En global lösning
TORONTOKONFERENSEN, som omnämndes tidigare, avslutades med en flammande appell om internationellt samarbete när det gäller problemet med drivhuseffekten. Tidskriften Discover rapporterade: ”Framför en 12 meter bred hyperrealistisk målning av en molnstudie stod Canadas premiärminister Brian Mulroney och Norges Gro Harlem Brundtland och gav sitt ord på att deras länder skulle dra ner på användandet av fossila bränslen.”
Norges statsminister, Gro Harlem Brundtland, är ordförande i Världskommissionen för miljö och utveckling. ”Effekten av en förändring i världens klimat kan bli större än någon annan utmaning människan har ställts inför, frånsett förhindrandet av kärnvapenkrig”, sade hon. Hon efterlyste ett internationellt avtal för att skydda atmosfären mot ytterligare nedbrytning.
Vad skulle ett sådant avtal gå ut på? Doktor Michael McElroy vid Harvarduniversitetet uttryckte det så här i en tidning före konferensen: ”Ytterst behöver vi drastiskt skära ner på användningen av fossila bränslen. Det kommer inte att bli någon lätt uppgift. Hur skall vi kunna övertyga länder med rik tillgång på kol, Kina exempelvis, att begränsa utvecklingen och utnyttjandet av deras mycket lättillgängliga och billiga bränsle? Vi behöver ha ett internationellt synsätt. ... Vi behöver utveckla metoder för att övertyga tredje världen om att följa en förståndigare kurs än vi har gjort.”
Men hur kommer tredje världen antagligen att reagera på sådana övertalningsförsök? Västvärldens höga levnadsstandard, som befolkningen i fattiga länder så gärna vill uppnå, kräver enorma energiresurser. Bilen, denna blänkande symbol för makt och framgång, kräver bensin, såvida den inte skall användas som enbart utställningsföremål. Pråliga, aggressivt marknadsförda produkter måste förpackas i plast, något som dr Lester Lave vid Carnegie-Mellon University kallar ”koagulerad energi”. Nya trafikleder och skyskrapor och storstilade internationella flygplatser och köpcentra slukar enorma mängder energi, när de skall byggas, upplysas och hållas i gång. De rika nationerna försöker nu i själva verket att säga till de fattiga: ”Vi har redan fått vår höga levnadsstandard. Men nu har vi plötsligt blivit väldigt måna om miljön. Så tyvärr kan ni inte få det vi redan har. Ni måste vara ’förståndigare’ än vi har varit. Ni får inte utnyttja all denna billiga energi som vi har haft tillgång till. Ni måste använda dyrare energi och tillväxa långsammare. Ni måste få era undersåtar att vänta längre innan de kan uppnå den levnadsstandard som vi uppmanar dem att efterlikna.” Hur skall ett sådant resonemang kunna gå hem hos tredje världen?
Medveten om detta problem fortsätter dr McElroy: ”Detta kommer ofrånkomligen att kräva en omfördelning av resurserna från oss [industriländerna] till dem [tredje världen]. ... Det kunde tyckas lämpligt att finansiera detta med en avgift på fossila bränslen, orsaken till så många av våra problem. Hur en sådan avgift skulle administreras är oklart. Det skulle krävas ett internationellt organ med en makt och suveränitet som saknar motstycke. Det skulle ofrånkomligen kräva att nationerna överlåter åtminstone en del av det de tidigare ansåg vara deras oförgripliga rätt till oberoende förhandlingar och åtgärder.”
Men hur realistiskt är ett sådant hopp? Är det troligt att de rika nationerna frivilligt överlåter suveränitet och makt att ta ut avgifter åt något internationellt organ i syfte att överföra pengar till de fattiga nationerna och bekämpa drivhuseffekten? De rika och mäktiga nationerna på jorden har inte själva blivit rika och mäktiga genom detta slag av framsynt osjälviskhet. De värnar mycket svartsjukt om sin nationella suveränitet. Kommer de att ändra sig nu, bara för att några forskare är skärrade på grund av drivhuseffekten?
Verklig världssuveränitet
Det som krävs för att få bukt med ett sådant globalt hot som en okontrollerad drivhuseffekt är inte resolutioner, förhoppningar och plattityder, utan en verklig världsregering som är i stånd att genomdriva en sund miljöpolitik från Arktis till Antarktis. Människans historia fram till dags dato ger oss inget skäl att hoppas på att man snart kommer att upprätta en sådan regering. ”Vi har under historiens gång gjort alla misstag som tänkas kan, och samma misstag har vi gjort om och om igen och åstadkommit en ändlös rad olika variationer och modifikationer av varje stor blunder utan att egentligen ha lärt oss någonting”, klagar den vetenskaplige skribenten Allan Wirtanen i tidskriften New Scientist.
De som i all uppriktighet studerar mänsklighetens historia kan urskilja en viktig lärdom i det hela — människans oförmåga att ta vård om jorden oberoende av sin Skapare. Låter det alltför ”religiöst” i dina öron? Inte tillräckligt ”vetenskapligt”? Kanske lite ”naivt”?
Men vad är mer naivt — att hoppas på att människan skall lyckas vända sin sorgliga historia och övervinna nationella, politiska, religiösa och kulturella hinder och vidta framsynta åtgärder för att avstyra en katastrof under nästa århundrade — eller att tro att Gud kommer att ingripa innan det är för sent? Skaparen har i sitt ord lovat att ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. (Uppenbarelseboken 11:18) Det finns gott om historiska och vetenskapliga bevis för att han har för avsikt att göra just detta. Varför inte ägna några minuter åt att slå upp bibeln och läsa om de löften som ges angående vår jord i Psalm 37 och Jesaja, kapitel 11 och 65? Jämför dessa löften med de nuvarande dystra framtidsutsikterna till följd av drivhuseffekten. Vilken av beskrivningarna om vår jords framtid är sann? Tycker du inte att du är skyldig dig själv och dina barn att ta reda på det?