I början av 1980-talet höll till exempel avdelningskontoret i Spanien på att planera en större utvidgning. Avdelningskontoret bad den styrande kretsen om hjälp med finansieringen. Men på grund av stora utgifter på andra håll vid den tiden var det inte möjligt att ge sådan hjälp just då. Frågan var om de spanska vittnena, med sina förhållandevis låga löner, skulle kunna skaffa fram tillräckliga medel för ett sådant projekt, om man förelade dem den möjligheten.

Man förklarade situationen för dem. Med glädje skänkte de ringar, armband och andra smycken, så att dessa kunde säljas. När man frågade en äldre syster om hon var säker på att hon ville ge bort det tunga guldarmband som hon kom med, svarade hon: ”Broder, det kommer att göra mycket större nytta som betalning för ett nytt Betel än vad det gör på min arm!” En annan äldre syster grävde fram en hög illa medfarna sedlar som hon under årens lopp hade stoppat undan och gömt under golvet i sitt hus. En del gifta par bidrog med pengar som de hade lagt undan till resor. Barn skickade sina sparpengar. En yngling som sparade till en gitarr skänkte i stället pengarna till Betelprojektet. De spanska vittnena bidrog frikostigt och med villigt hjärta till allt som behövdes i materiellt avseende, liksom israeliterna gjorde vid den tid då tältboningen skulle byggas i vildmarken. (2 Mos. 35:4—9, 21, 22) Sedan gav de av sig själva. En del använde all sin tid till att ta del i arbetet; andra kom under semestrar och veckoslut. De kom från hela Spanien — i tusental. Andra vittnen kom från Tyskland, Sverige, Storbritannien, Grekland och Förenta staterna, för att bara nämna några få länder. Tillsammans med de spanska bröderna fullbordade de vad som först hade förefallit vara en omöjlig uppgift.

[Ruta på sidan 347]

Bidragen har inte alltid varit i form av pengar

Jehovas vittnen i den nordligaste delen av Queensland i Australien ordnade med fyra stora lastbilslass (semitrailer) med prima virke som de sände till Vakttornets byggplats i Sydney. Virket hade ett beräknat värde av mellan 60.000 och 70.000 australiska dollar.

När Vakttornets tryckeri i Elandsfontein i Sydafrika var under utbyggnad, ringde en indisk broder och frågade om någon kunde komma och hämta en gåva bestående av 500 säckar cement (vardera på 50 kilo) — och det vid en tidpunkt då det rådde brist på cement i landet. Andra ställde sina lastbilar till Sällskapets förfogande. En afrikansk syster betalade en firma för att den skulle leverera 15 kubikmeter sand till bygget.

När ett nytt avdelningskontor byggdes i Emmen i Nederländerna, skänktes stora mängder verktyg och arbetskläder. En syster som var svårt sjuk stickade ett par yllestrumpor till var och en av arbetarna för vinterperioden.

När det skulle byggas ett nytt avdelningskontor med plats för ett tryckeri i Lusaka i Zambia, köptes byggnadsmaterial för pengar som Jehovas vittnen i andra länder ställde till förfogande. Material och utrustning som inte gick att skaffa i Zambia skänktes av bröder i andra länder och fraktades med lastbil till Zambia.

Ett av Jehovas vittnen i Ecuador skänkte år 1977 en 34 hektar stor tomt, där man uppförde en sammankomsthall och ett nytt avdelningskontor.

Jehovas vittnen i Panamá öppnade sina hem för frivilliga byggnadsarbetare; några som ägde bussar ordnade med transporter; andra var med och lagade till de 30.000 måltider som serverades på byggplatsen.

I Sverige skickade en församling 4.500 hembakade bullar till dem som arbetade med att bygga avdelningskontoret i Arboga. Andra skickade honung, frukt och sylt. En bonde som inte själv var ett Jehovas vittne men som bodde i närheten av byggplatsen skänkte två ton morötter.