UNDERORDNANDE

Det att någon eller något intar en underordnad ställning; det att någon erkänner och rättar sig efter en överordnad myndighets ledning; undergivenhet. Som exempel kan nämnas att Jesus Kristus underordnar sig sin Fader (1Kor 15:27, 28), att den kristna församlingen underordnar sig Jesus (Ef 5:24) och Gud (Heb 12:9; Jak 4:7), att enskilda kristna underordnar sig dem som har ledningen i församlingen (1Kor 16:15, 16; Heb 13:17, not; 1Pe 5:5), att kristna kvinnor underordnar sig den anordning i församlingen som gäller undervisning (1Ti 2:11), att slavar underordnar sig sina ägare (Tit 2:9; 1Pe 2:18), att hustrur underordnar sig sina män (Ef 5:22; Kol 3:18; Tit 2:5; 1Pe 3:1, 5), att barn underordnar sig sina föräldrar (1Ti 3:4; jfr Lu 2:51; Ef 6:1) och att undersåtar underordnar sig de styrande, de överordnade myndigheterna (Rom 13:1, 5; Tit 3:1; 1Pe 2:13). (Se LEDARSKAP; LYDNAD; ÖVERORDNADE MYNDIGHETER.)

När de kristna tar ställning till i vilken utsträckning de skall underordna sig andra människor kommer deras samvete och deras förhållande till Gud in i bilden. Om underordnandet skulle innebära att de kompromissar i fråga om Guds lag eller överträder den, är de förpliktade att lyda Gud och inte människor. (Apg 5:29) Paulus och Barnabas gav därför inte efter ”såsom i undergivenhet” för de falska bröder som i strid med Guds uppenbarade vilja hävdade att det var nödvändigt att bli omskuren och att hålla den mosaiska lagen för att bli räddad. (Gal 2:3–5; jfr Apg 15:1, 24–29.)

Enligt 2 Korinthierna 9:13 är de bidrag som en kristen ger till behövande medkristna ett tecken på att han är undergiven de goda nyheterna, eftersom de kristna är förpliktade att hjälpa behövande medtroende. (Jak 1:26, 27; 2:14–17)