En meningslös ritual?
KATOLIKER har i århundraden tillämpat biktens sakrament. Likväl är bikten för många bara en formsak. När Bob, som är rektor för en high school, tänker tillbaka på sin ungdom, säger han: ”Jag var tonåring, men inte ens då tog jag det på allvar.” Varför inte? Därför att bikten hade blivit en meningslös ritual för honom. Han förklarar: ”Att bikta sig var som att bära allt sitt bagage, fyllt med synder, fram till tulltjänstemannen på flygplatsen. Han ställer några frågor om dina synder, och sedan låter han dig passera efter det att du har betalt [tull] för de lyxartiklar som du har köpt i utlandet.”
Frank Wessling skriver i tidskriften U.S. Catholic något liknande om sedvänjan att bikta sig. Han beskriver den som ”en ytterst förenklad vägledning steg för steg, bestående av allt från avläggande av vanliga synder genom utantillärda böner om ånger till ritualer av symbolisk botgöring”. Vilken slutsats kommer då Wessling fram till? Han säger: ”Jag är övertygad om att bikten är bra för själen, katolikernas sätt att bekänna sina synder är ett problem.”
Bibeln framhåller bekännelse på ett helt annat sätt. Det viktigaste är att bekänna sina synder för Gud. (Psalm 32:1—5) Den kristne lärjungen Jakob skrev: ”Är någon sjuk bland er? Han må kalla till sig församlingens äldre män, och de må be över honom och smörja in honom med olja i Jehovas namn. Bekänn därför öppet era synder för varandra och be för varandra, så att ni kan bli läkta.” — Jakob 5:14, 16.
En kristen som är nertyngd av synd kan kalla på församlingens tillsyningsmän, som kan ge honom personliga och praktiska råd från Bibeln, vilket hjälper den felande att överge sin syndiga kurs. Tillsyningsmännen kan ge lämplig uppmuntran när de övervakar de framsteg den andligen sjuke gör. Vilken kontrast utgör inte detta till de formalistiska biktritualer som tillämpas i kyrkorna i vår tid! Styrkta av den personliga vägledning som de ångerfulla syndarna får av församlingens äldste kan dessa syndare känna den lindring som David kände när han sade i en psalm: ”Min synd bekände jag slutligen för dig, och min missgärning övertäckte jag inte. Jag sade: ’Jag kommer att bekänna mina överträdelser för Jehova.’ Och du själv förlät mina synders missgärning.” — Psalm 32:5.