Ansträngningar för att vara med

De flesta sammankomster hölls på platser en bra bit från huvudvägarna och var därför svårtillgängliga. Robinson Shamuluma minns en sammankomst som han var med vid 1959. ”Vi var cirka 15 stycken som cyklade i väg till Kabwe i centrala provinsen”, berättar han. ”Vi tog med oss majsmjöl och torkad fisk som mat och sov i bushen på natten. När vi kom fram till Kabwe tog vi tåget och kom efter närmare fyra dagars resa till slut fram till sammankomstplatsen.”

Lamp Chisenga minns en broder som färdades 13 mil till fots och på cykel med sina sex barn för att vara med vid en sammankomst. Han berättar: ”För resan tog de med sig mat som de hade gjort i ordning – rostad kassava, jordnötter och jordnötssmör. Ofta fick de helt oskyddade slå läger i bushen.”

När Wayne Johnson var områdestillsyningsman, lade han märke till vilka ansträngningar många fick göra för att vara med. Han skrev: ”En pionjär med särskilt uppdrag cyklade i nästan en vecka för att komma till en sammankomst. Andra åkte på lastbilsflak. Många kom tidigt, redan i början av sammankomstveckan. På kvällarna satt de runt en lägereld och sjöng. Ja, ibland var vi så många som gick ut i tjänsten att vi gick igenom distriktet tre gånger under den veckan.”

Under en sammankomstperiod körde vi genom den norra delen av landet. Där finns inte många vägar, bara stigar. Flera kilometer utanför en by såg vi några komma gående mot oss, bland annat en gammal man som gick dubbelvikt och hade käpp. Han hade knutit ihop sina kängor och hängt dem på ryggen tillsammans med en kasse med lite saker i. När vi kom närmare såg vi att de hade sammankomstmärken på sig. Vi stannade och frågade var de kom ifrån. Den äldre brodern rätade på sig lite och sade: ”Så det har ni redan glömt. Vi var tillsammans på sammankomsten i Chansa. Vi är nästan hemma nu.”

”Så när gick ni från sammankomsten?” frågade vi.

”När programmet var slut på söndagen.”

”Men nu är det onsdag eftermiddag. Har ni gått i tre dagar?”

”Ja, och förra natten hörde vi lejon.”

”Ni är verkligen värda beröm för den fina anda ni visar och för de uppoffringar ni gör för att vara med vid sammankomster.”

Den äldre brodern plockade bara ihop sina saker och började gå. ”Å, det är ingenting”, sade han. ”Ni måste åka till avdelningskontoret och tacka för den nya sammankomstplatsen. Förra året fick vi gå i fem dagar, men i år behövde vi bara gå i tre.”

De flesta kommer ihåg torkan 1992 i Zambia. Vi hade en sammankomst vid floden Zambezi, omkring 20 mil från Victoriafallen. På kvällen besökte vi olika familjer, som oftast satt hopkrupna runt en eld framför sitt lilla skjul eller sin lilla hydda. En grupp på cirka 20 vänner sjöng Rikets sånger. Vi fick höra att de hade gått i åtta dagar för att komma till sammankomsten. De tyckte inte att de hade gjort något särskilt. De hade lastat sina djur med småbarn, mat, kokkärl och annat som de behövde och gett sig i väg, och de hade övernattat där de råkade vara när det blev mörkt.