I februari 1963 kom Fred Lukuc och Max Danyleyko från Haiti. Längre fram gifte sig Fred, och då började han tjäna som kretstillsyningsman. När han besökte församlingarna, hade han till en början svårt att se vilka som hörde till vilken familj. Han berättar: ”Jag visste inte vilka som var de äldstes hustrur, och jag kunde inte räkna ut vilka som var deras barn. Bröderna hade följt sedvänjan där i centrala Afrika att hustrun behåller sitt flicknamn när hon gifter sig och att barnen får namn efter en släkting eller en god vän till familjen.

Första möteskvällen i Rikets sal märkte vi att bröderna var tysta och blyga. Och när mötet började, fick vi se något som vi inte var vana att se. Bröderna och de äldre pojkarna satt på ena sidan i Rikets sal, medan de mindre barnen och systrarna satt på den andra. Brödernas sida var ganska full när mötet började, men det var inte många som satt på systrarnas sida. Men under mötets gång kom det fler systrar med sina små i släptåg och med biblar och böcker elegant balanserade på huvudet.

Jag gick upp på podiet för att hälsa församlingen varmt välkommen och för att presentera mig själv och min hustru. När jag hade gjort det, gjorde jag en liten paus. Jag tittade på bröderna och sade: ’Bröder, jag skulle vara tacksam om ni sökte upp er hustru och era barn och satte er tillsammans som familj. Vi kan väl avsätta tio minuter för detta. Det skulle vara bra om ni från och med nu ville sitta ihop familjevis, precis som Jehovas folk gör i övriga världen.’ De rättade sig med glädje efter detta.”

De allmänna transportmedlen var också ett problem. Broder Lukucs hustru, Leah, berättar: ”Vår packning brukade bestå av ett par små tältsängar, ett myggnät, en dunk med vatten, vattenfilter, kläder, böcker, tidskrifter och bibliska filmer. Och för att kunna visa filmerna måste vi ha med oss sladdar, glödlampor, filmrullar, manuskript, en liten generator och en bensindunk. Allt det här tog vi med oss på lastbilen vi åkte med. För att få sitta i förarhytten måste vi vara vid lastbilen klockan två på natten. Annars fick vi sitta på flaket i solen tillsammans med diverse djur, bagage och en mängd andra passagerare.

En gång när vi kom hem efter flera timmars vandring i hettan hade vandrarmyror invaderat den lilla lerhydda som vi skulle bo i. De hade klättrat uppför en hink med vatten, byggt en bro med hjälp av sina egna kroppar för att nå en liten ask med margarin och sedan ätit rent den. Den kvällen fick vi äta torrt rostat bröd och dela en burk sardiner. Även om vi kände oss trötta och tyckte lite synd om oss själva, gick vi till sängs, medan vännerna dämpat och försiktigt sjöng Rikets sånger vid elden utanför hyddan. Vilket mjukt och behagligt sätt att somna på!”

När sedan Larry och hans hustru, Audrey, lämnade missionärstjänsten 1965, blev broder Lukuc landstjänare.