Varför ge åt Jehova?
SOLEN gassade över den lilla sidoniska staden Sarefat, när en änka böjde sig ner och samlade ihop några pinnar. Hon behövde göra upp en eld, så att hon kunde laga en torftig måltid — förmodligen den sista måltid som hon och hennes unge son skulle äta. Hon hade kämpat för att hålla sig själv och sin pojke vid liv under en långvarig torka och hungersnöd, och deras situation var nu förtvivlad. De svalt.
En man närmade sig. Hans namn var Elia, och änkan såg snart att han var en Jehovas profet. Det verkar som om hon hade hört talas om Jehova. Han var annorlunda än Baal, den grymme och perverse gud som dyrkades i hennes land, Sidon. När Elia bad henne om något att dricka, var hon därför ivrig att stå till tjänst. Kanske kände hon att hon genom att göra det skulle få Jehovas ynnest. (Matteus 10:41, 42) Men sedan bad Elia om ytterligare något — lite mat. Hon förklarade att hon bara hade mat så att det räckte till en enda sista måltid. Elia insisterade emellertid och försäkrade henne om att Jehova skulle förse henne med mat mirakulöst tills torkan var över. Vad gjorde hon? Bibeln säger: ”Då gick hon i väg och gjorde enligt Elias ord.” (1 Kungaboken 17:10–15) De här enkla orden beskriver en gärning som vittnar om stor tro — så stor att Jesus Kristus lovordade denna änka närmare tusen år senare! — Lukas 4:25, 26.
Det kan ändå verka besynnerligt att Jehova skulle begära så mycket av en kvinna som hade så lite, i synnerhet när man tänker på en bön som en gång frambars av en mycket framträdande man. Kung Davids insamling av bidrag, som hans son Salomo skulle använda till uppförandet av templet, framkallade stor givmildhet. Enligt nutida penningvärde var de gåvor som skänktes värda flera miljarder kronor! David sade emellertid i bön till Jehova: ”Vem är jag och vilka är mitt folk, att vi skulle ha kraft i behåll att ge sådana frivilliga offergåvor? Ty allting kommer från dig, och ur din egen hand har vi gett det åt dig.” (1 Krönikeboken 29:14) Som David sade tillhör allting Jehova. När vi ger för att befrämja den rena tillbedjan, ger vi således helt enkelt Jehova det som redan är hans. (Psalm 50:10) Vi kan därför fråga oss: Varför vill Jehova egentligen att vi skall ge?
En viktig del av den sanna tillbedjan
Det enkla svaret är att Jehova från tidernas begynnelse har gjort givandet till en viktig del av den rena tillbedjan. Den trogne mannen Abel offrade en del av sin värdefulla boskap åt Jehova. Patriarkerna Noa, Abraham, Isak, Jakob och Job frambar liknande offer. — 1 Moseboken 4:4; 8:20; 12:7; 26:25; 31:54; Job 1:5.
Den mosaiska lagen påbjöd att israeliterna skulle ge bidrag åt Jehova, och den reglerade också givandet. Alla israeliter skulle till exempel ge tionde, eller en tiondel av landets avkastning och av boskapens avkomma. (4 Moseboken 18:25–28) Andra bidrag reglerades inte lika strängt. Lagen krävde till exempel att varje israelit skulle ge Jehova det förstfödda av sin boskap och förstlingsfrukten av det som producerades. (2 Moseboken 22:29, 30; 23:19) Men Lagen överlämnade åt den enskilde att själv bestämma hur stor del av förstlingsfrukten han skulle ge, så länge han gav av det bästa. Lagen innehöll också föreskrifter om tacksägelse- och löftesoffer, vilka var helt frivilliga. (3 Moseboken 7:15, 16) Jehova uppmanade sitt folk att ge i proportion till den välsignelse som han hade gett dem. (5 Moseboken 16:17) Precis som det hade varit i samband med byggandet av tältboningen och senare templet gav var och en vad hans hjärta manade honom att ge. (2 Moseboken 35:21; 1 Krönikeboken 29:9) Sådana frivilliga bidrag behagade säkert Jehova i högsta grad!
Under ”Kristi lag” skulle allt givande vara frivilligt. (Galaterna 6:2; 2 Korinthierna 9:7) Detta innebar inte att Kristi efterföljare slutade upp med att ge eller att de gav mindre. Tvärtom! När Jesus och hans apostlar predikade i Israel, följde en grupp kvinnor med dem och betjänade dem med sina egna tillhörigheter. (Lukas 8:1–3) Aposteln Paulus fick på liknande sätt gåvor som understödde hans missionärsarbete, och han i sin tur uppmuntrade vissa församlingar att ge medel för att hjälpa andra i nödsituationer. (2 Korinthierna 8:14; Filipperna 1:3–5) Den styrande kretsen i Jerusalem gav ansvarskännande män i uppdrag att se till att bidrag som lämnades delades ut till de behövande. (Apostlagärningarna 6:2–4) Det är tydligt att de första kristna såg det som ett privilegium att understödja den rena tillbedjan på det här sättet.
Men man kan ändå undra varför Jehova gör givandet till en del av tillbedjan av honom. Vi skall betrakta fyra skäl.
Varför vi ger
För det första gör Jehova givandet till en del av den sanna tillbedjan därför att det är bra för oss att ge. Det framhäver vår uppskattning av Guds godhet. Vi kan ta ett exempel. Om ett barn köper eller tillverkar något som en gåva åt en förälder, varför strålar då föräldern av glädje över gåvan? Tillgodoser den ett trängande behov som föräldern inte skulle ha kunnat tillgodose på annat sätt? Förmodligen inte. Föräldern känner snarare glädje över att se barnet utveckla en uppskattande och givmild inställning. Av liknande skäl uppmuntrar Jehova oss att ge, och han känner glädje när vi gör det. Därigenom visar vi honom att vi verkligen uppskattar all hans överflödande omtanke och givmildhet mot oss. Han är den som ger ”varje god gåva och varje fullkomlig skänk”. Vi kommer därför aldrig att sakna anledning att tacka honom. (Jakob 1:17) Framför allt har Jehova gett oss sin egen älskade Son och låtit honom dö för att vi skall kunna leva för evigt. (Johannes 3:16) Skulle vi någonsin kunna tacka honom nog för det?
För det andra lär vi oss att efterlikna Jehova och hans Son, Jesus Kristus, i ett mycket viktigt avseende, om vi gör det till en vana att ge. Jehova ger ständigt. Han är ständigt frikostig. Som Bibeln säger ger han oss ”liv och andedräkt och allt”. (Apostlagärningarna 17:25) Vi kan med rätta tacka honom för varje andetag vi tar, varje bit mat vi njuter av, varje lyckligt och tillfredsställande ögonblick i livet. (Apostlagärningarna 14:17) Jesus visade en givmild anda, precis som sin Fader. Han gav obegränsat av sig själv. Visste du att när Jesus utförde underverk, så gjorde han det till viss kostnad för sig själv? Bibeln säger mer än en gång att ”kraft gick ut från honom”, när han botade sjuka människor. (Lukas 6:19; 8:45, 46) Jesus var så frikostig att han till och med utgöt sin egen själ, sitt liv, till döden. — Jesaja 53:12.
När vi ger, vare sig det är av vår tid, vår energi eller våra ägodelar, efterliknar vi således Jehova och gläder hans hjärta. (Ordspråken 27:11; Efesierna 5:1) Vi följer också det fullkomliga exempel i fråga om mänskligt uppförande som Jesus Kristus har gett oss. — 1 Petrus 2:21.
För det tredje tillgodoser givandet verkliga och viktiga behov. Det är sant att Jehova lätt skulle kunna sörja för det som behövs för att tillgodose Rikets intressen utan vår hjälp, precis som han skulle kunna ordna så att stenarna ropade i stället för att använda oss till att predika ordet. (Lukas 19:40) Men han har valt att förära oss dessa privilegier. När vi ger av våra tillgångar för att befrämja Rikets intressen, har vi därför den stora tillfredsställelsen att veta att vi har en faktisk del i det viktigaste arbete som nu pågår i världen. — Matteus 24:14.
Det behöver knappast sägas att det behövs pengar för att finansiera Jehovas vittnens världsvida arbete. Under tjänsteåret 1995 använde Sällskapet närmare 60 miljoner dollar enbart till att sörja för pionjärer med särskilt uppdrag, missionärer och resande tillsyningsmän i deras förordnanden för tjänst på fältet. Det är emellertid en relativt liten utgift jämfört med vad det kostar att bygga och driva avdelningskontor och tryckerier världen över. Men allt detta görs möjligt genom frivilliga bidrag!
De som tillhör Jehovas folk har i allmänhet inte den inställningen att om de själva inte har det så gott ställt, kan de helt enkelt överlåta åt andra att bära bördan. En sådan inställning skulle kunna göra att vi försummar den här sidan av vår tillbedjan. Enligt aposteln Paulus led de kristna i Makedonien av ”djup fattigdom”. Ändå tiggde de enträget om att få privilegiet att ge, och Paulus betygade att de gav ”utöver sin verkliga förmåga”. — 2 Korinthierna 8:1–4.
För det fjärde har Jehova gjort givandet till en del av den sanna tillbedjan därför att givandet hjälper oss att vara lyckliga. Jesus själv sade: ”Det är lyckligare att ge än att få.” (Apostlagärningarna 20:35) Jehova har skapat oss sådana. Det är ännu en anledning till att vi kan känna att hur mycket vi än ger honom kan det aldrig motsvara den uppskattning vi känner för honom i våra hjärtan. Lyckligtvis förväntar emellertid inte Jehova mer av oss än vi kan ge. Vi kan vara övertygade om att han gläder sig, när vi med glädje ger det vi kan! — 2 Korinthierna 8:12; 9:7.
Att visa en givmild anda leder till välsignelser
Anta — för att återgå till det exempel som nämndes i början — att änkan i Sarefat hade tyckt att någon annan hade bättre möjligheter att tillgodose Elias behov av mat. Vilken välsignelse hon då skulle ha gått miste om!
Det råder inget tvivel om att Jehova välsignar dem som visar en givmild anda. (Ordspråken 11:25) Änkan i Sarefat behövde inte lida för att hon avstod från vad hon trodde var hennes sista måltid. Jehova belönade henne med ett underverk. Precis som Elia hade lovat blev hennes krukor med mjöl och olja inte tomma förrän torkan var över. Men hon fick en ännu större belöning. När hennes son blev sjuk och dog, återkallade Elia, den sanne Gudens man, honom till livet, och hon fick honom tillbaka. Detta måste verkligen ha byggt upp henne andligen! — 1 Kungaboken 17:16–24.
I vår tid förväntar vi inte att bli välsignade med underverk. (1 Korinthierna 13:8) Men Jehova försäkrar oss verkligen om att han kommer att uppehålla dem som tjänar honom helhjärtat. (Matteus 6:33) Vi kan alltså likna änkan i Sarefat i det här avseendet och ge frikostigt, övertygade om att Jehova kommer att sörja för oss. Vi kan då också få stora andliga belöningar. Om vårt givande är en regelbunden vana och inte styrs av stundens ingivelse, kommer det att hjälpa oss att hålla ögat ogrumlat och inriktat på Guds kungarikes intressen, alldeles som Jesus uppmanade. (Lukas 11:34; jämför 1 Korinthierna 16:1, 2.) Det kommer också att göra att vi känner oss närmare Jehova och Jesus som deras medarbetare. (1 Korinthierna 3:9) Det kommer dessutom att förstärka den givmilda anda som redan kännetecknar Jehovas tillbedjare över hela världen.
[Ruta på sidan 31]
NÅGRA SÄTT PÅ VILKA SOMLIGA VÄLJER ATT GE
BIDRAG TILL DEN VÄRLDSVIDA VERKSAMHETEN
Många avsätter eller budgeterar en viss summa pengar som de lägger i bidragsbössor som är märkta: ”Bidrag till Sällskapets världsvida predikoverksamhet — Matteus 24:14”. Varje månad sänder församlingarna in de pengar, som har lämnats i bidragsbössorna, till Sällskapets avdelningskontor för landet i fråga.
Penningbidrag kan också sändas direkt till Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, Box 5, 732 21 ARBOGA (postgiro 45 94 57-8). I Finland kan bidrag sändas till Vakttornet, Postbox 68, 01301 VANDA 30. Läsare i övriga länder kan sända bidraget till det avdelningskontor som betjänar det land där de bor — adresser finns upptagna på sidan 2 i denna tidskrift och i flertalet av Sällskapets inbundna böcker. Ett kort brev (eller några ord på postgiroblanketten) som förklarar att pengarna är avsedda som ett frivilligt bidrag bör alltid åtfölja sådana gåvor.
ANDRA SÄTT
Försäkringar: Sällskapet Vakttornet kan också göras till förmånstagare för livförsäkringar och bör då underrättas om detta.
Aktier med mera: Aktier och statsobligationer som löper med ränta kan överlåtas som gåva åt Sällskapet. Man kan också skänka annan lösegendom eller en fastighet. Vill man göra en sådan donation, bör man dock först ta kontakt med Sällskapet.
Testamenten: Egendom kan också testamenteras till Sällskapet Vakttornet genom ett i laga form upprättat testamente. En kopia av testamentet kan för kännedom sändas till Sällskapet.
Det går att få ytterligare upplysningar eller råd angående dessa angelägenheter genom att skriva till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor.
”Ära Jehova med dina värdefulla ting och med förstlingsfrukterna av all din avkastning.” — Ordspråken 3:9.
”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” — 2 Korinthierna 9:7.