Varför han ändrade sina prioriteringar i livet

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I STORBRITANNIEN

En sång rik i styrka och tonomfång fyllde plötsligt luften. De kristallklara tonerna flödade fram, och de verkade inte kunna ta slut. Jag stod stilla, helt fascinerad. ”Det är en sydnäktergal!” viskade Jeremy. Vi förflyttade oss sakta närmare buskaget, medan vi ansträngde oss att lokalisera källan till den underbara sången. Så fick vi ögonen på den skygga, oansenliga ljusbruna fågeln långt inne bland snåren. ”Det var underbart att vi fick se den”, sade Jeremy när vi till sist gick därifrån. ”Det är få som någonsin lyckas göra det.”

JAG hade tillbringat dagen tillsammans med Jeremy, uppsyningsman vid Minsmere, ett 800 hektar stort naturreservat beläget i ett av Englands östligaste områden och skött av Royal Society for the Protection of Birds (RSPB). Under andra världskriget var den här delen av Nordsjökusten lagd under vatten för att förhindra en tänkbar tysk invasion. Till följd av detta kom vassbäddar att bildas, och vadarfåglar började slå sig ner på de översvämmade betesmarkerna. Glädjen blev stor år 1947, när fyra par skärfläckor häckade, för det var då över 100 år sedan någon fågel av den arten hade häckat i Storbritannien!

En kort tid därefter tog RSPB över området, och i dag är det ett naturskyddsområde av internationell betydelse. Förutom vassbäddarna finns det långgrunda dammar med bräckt och sött vatten i fågelskyddsområdet — den största av dem kallas Scrapedammen — och klappersten, sanddyner, våtmarker, ängar, hedmarker, lövskogar och barrskogar. Man har kunnat dokumentera förekomsten av över 330 fågelarter, varav ett hundratal föder upp sina ungar i området. Den här mångfalden vad gäller fågellivet beror i första hand på fåglarnas flyttstråk, som går längs med den östra kustlinjen, men skicklig skötsel av området har också haft betydelse.

”Jag kom hit år 1975”, berättade Jeremy för mig, ”eftersom Minsmere innebar en ovanlig utmaning. Från och med 1966 blev skärfläckan en symbol för RSPB, och senare även en del av dess logotyp. I dag betraktar många Minsmere som flaggskeppet bland RSPB:s fågelskyddsområden, och man tar emot närmare 80.000 besökare varje år.”

Den första utmaningen

”Mitt intresse väcktes i skolan”, berättade Jeremy när vi gick vidare. ”Där fick jag lära mig att ringmärka fåglar, och jag studerade deras flyttning. I slutet av sextiotalet ringmärkte jag mellan 12.000 och 20.000 fåglar om året på min fritid. Men så inbjöds jag av Chris Mead vid British Trust for Ornithology att följa med på en expedition till Spanien för att ringmärka fåglar som passerat Saharaöknen under sin flyttning. Nätet man använder är svart och framställt av mycket tunn tråd. Längden varierar mellan 6 och 18 meter. Det är löst upphängt och omsorgsfullt placerat med träd i bakgrunden, så att fåglarna inte ser det. Fåglarna tar ingen skada av det, och när man tagit loss dem från nätet, sätter man en liten identifikationsring, som vanligen är gjord av monelmetall, runt ett av benen.a Att släppa fåglarna fria är också en konst. En som ringmärker fåglar kastar aldrig i väg de märkta fåglarna rakt upp i luften, som man ibland kan se på TV. Han låter dem helt enkelt flyga i väg när de själva vill. Tornseglare, till exempel, kommer att hänga fast vid ens stickade yllekläder och flyga i väg först när de är redo för det.

Det var en fascinerande upplevelse som kostade mig sex veckors semester — och mitt arbete! Efter detta beslutade jag mig för att sadla om och försöka förverkliga drömmen om det arbete jag älskade — naturvård, särskilt fågelskydd. Det var verkligen spännande när RSPB år 1967 inbjöd mig att arbeta för dem.”

Värdet av fåglarnas sång och lockläten

Hur känner man igen en fågel? Ibland genom fågelns utseende, men det är mer tillförlitligt om man kan göra det genom sången eller locklätena. Jeremys förmågor inom det här området är legendariska. Med beundran skrev biologen David Tomlinson att Jeremy ”artbestämmer fåglar, inte bara genom deras sång, utan också, jag lovar, med hjälp av deras sätt att dra in luft mellan tonerna!”

”Fåglar samtalar med varandra”, förklarade Jeremy. ”Varje läte har en speciell innebörd. Om ett rovdjur närmar sig, till exempel, har skärfläckorna, tofsviporna, måsarna och rödbenorna alla sina egna speciella läten, men de betyder alla samma sak: ’Det är en räv i närheten!’ Jag kan vakna upp ur en djup sömn och med hjälp av fågelarternas varningsläten direkt avgöra var en räv befinner sig. Men glöm inte att också rävarna har utmärkt hörsel. Ett år funderade vi på varför tärnorna inte verkade lyckas så bra med häckningen och fann att en räv lyssnade på fågelungarna som pep inuti äggen alldeles före kläckningen. Så snart räven fann dessa, åt den upp dem!”

Konsten att se på fåglar

En duktig fågelskådare i Storbritannien kan se upp till 220 olika fågelarter under ett år. ”Kryssare”, ornitologer som särskilt är ute efter att göra iakttagelser av sällsynta fåglar, har möjlighet att se uppemot 320 arter. Nyheter om en fågelobservation kan få dem att åka tvärs över hela landet för att få se fågeln med egna ögon. Jeremy har varit mer anspråkslös. ”Jag skulle inte åka mer än en och en halv mil för att få se en sällsynt fågel”, säger han i förtroende. ”Det är faktiskt bara tre fåglar som jag särskilt har rest i väg för att få se — en nötkråka, en prärielöpare och en stortrapp, och alla fanns inom en och en halv mils radie. Även om jag är väl förtrogen med omkring 500 arter, så inser jag att jag bara skrapar på ytan. Du vet, det finns omkring 9.000 fågelarter på jorden!”

Vi riktade våra kikare ut över våtmarkerna, och Jeremy sade då ganska tankfull: ”Jag kunde inte ha önskat mig ett lyckligare eller rikare liv, i synnerhet inte under mina 16 år vid Minsmere!” Jag såg på honom och drog mig till minnes artikeln som nyligen varit införd i Londontidningen The Times. I den stod det: ”Minsmere var kronan på hans [Jeremys] verk, hans livsgärning.” Men Jeremy var på väg att lämna Minsmere. Varför det?

Frön som såddes och gav växt

Tidigare på dagen hade vi bevittnat något utöver det vanliga — skärfläckornas parningsspel. ”Något så rent och så vackert kan inte tillskrivas någon sorts evolutionistisk överlevnadstanke”, hade Jeremy sagt. ”Men jag kommer ihåg att jag för några år sedan, när jag fick frågan om jag trodde att det finns en Gud, tvingades medge: ’Jag har ingen aning — och jag vet inte hur jag skall få reda på det heller!’ Så när jag uppmuntrades att undersöka Bibeln närmare, samtyckte jag gärna till det. Jag visste mycket lite om den, och jag tänkte att jag inte hade något att förlora — men möjligen något att vinna — på att undersöka den. Det är till följd av vad jag fått lära mig som jag nu lämnar Minsmere för att bli förkunnare av de goda nyheterna på heltid.”

Jeremys äldre bror, Michael, hade under tio års tid varit ”pionjär”, som Jehovas vittnen kallar sina heltidsförkunnare. Medan vi satt där och drack vårt te, började Jeremy redogöra för sina planer att slå följe med sin bror. ”Alla mina kolleger respekterar det beslut jag har fattat”, förklarade Jeremy. ”RSPB är intresserade och förstående. De har gett mig sitt fulla stöd och har till och med rekommenderat mig för en nationell förtjänstutmärkelse.”

Men jag visste att det också hade höjts en del kritiska röster.

Behovet av balans

”De flesta har stöttat mig, men det finns andra som tyvärr verkar ha ett felaktigt synsätt på mitt arbete här”, avslöjade Jeremy. ”De menar att det bästa sättet att slå vakt om sin andlighet är att vara nära naturen, att ta hand om de vilda djuren och växterna — att arbeta för att skydda naturen. De säger till mig att det här är ju det närmaste paradiset man kan komma, så varför lämna det?

Det är klart att arbetet här har en sorts andlig dimension, men det är inte detsamma som verklig andlighet. Andlighet är en personlig egendom, en egenskap som det tar tid att uppodla. Andlighet inbegriper behovet av att umgås med och bry sig om den kristna församlingen, att bygga upp den och bli uppbyggd av den. Ibland har jag känt att jag har försökt göra något som Jesus sade att vi inte kunde göra — tjäna två herrar. I dag inser jag att den säkraste miljön finns mitt i den kristna församlingen, och att vara pionjär är rakaste vägen dit!”

Prioriterad vård

”Missförstå mig inte. Att ta vård om naturen som uppsyningsman är fascinerande och berikande, även om det ibland också är frustrerande. Nedsmutsningen genom PCB och kvicksilver i det här området har ökat och nått oroande nivåer — vi vet faktiskt inte riktigt varför, även om vi misstänker att ålarna för de här ämnena med sig hit.b Men det jag kan göra för att återställa balansen är ändå begränsat. Det finns inte någon verklig ekologisk expert. Vi famlar omkring allihop och gör så gott vi kan. Vi behöver vägledning. Det är bara vår Skapare som vet hur vi skall leva och ta hand om jorden och dess rika mångfald av liv.”

Jeremy sammanfattar stillsamt sina känslor: ”Jag överlämnade inte mitt liv åt Jehova för att rädda jordens djurliv — Jehova är fullständigt kompetent att ta hand om den saken själv. Genom sitt kungarike kommer han att se till att vi tar hand om djurlivet tiderna igenom på det sätt som han vill. Nu måste jag prioritera predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike, om jag skall kunna avbörda mig mitt ansvar mot mina medmänniskor.”

Nyligen träffade jag Jeremy igen. Det var tre år sedan vi tillbringade den där underbara dagen tillsammans i reservatet. Jeremy bor nu knappt en mil från sitt älskade Minsmere och är lycklig i pionjärtjänsten tillsammans med sin bror. Men han berättade att en del människor fortfarande har svårt att förstå honom. Har du det? För Jeremy var det helt enkelt en fråga om prioritering.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 17]

Hänförande skönsång

Bara 1 av 10 som hör en näktergal ser själva fågeln, men har man en gång hört sången, kommer man aldrig att glömma den. ”Det är ren musik, något fullständigt och fulländat”, skrev Simon Jenkins i Londontidningen The Times. Näktergalen sjunger ofta utan avbrott — man har dokumenterat ett exemplar som sjöng i fem timmar och 25 minuter. Vad är det som gör sången så unik? Näktergalens struphuvud kan frambringa fyra olika toner samtidigt, inbegripet klanger som är helt rena. Och detta kan den göra med näbben stängd eller med munnen full av mat till sina ungar. Varför sjunger den så intensivt? Av ren glädje, menar somliga kännare. Jenkins avslutade med orden: ”Finns det någon skapelse i naturen som väcker större förundran än struphuvudet hos en näktergal?”

[Bildkälla]

Roger Wilmshurst/RSPB

[Bild på sidan 15]

Scrapedammen

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från Geoff Welch

[Bild på sidan 16]

Skrattmås

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från Hilary & Geoff Welch

[Bild på sidan 16]

Skärfläcka

[Bild på sidan 18]

Kentsk tärna

[Bild på sidan 18]

Rödbena