Guds verk utförs på Guds sätt i Nigeria

DET var en imponerande syn. Väldiga staplar av stålbalkar — sammanlagt närmare 500 ton — låg på lastkajen i Houston i Texas. En stuveriarbetare hade i uppdrag att kontrollera godset som skulle lastas. Han blev förvånad över att alla balkarna var märkta ”Vakttornet”. Till sist gick han fram till mannen som ansvarade för leveransen och frågade: ”Hur högt är egentligen det där vakttornet?”

Stuveriarbetaren fick veta att stålbalkarna inte skulle vara till ett bokstavligt vakttorn. Nej, de skulle sändas till Igieduma i Nigeria, där de skulle användas vid uppförandet av ett nytt avdelningskontor för Sällskapet Vakttornet — i själva verket en hel liten stad i hjärtat av Afrikas djungel.

För sex år sedan fanns det på denna plats nära Igieduma i huvudsak bara tät djungel och gummiträd. Nu är den uppodlad och vacker. Det finns blommor, trädgårdar och till och med ett parkområde med hjortar! På markområdet står en tryckeribyggnad som är större än hela tomten i Lagos, där det tidigare avdelningskontoret låg. I tryckeriet finns tre pressar. Den ena av dem kan producera 17.000 tidskrifter i timmen. Bostadsbyggnaderna har rum för mer än 400 personer. I servicebyggnaden finns en stor matsal och kök såväl som sjukrum och tandläkarmottagning. Man har egna vatten- och avloppssystem. En datorstyrd kraftstation svarar för elförsörjningen. Det finns en Rikets sal, en kontorsbyggnad och en brandstation. Det finns också gator och gatubelysning. Det är inte att undra på att folk kallar Betelanläggningen i Igieduma för en stad. Den byggdes helt och hållet av frivillig arbetskraft och finansierades med frivilliga bidrag.

Snabb utvidgning

Denna Betelanläggning är den största som funnits i Nigeria, men inte den första. Den första upprättades av broder William R. Brown, som år 1930 flyttade till Lagos med sin fru och sin dotter. De hyrde flera rum som tjänade både som bostad och som huvudexpedition för Sällskapets avdelningskontor i Västafrika, som svarade för arbetet i Nigeria, Ghana och Sierra Leone. I Nigeria fanns det vid den tiden endast sju aktiva förkunnare av de goda nyheterna.

Bibel-Brown, som han i vida kretsar kallades, var en dynamisk, modig förkunnare av de goda nyheterna. Han blev aldrig sittande länge på sin kontorsstol, utan färdades runt i landet med bil eller tåg, varvid han höll offentliga tal och spred mängder med litteratur.

Det kraftfulla budskapet om Riket slog rot i mottagliga sinnen och hjärtan. Fler och fler människor blev nitiska förkunnare av Riket. Det årtionde som följde liknade en period under det första århundradet i Jerusalem, då Guds ord fortsatte ”att växa till, och antalet lärjungar fortsatte att öka mycket i Jerusalem”. (Apostlagärningarna 6:7) År 1940 hade antalet aktiva lovprisare av Jehova i Nigeria ökat från 7 till 1.051!

”Av den minste” hade kommit tusen, men det var bara början. (Jesaja 60:22) År 1947 sände Sällskapet tre Gileadutbildade missionärer till Lagos. En av dem, Anthony Attwood, är fortfarande verksam där. Han minns Betel på den tiden: ”Det var en lägenhet ovanpå en skobutik. Det fanns tre sovrum, ett vardagsrum/kontor och ett matrum. Broder och syster Brown och deras familj bodde i två sovrum, och vi tre missionärer trängde ihop oss i det tredje sovrummet. Det fanns inte plats för mer än tre sängar och en väggfast garderob.”

Behovet av större utrymmen gjorde att vi 1948 flyttade till ett trevåningshus. Antalet förkunnare var då uppe i 6.825. Åtta år senare hade antalet tredubblats, och Betel flyttades igen, denna gång till Shomolu i Lagos. Där byggde Sällskapet för första gången i Nigeria ett eget Betelhem, en byggnad med åtta sovrum på en tomt som var på 6.000 kvadratmeter. Myndigheterna kallade gatan Watch Tower Street. I trädgården växte många träd, däribland kokospalmer såväl som träd med citrusfrukter, brödfrukter, avokador och mango. Under de 33 år som följde gjordes tillbyggnader och utvidgningar, och vid mitten av 1970-talet upptog byggnaderna nästan hela tomten. På nytt blev det nödvändigt att flytta.

Minnen från byggnadsarbetet

Först fann man en tomt i Otta, norr om Lagos. Den var på 31 hektar. Men svårigheterna hopade sig. Till slut stod det klart att det inte var Jehovas vilja att vi skulle flytta dit. Därefter utsträcktes sökandet efter mark över hela södra delen av landet. År 1983 köpte Sällskapet ett område på 57 hektar i Igieduma i delstaten Bendel.

Under de sex följande åren flyttade pytonormar och kobror bort, allteftersom bröderna flyttade in med tunga maskiner. En stor utmaning var att det var svårt, ja nästan omöjligt, att köpa det mesta av redskapen och byggnadsmaterialet i landet. Det blev nödvändigt med hjälp utifrån. En grupp vittnen i Förenta staterna fick i uppdrag att leta upp, köpa och ordna med transport av material. Terry Dean, som var samordnare för den omfattande verksamheten, berättar: ”Att arbetet var så kolossalt beror på att så gott som allt måste anskaffas utifrån. Bröderna i Nigeria meddelade att de enda byggnadsmaterial som fanns på platsen var sand, cement och vatten!”

Det var bra att dessa viktiga material fanns på platsen, eftersom det gick åt 7.500 ton cement, 55.000 ton sand och 35.000 ton grus. Det fanns också god tillgång på trävaror. Trots detta sändes under fem års tid 4.500 ton byggnadsmaterial och utrustning från Förenta staterna. Det motsvarar 347 containrar, som om de placerades på rad efter varandra skulle uppta en sträcka av 3,5 kilometer.

Även andra avdelningskontor bidrog generöst. England svarade för hela det elektriska systemet inklusive sex stora generatorer. Sverige skänkte bland annat en lyftkran, traktorer, en grävmaskin, en lastbil, verktyg, köksutrustning och en telefonväxel. En järnhandel i Sverige blev till salu. Bröderna köpte den och sände hela lagret till Nigeria. Det var så gott som bara snöskovlarna som inte skickades med — de var avgjort till större nytta i Sverige än i Afrika!

Vittnena i landet bidrog naturligtvis också efter bästa förmåga. Mer än 125.000 vänner understödde projektet genom att komma till platsen under arbetets gång. Många hjälpte till ekonomiskt. Ett bidrag som motsvarar en krona lämnades av en sjuårig pojke. Hur hade han fått pengarna? Hans far gav honom jams att laga till och äta, men han sparade det och sådde det under den rätta årstiden. Längre fram skördade han sin jams, sålde den och gav sitt bidrag till projektet i Igieduma.

Andra Jehovas vittnen bidrog med sitt yrkeskunnande, och de lärde också upp andra i byggnadsarbetets olika färdigheter. Många, tidvis upp till 500 samtidigt, bidrog med hårt arbete i brännande solsken och i tropikregn för att slutföra arbetet. Tänk bara vilket arbete som krävdes för att omge egendomen med en mur. Det tog sju månader att fullborda den drygt tre kilometer långa muren, och bröderna tillverkade och murade 57.000 betongblock! En broder sade på skämt: ”Vad som fick mig att fortsätta var åsynen av gamarna som cirklade runt över oss i väntan på att jag skulle falla ner och dö!” För honom, liksom för tusentals andra som medverkade till framgången i Igieduma, var det Jehovas heliga ande som gav motivationen och den uppehållande kraften.

Officiellt erkännande

Myndigheterna samarbetade för att stödja verket. Presidentens kansli medgav att allt importerat byggnadsmaterial skulle vara tullfritt. De lokala myndigheterna gav befrielse från avgifter för byggnadslov och andra officiella tillstånd. Man krävde bara en symbolisk avgift. Vid en tvist om tomtmarken avgjorde Omo N’oba, dvs. kungen över hela området, saken genom att säga: ”Arbetet får inte hejdas, för det är Guds verk.”

Att arbetet hade gudomligt stöd erkändes även av andra än Jehovas vittnen. Ett amerikanskt företag som levererade stål till byggandet av bilverkstaden sände en av sina män för att hjälpa till vid uppförandet. Han var katolik. Under de två veckor han befann sig i Igieduma kände han sig som hemma. Han tilltalade rentav sina arbetskamrater som bröder och systrar. Sedan han återvänt hem, skrev han till vårt kontor i Nigeria: ”Jag har aldrig trivts så väl med ett arbete som när jag utförde Guds verk på Guds sätt.”

Överlämnandet

Den 20 januari 1990 överlämnades denna vackra Betelanläggning åt Jehova Gud, vars ande hade fört den till sin fullbordan. Det kom besökare från hela Nigeria, även om inbjudan hade begränsats till dem som varit döpta i minst 35 år eller som varit heltidsförkunnare i minst 20 år. Systrarna var klädda i långa, färgrika dräkter med tillhörande huvudbonad, och många bröder bar lysande afrikanska dräkter. Totalt var 4.209 personer från 29 länder närvarande vid överlämnandet, däribland minst 80 missionärer, av vilka de flesta kom från andra länder i Västafrika. Programmet upptog bland annat fem rapporter från besökande från andra avdelningskontor som belyste att Jehovas folk är förenat i uppsåt och gemenskap. Brevhälsningar och telegram kom från vänner i 21 länder, däribland ett hjärtevärmande budskap från ”de 400 bröderna och systrarna i Moskva i Sovjetunionen”.

Två medlemmar av Jehovas vittnens styrande krets i Brooklyn i New York var närvarande. Albert Schroeder talade över temat ”Vad man söker är att en person skall befinnas trogen” och underströk behovet av fortsatt trohet bland Guds folk. (1 Korintierna 4:2) Överlämnandetalet hölls av Lyman Swingle, som uppehöll sig vid uppförandet av Salomos underbara tempel. Templet hade Guds stöd och godkännande, men Jehova klargjorde att lojaliteten och lydnaden hos hans överlämnade folk var mycket viktigare än byggnaden. På så sätt visade broder Swingle att de vackra byggnaderna för avdelningskontoret i Igieduma inte var ett självändamål, utan ett medel till att främja sann tillbedjan.

Följande dag hölls i tre städer i Nigeria särskilda möten i samband med överlämnandet, varvid mer än 60.000 var närvarande.

När edotalande människor i Nigeria förr i tiden kom för att hylla en stor hövding, gjorde man detta med stora festligheter. Igieduma (ursprungligen ugie dunai) var det ord som betecknade den lyckosamma avslutningen på en sådan glädjefylld sammankomst. För Jehovas folk som samlades på dagen för överlämnandet till ära för universums Suverän, Jehova Gud, kunde få uttryck ha varit mer passande. För de 139.150 förkunnarna i Nigeria innebär ordet Igieduma den plats från vilken teokratiska råd och anvisningar strömmar ut, liksom också tryckta publikationer som gör det möjligt för dem att fortsätta att utföra Guds verk på Guds sätt i Nigeria.

[Bilder på sidorna 24, 25]

1 Bostadsbyggnader

2 Rikets sal

3 Servicebyggnad

4 Kontor

5 Tryckeribyggnad

6 Bilverkstad

7 Kraftstation

[Bilder på sidan 26]

Broder och syster Brown framför avdelningskontoret på 1940-talet

Tryckerireceptionen i det nya avdelningskontoret

Ett rum på Betel

[Bilder på sidan 27]

Tvåfärgs offsetpress

Litteraturen lastas

Rikets sal

Avdelningen för tjänst på fältet