⁴ Om Darius hade utsett den landsflyktige juden Daniel till satrap, skulle det ha varit nog för att väcka förvåning. Men föreställ dig vilken uppståndelse det måste ha blivit, när Darius meddelade sitt beslut att göra Daniel till en av de tre höga ämbetsmän som skulle ha uppsikt över satraperna! Men inte nog med det. Daniel ”utmärkte sig ... ständigt” och visade sig vara överlägsen de andra höga ämbetsmännen. Ja, ”en osedvanlig ande” fanns i honom. Darius tänkte till och med ge honom ställningen som statsminister. — Daniel 6:2, 3.

5. Hur måste de andra höga ämbetsmännen och satraperna ha reagerat på Daniels utnämning, och varför det?

⁵ De andra höga ämbetsmännen och satraperna måste ha kokat av ilska. De kunde inte stå ut med tanken att Daniel — som varken var meder eller perser eller medlem av den kungliga familjen — skulle ha myndighet över dem! Hur kunde Darius ge en utlänning en så upphöjd ställning och förbigå sina egna landsmän, ja, till och med sin egen familj? De måste ha tyckt att den åtgärden var orättvis. Dessutom betraktade satraperna säkert Daniels oförvitlighet som en ovälkommen återhållande kraft mot deras mygel och korruption. Men de höga ämbetsmännen och satraperna vågade inte ta upp frågan med Darius. De visste att han värderade Daniel mycket högt.

6. Hur försökte de höga ämbetsmännen och satraperna misskreditera Daniel, och varför lyckades inte deras försök?

⁶ Dessa avundsjuka politiker sammangaddade sig därför. De försökte ”finna någon förevändning för en anklagelse mot Daniel i förbindelse med kungariket”. Kunde man hitta något fel i hans sätt att sköta sina plikter? Var han oärlig? De höga ämbetsmännen och satraperna kunde inte finna att Daniel i något som helst avseende gjorde sig skyldig till försummelse eller korruption i sin tjänst. De sade: ”Vi kommer inte att finna någon som helst förevändning för en anklagelse mot denne Daniel, såvida vi inte kan finna en sådan mot honom i hans Guds lag.” Dessa lömska män funderade därför ut en hemlig plan. De trodde att de med hjälp av den skulle kunna röja Daniel ur vägen en gång för alla. — Daniel 6:4, 5.

EN MORDISK PLAN SÄTTS I VERKET

7. Vilket förslag framförde de höga ämbetsmännen och satraperna till kungen, och på vilket sätt gjorde de det?

⁷ Darius uppvaktades av ett följe höga ämbetsmän och satraper, vilka kom ”i samlad trupp”. Det arameiska uttryck som används här för tanken till larm och rörelse. Dessa män gav tydligen intryck av att ha ett mycket brådskande ärende till Darius. De tänkte kanske att han skulle vara mindre benägen att ifrågasätta deras förslag, om de framförde det med övertygelse och som något som måste åtgärdas omgående. De gick därför rakt på sak och sade: ”Alla de höga ämbetsmännen i kungariket, prefekterna och satraperna, de höga kungliga ämbetsmännen och ståthållarna, har rådslagit med varandra om att fastställa en kunglig stadga och sätta ett förbud i kraft, att vemhelst som under trettio dagar ber en bön till någon gud eller människa, utom till dig, o kung, skall kastas i lejongropen.”a — Daniel 6:6, 7.

8. a) Varför kunde den föreslagna lagen ha tilltalat Darius? b) Vad var de höga ämbetsmännens och satrapernas verkliga motiv?

⁸ Historiska urkunder bekräftar att det var vanligt att kungar i Mesopotamien betraktades och dyrkades som gudar. Darius blev därför säkert smickrad av förslaget. Han kan också ha sett en praktisk fördel med det. Kom ihåg att för dem som bodde i Babylon var Darius en utlänning och en nykomling. Den här nya lagen skulle kunna hjälpa honom att stärka sin ställning som kung, och den skulle mana alla som bodde i Babylon att ge den nya regimen sin lojalitet och sitt stöd. Men det var inte alls av omtanke om kungens välfärd som de höga ämbetsmännen och satraperna föreslog denna stadga. Deras verkliga motiv var att snärja Daniel, eftersom de visste att han hade för vana att be till Gud tre gånger om dagen framför de öppna fönstren i sin takkammare.

9. Varför skulle den nya lagen inte skapa problem för de flesta icke-judar?

⁹ Skulle denna begränsning av rätten att frambära bön skapa problem för alla religiösa grupper i Babylon? Inte nödvändigtvis, i synnerhet inte som förbudet skulle gälla bara under en månad. Dessutom var det få icke-judar som skulle betrakta det som en kompromiss att under en tid rikta sin tillbedjan till en människa. En bibelforskare skriver: ”Dyrkan av kungen var inget främmande krav för den mest avgudadyrkande av alla nationer; och när babyloniern uppmanades att ge erövraren — medern Darius — den hyllning som tillkom en gud, var han därför villig att rätta sig efter detta krav. Det var bara juden som motsatte sig ett sådant krav.”

10. Hur betraktade mederna och perserna en lag som utfärdats av deras kung?

¹⁰ Darius besökare uppmanade honom i alla händelser att ”fastställa stadgan och underteckna skrivelsen, för att den inte må ändras, i enlighet med medernas och persernas lag, som inte kan upphävas”. (Daniel 6:8) I Österlandet i forna tider betraktades en kungs vilja ofta som absolut. Detta förstärkte uppfattningen att han var ofelbar. En lag fick inte sättas ur kraft ens om den kunde leda till oskyldiga människors död!

11. Hur skulle Daniel påverkas av Darius förordning?

¹¹ Utan att tänka på Daniel undertecknade Darius stadgan. (Daniel 6:9) När han gjorde det, undertecknade han — sig själv ovetande — dödsdomen över den ämbetsman som han värderade högst. Ja, Daniel skulle med säkerhet påverkas av denna förordning.

DARIUS TVINGAS AVKUNNA EN FÄLLANDE DOM

12. a) Vad gjorde Daniel så snart han fick kännedom om den nya lagen? b) Vilka höll Daniel under uppsikt, och varför det?

¹² Daniel fick snart kännedom om lagen som begränsade rätten att frambära bön. Han gick omedelbart in i sitt hus och upp till takkammaren, där fönstren stod öppna mot Jerusalem.b Där började han be till Gud ”som han regelbundet hade gjort dessförinnan”. Daniel kanske trodde att han var ensam, men konspiratörerna höll honom under uppsikt. De ”trängde sig” plötsligt in, förmodligen lika exalterade som när de sökte upp Darius. Nu såg de det med egna ögon — Daniel ”bad och frambar lovprisning inför sin Gud”. (Daniel 6:10, 11) De höga ämbetsmännen och satraperna hade det bevis de behövde för att kunna anklaga Daniel inför kungen.

13. Vad rapporterade Daniels fiender till kungen?

¹³ Daniels fiender frågade listigt Darius: ”Finns det inte ett förbud som du har undertecknat, att varje människa som under trettio dagar ber en bön till någon gud eller människa, utom till dig, o kung, skall kastas i lejongropen?” Darius svarade: ”Saken står fast i enlighet med medernas och persernas lag, som inte kan upphävas.” Nu kom konspiratörerna snabbt till saken. ”Daniel, som är en av de landsflyktiga från Juda, har inte fäst avseende vid dig, o kung, eller vid det förbud som du har undertecknat, utan tre gånger om dagen ber han sin bön.” — Daniel 6:12, 13.

14. Vad var tydligen orsaken till att de höga ämbetsmännen och satraperna omtalade Daniel som ”en av de landsflyktiga från Juda”?

¹⁴ Det är betecknande att de höga ämbetsmännen och satraperna omtalade Daniel som ”en av de landsflyktiga från Juda”. De ville tydligen betona att denne Daniel, som Darius hade gett en så upphöjd ställning, i själva verket inte var annat än en judisk slav. De menade att han som sådan sannerligen inte stod över lagen — oavsett vad kungen hade för uppfattning om honom!

15. a) Hur reagerade Darius på det som de höga ämbetsmännen och satraperna berättade för honom? b) Vad mer gjorde de höga ämbetsmännen och satraperna som visade deras förakt för Daniel?

¹⁵ Kanske väntade sig de höga ämbetsmännen och satraperna att kungen skulle belöna dem för deras sluga detektivarbete. I så fall skulle de snart bli överraskade. Darius blev allvarligt bekymrad när han hörde vad de berättade. I stället för att bli rasande på Daniel eller omedelbart förpassa honom till lejongropen försökte han hela dagen finna en utväg att befria honom. Men hans ansträngningar var förgäves. Det dröjde inte länge förrän konspiratörerna kom tillbaka, och fräcka som de var krävde de att Daniel skulle dödas. — Daniel 6:14, 15.

16. a) Varför hade Darius respekt för Daniels Gud? b) Vad hoppades Darius när det gällde Daniel?

¹⁶ Darius insåg att han inte hade något val. Lagen kunde inte upphävas, och inte heller kunde Daniels ”brott” ursäktas. Allt Darius kunde säga till Daniel var: ”Din Gud, som du med ihärdighet tjänar, han må rädda dig.” Darius hade tydligen respekt för Daniels Gud. Det var Jehova som hade gett Daniel förmåga att förutsäga Babylons fall. Gud hade också gett Daniel ”en osedvanlig ande” som gjorde att han utmärkte sig framför de andra höga ämbetsmännen. Kanske kände Darius till att samme Gud flera årtionden tidigare hade befriat tre unga hebréer ur en brinnande eldsugn. Sannolikt hoppades kungen att Jehova nu skulle befria Daniel, eftersom han själv inte kunde ändra den lag han hade undertecknat. Daniel kastades därför i lejongropen.c ”Man hämtade en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sin signetring och sina stormäns signetring, för att inget skulle ändras i Daniels fall.” — Daniel 6:16, 17.

HÄNDELSERNA TAR EN DRAMATISK VÄNDNING

17, 18. a) Vad visar att Darius var bekymrad över Daniels situation? b) Vad hände när kungen återvände till lejongropen morgonen därpå?

¹⁷ En modfälld Darius återvände till sitt palats. Inga musiker fördes in till honom, eftersom han inte kände sig upplagd för underhållning. I stället fastade Darius och låg vaken hela natten. ”Sömnen flydde från honom.” I gryningen skyndade sig Darius till lejongropen. Han ropade med sorgsen röst: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare, har din Gud, som du med ihärdighet tjänar, förmått rädda dig från lejonen?” (Daniel 6:18–20) Till hans förvåning — och stora lättnad — kom det ett svar!

¹⁸ ”O kung, må du leva, ja till oöverskådliga tider.” Med den respektfulla hälsningen visade Daniel att han inte hyste några fientliga känslor mot kungen. Han insåg att det inte var Darius, utan de avundsjuka höga ämbetsmännen och satraperna, som stod bakom förföljelsen. (Jämför Matteus 5:44; Apostlagärningarna 7:60.) Daniel sade vidare: ”Min Gud sände sin ängel och tillslöt lejonens gap, och de har inte vållat mig fördärv, ty inför honom har jag befunnits vara oskyldig; och inte heller inför dig, o kung, har jag gjort något som var till skada.” — Daniel 6:21, 22.

19. Hur hade de höga ämbetsmännen och satraperna bedragit och manipulerat Darius?

¹⁹ De orden måste ha fått Darius att känna ett sting i samvetet. Han hade hela tiden vetat att Daniel inte hade gjort något som förtjänade att han kastades i lejongropen. Darius var väl medveten om att de höga ämbetsmännen och satraperna hade sammangaddat sig för att få Daniel dödad och att de hade manipulerat kungen för att uppnå sina själviska syften. När de påstod att ”alla de höga ämbetsmännen i kungariket” var eniga om att påbudet skulle utfärdas, gav de intryck av att också Daniel hade tillfrågats i saken. Darius skulle ta itu med dessa lömska män senare, men först befallde han att man skulle lyfta upp Daniel ur lejongropen. Mirakulöst nog hade Daniel inte fått den minsta skråma! — Daniel 6:23.

20. Vad hände med Daniels illvilliga fiender?

²⁰ Nu när Daniel var i säkerhet hade Darius annat att ta itu med. ”Kungen gav befallning, och man hämtade de män som hade anklagat Daniel och kastade dem, deras söner och deras hustrur i lejongropen; och de hade inte nått gropens botten förrän lejonen hade fått övertaget över dem, och alla deras ben krossade de.”d — Daniel 6:24.

21. Hur skilde sig den mosaiska lagen från vissa forntida kulturers lagar när det gällde behandlingen av lagbrytares familjemedlemmar?

²¹ Det kan verka orimligt hårt att inte bara konspiratörerna, utan också deras hustrur och barn, dödades. Den lag som Gud gav israeliterna genom profeten Mose föreskrev: ”Fäder skall inte lida döden för sina barns skull, och barn skall inte lida döden för sina fäders skull. Var och en skall lida döden för sin egen synd.” (5 Moseboken 24:16) I vissa forntida kulturer var det emellertid inte ovanligt att familjemedlemmar avrättades tillsammans med lagbrytaren när det var fråga om ett allvarligt brott. Detta kanske gjordes för att det inte skulle finnas några familjemedlemmar kvar som senare kunde söka hämnd. Åtgärden att avrätta de höga ämbetsmännens och satrapernas familjer var sannerligen inte något som Daniel låg bakom. Han var förmodligen bedrövad över den olycka som dessa onda män hade orsakat sina familjer.

22. Vilken ny proklamation sände Darius ut?

²² Ränksmidarna — de höga ämbetsmännen och satraperna — var borta. Darius sände ut en proklamation, som löd: ”Från mig har det utgått en befallning, att i varje herradöme i mitt kungarike skall människor bäva och frukta inför Daniels Gud. Ty han är den levande Guden och den som består till oöverskådliga tider, och hans kungarike är ett kungarike som inte skall fördärvas, och hans herradöme varar för evigt. Han räddar och befriar och utför tecken och under i himlen och på jorden, ty han har räddat Daniel ur lejonens våld.” — Daniel 6:25–27.

[Helsidesbild på sidan 121]