem för kurirerna och de resande tillsyningsmännen. Jag var så tacksam för att jag hade fått en ny möjlighet att bevisa att jag älskade Jehova och hans folk!

En av höjdpunkterna i mitt liv kom 1995, då jag blev inbjuden till en minneshögtid i Ravensbrück. Där träffade jag systrar som hade suttit i lägret samtidigt som jag och som jag inte hade träffat på över 50 år! Det var en oförglömlig och rörande upplevelse att få vara tillsammans med dem igen, och det var också ett fint tillfälle för oss att uppmuntra varandra att se fram emot den dag när våra nära och kära ska få liv igen.

[Bild på sidan 12]

1995 var jag med om en rörande återförening. Jag sitter på första raden, andra från vänster.