Några modiga bröder från Brazzaville, däribland Louis-Noël Motoula, Jean-Marie Lubaki och Symphorien Bakeba, tog frivilligt på sig ansvaret att söka efter saknade vänner och att hjälpa dem som var kvar i Brazzaville. Det innebar att de fick trotsa de strida strömmarna i den mäktiga Kongofloden och bege sig ut i en liten båt för att söka efter vänner på de små öarna och på stränderna. Det innebar också att de fick ge sig in i stridszonen i Brazzaville, där fruktansvärda illdåd hela tiden begicks. Ja, det innebar att de fick riskera livet för sina vänner.

Symphorien, som hade stor erfarenhet av att ta sig över floden, gjorde många resor över den under inbördeskriget. Ibland for han över med mat och annan hjälp till dem som var kvar i Brazzaville. En gång for han över med tio säckar ris till några bröder i Brazzaville som bodde relativt säkert. Det var naturligtvis en utmaning att ta sig över floden, men det var en långt större utmaning att se till att riset kom fram dit det skulle utan att någon kom och stal det. Bland passagerarna på den resan fanns en man som såg förnäm ut, och han frågande Symphorien vart han skulle ta vägen med riset. Symphorien förklarade vad han skulle göra och tog tillfället i akt och talade med mannen om det hopp Bibeln ger. När båten kom fram, talade mannen om vem han var, att han var en högt uppsatt ämbetsman. Han kallade på ett par soldater och gav dem order att vakta riset tills Symphorien fick tag i en bil som kunde köra riset till vännerna.

Ofta for Symphorien över floden för att hjälpa vänner att fly från Brazzaville. Men en av dessa resor glömmer han aldrig. Han berättar: ”Strömmarna är mycket starka i Kongofloden, men de flesta som har båt vet hur de på ett tryggt sätt skall ta sig över floden utan att dras ner mot de förrädiska forsarna. Vi lämnade Brazzaville med sju vänner och fem andra ombord. Mitt ute i floden tog bränslet slut. Vi lyckades manövrera båten så att vi kunde ta oss till en liten ö där det gick att förtöja den. Vår räddning var att det kom en liten båt och att skepparen på den lovade att köpa lite bränsle åt oss i Kinshasa och sedan komma tillbaka. Vi fick vänta en och en halv timme innan han kom med bränslet, en väntan som kändes mycket lång och orolig.”

[Bilder på sidan 158]

Louis-Noël Motoula, Jean-Marie Lubaki och Symphorien Bakeba