En förtröstan som aldrig är bedräglig

”FÖRTRÖSTA endast på dig själv, och du skall då inte känna dig sviken av någon.” Trots att detta cyniska påstående gjordes redan för 250 år sedan, är det många som i dag ger uttryck åt liknande känslor. En anda av misstro genomsyrar många länder.

I ett visst land bor Leo. Han planerar att gifta om sig och kräver av sin fästmö att hon före bröllopet undertecknar ett avtal om underhåll i händelse av skilsmässa. Äktenskapet är inte längre liktydigt med tillit och förtröstan.

Larry, som är typisk för många arbetslösa ungdomar, ger luft åt sin besvikelse: ”När samhället vet att det kan ta en människa, stoppa in henne i ett litet hål och lämna henne där, då gör man det.” Han har förlorat tilltron till samhället i allmänhet.

Efter en skandal för någon tid sedan, där en framstående TV-evangelist var inblandad, beklagade sig Juanita, en tidigare penningbidragsgivare, över detta och sade: ”Det är ett bedrägeri alltihop.” Inte ens religiösa ledare är alltid pålitliga.

Bibeln uppmanar oss förståndigt nog att inte naivt förlita oss på människor och mänskliga organisationer. Psalmisten skriver: ”Sätt inte er förtröstan till ädlingar, ej heller till jordemänniskans son.” Samma psalm ger oss emellertid rådet att vi skall förlita oss på någon som aldrig kommer att svika oss, den allsmäktige Guden. — Psalm 146:3, 5, NW.

Det är sant att nationella ledare, ja, till och med hela nationer, ofta utger sig för att sätta sin förtröstan till Gud. Många av de senaste hundra årens sedlar och mynt i Förenta staterna har rentav burit mottot: ”VI FÖRTRÖSTAR PÅ GUD.” Men historien utvisar att mänskligheten har satt sin tillit till ekonomisk, militär och politisk makt i stället för att förtrösta på Gud.

Kan man i våra dagar finna ett folk som verkligen förtröstar på Gud? Är det värt mödan för dem att göra det? Hur gagnar detta dem?

Under sommaren 1987 samlades miljoner människor i hundratals städer på norra halvklotet för att tydligt visa sin förtröstan på Gud. Temat för deras sammankomster, som var organiserade av Jehovas vittnen, löd: ”Förtrösta på Jehova.” En dagstidning i Norwich i England konstaterade att detta års sammankomsttema återspeglade en förhärskande attityd av illusionslöshet gentemot världen. Men det var inte alls så att vittnena hade församlats för att utgjuta sin veklagan över mänskliga misslyckanden, utan de var där för att ägna eftertanke åt på vilka sätt de skulle kunna stärka sin förtröstan på Jehova och för att påminna sig vilken nytta en sådan kurs medför.

Vad var det som fick dessa människor att församlas där? Deras förtröstan på Gud och på hans ord, bibeln. En artikel i en dagstidning i Granada i Spanien gav en förklaring till deras motiv att vara närvarande vid sammankomsten: ”Hela familjer har kommit till Granada, små barn, föräldrar och far- och morföräldrar, för att lyssna till Jehovas ord, eftersom detta är det råd som bibeln ger. Detta syftar till att göra familjer enade och att stärka banden av vänskap.”

Förtröstan på Gud ådagalades av de närvarande

För många var enbart deras närvaro vid sammankomsten ett bevis på deras förtröstan på Jehova. Så var det till exempel med Simone Grijmonprez, som var med vid sammankomsten i Kortrijk i Belgien varje dag trots en svår sjukdom, som gör att hon måste få syretillförsel sex timmar dagligen.

Närvarande vid sammankomsten i El Ferrol i Spanien var Roberto González, som är förlamad i både armar och ben men trots detta heltidstjänare. Fastän han är rullstolsburen och måste ligga till sängs i två eller tre månader varje år, ägnar han i genomsnitt 90 timmar varje månad åt att predika på gatorna för vänner och grannar om hur ovärderligt det är att förtrösta på Gud. Han kan tala av egen erfarenhet, eftersom det i själva verket var hans förtröstan på Jehova som gjorde det möjligt för honom att övervinna sitt drogberoende, en vana som ledde till att han drog på sig sju arresteringar, vilket är något av ett rekord i det polisregistret, och en obotlig förlamning vid 18 års ålder. Han har redan hjälpt sju personer ur sin tidigare umgängeskrets att förtrösta på Gud och göra livet värt att leva i stället för att lita till narkotika.

Somliga var tvungna att göra ekonomiska uppoffringar för att kunna vara med. Så var det för många vittnen i ögruppen Azorerna, som måste resa till en annan ö för att kunna vara med vid sammankomsten i Angra do Heroísmo. En familj på fem personer ägnade flera månader åt att göda upp två kor, som de sålde för att få råd med resan.

Förtröstan på Gud innebär att förtrösta på hans normer

”Förtrösta på Jehova och gör vad gott är”, sade psalmisten David. (Psalm 37:3, NW) Vittnena tror därför att uppriktig förtröstan på Gud måste komma till synes genom ett gott uppförande. Att tjäna en pålitlig Gud har därför motiverat dem att bli pålitliga människor. Detta är något som många iakttagare har kommit att uppskatta.

Vid sammankomsten i Le Havre i Frankrike höll en telemontör på med att sätta upp en telefonkabel på stadionanläggningen, och han nämnde då att han var orolig för att lämna sin utrustning utan tillsyn. En kommunaltjänsteman i staden lugnade honom: ”Du behöver inte oroa dig över detta, när det gäller vittnena. Det värsta som skulle kunna hända är att du har mer utrustning efteråt än du hade före.”

Vid en områdessammankomst i Sverige lämnade ägaren till ett motell alla huvudnycklarna till sitt motell till de vittnen som organiserade sammankomsten. Han lät dem sköta motellet utan att någon ur personalen var närvarande. ”Vi har aldrig gjort detta tidigare”, sade ägaren, ”men vi litar på er.” Efter sammankomsten uttryckte han sin tillfredsställelse över det sätt på vilket vittnena hade tagit hand om motellet.

Uttryck för uppskattning av vittnenas uppförande

Förtröstan på Gud sporrar också människor att tillämpa hans normer för renhet och ordningsamhet. Det driver dem att erbjuda sig att vara med i frivillig tjänst, och detta hjälper dem att arbeta tillsammans i endräkt. Den delen av sammankomsten passerade sannerligen inte obemärkt.

Borgmästaren i Terni i Italien sände följande telegram till de sammankomstdelegater som var församlade i denna stad: ”Jag vill gärna förmedla hela stadens känslor av respekt för och uppskattning av den upphöjda medborgarkänsla som ni har visat i samband med användningen och iordningställandet av den anläggning som ni har fått tillgång till. Hjärtliga hälsningar till dem som är med vid sammankomsten.”

En arbetsledare vid ishallen i Mikkeli i Finland lade märke till andan hos de vittnen som hade ställt sig till förfogande för att organisera sammankomsten, och han sade: ”Jag har inte funnit någonting negativt här, bara sådant som är positivt! Andan bland de frivilliga arbetarna är beundransvärd. Det är ett nöje att se lyckliga människor som finner glädje i sitt arbete.”

En bussförare som var närvarande vid sammankomsten i Nancy i Frankrike yttrade: ”Jag kände inte Jehovas vittnen, men jag känner dem bättre nu. Tidigare hade jag alltid hört negativa kommentarer om dem. Men nu ser jag saker och ting på ett annorlunda sätt. Det är svårt för mig att beskriva den djupa känslan av välbefinnande här. Ingen knuffas, ingen blir irriterad, och allt går som ett urverk.”

I Pergusa i Italien publicerade en dagstidning ett brev skrivet av en grupp invånare där, som tackade vittnena för deras goda uppförande, i synnerhet deras renhet och det sätt på vilket de skötte stadionanläggningen. ”Alla borde uppföra sig som de gör”, stod det i brevet, ”men olyckligtvis är det stor skillnad när andra typer av sammankomster hålls här.”

Flera tal under sammankomsten betonade behovet av att visa gudaktiga egenskaper. Jehovas vittnen strävar efter att göra precis detta. Somliga blev mycket uppmuntrade av de framsteg vittnena redan har gjort i detta avseende.

En innehavare av en tidningskiosk nära sammankomstplatsen i Edinburgh i Skottland sade: ”Jag blir alltid så glad, när vittnena kommer till Murrayfield! De är så trevliga och artiga, när de kommer in i kiosken — inget knuffande, inget klagande, och ingen tränger sig fram för att bli betjänad. Det är ett nöje att ha dem här, och jag ser fram emot att få träffa dem varje år.”

En journalist i Belgien sade: ”Ingen annanstans har vi sett någonting liknande detta.” En annan tidningsmans kommentar löd: ”I våra dagar är det otänkbart, från rent mänsklig synpunkt sett, att sådana stora sammankomster ännu kan organiseras i en sådan broderlig atmosfär.”

En radio- och TV-reporter, Tomas Bresky, var med vid sammankomsten i Luleå. Han summerade sina intryck så här: ”Man känner ... fascination ... när man betraktar och under några dagar blandar sig med dessa människor. Så fasta i sin övertygelse, så kompromisslösa i sin tilltro till bibeln. ... Vem blir inte tilltalad av en organisation som fungerar? När talen börjar och slutar på utsatt tid. När matserveringen klaras av som gällde det några bröd och fiskar i stället för korv, skinka och hamburgare till 10.000. Vem skulle inte vilja ha sådana här stillsamma, tålmodiga barn?” Han slutar med iakttagelsen att man här finner verklig ”disciplin och ordning”.

Dopkandidater visar förtröstan på Jehova

Vid varje sammankomst gavs möjlighet för delegater att symbolisera sitt överlämnande genom dop i vatten. Det tal som hölls före dopet klargjorde att ett sådant beslut återspeglade förtröstan på Jehova. Många som framställde sig för dopet hade redan fått uppleva nyttan av en sådan förtröstan.

Vid sammankomsten i Navan på Irland blev Noel Donaghue döpt. Det var inte så länge sedan som han hade varit utblottad och levt i ett övergivet hus i Liverpool i England utan att ens ta vård om sig själv ordentligt på grund av depression och djup förtvivlan över världsförhållandena. Hans hälsa försämrades, och han började överväga att begå självmord. Det gick så långt att man i februari 1984 måste amputera hans ben till följd av att han hade drabbats av förfrysning.

Senare samma år återvände han till sitt hem på Irland och fick besök av vittnena. Snart började han vara med vid möten, och hans förtvivlan utbyttes mot ett verkligt hopp för framtiden. ”Första halvåret var hemskt”, sade han, ”men det andra halvåret var underbart.” Nu har han en optimistisk syn på livet, vilket återspeglas av det svar han gav, när han blev tillfrågad om hur han klarade av att gå ut och predika från hus till hus med sina benproteser. ”Jo då”, svarade han, ”jag besväras åtminstone inte av kalla fötter på vintern!”

Bland dopkandidaterna fanns äldre personer, som också hade lärt sig att förtrösta på Gud. Vid den områdessammankomst som hölls på Colombesstadion i närheten av Paris blev Claudine Adolphe, en kvinna på 91 år, döpt. Hennes dotter hade blivit ett vittne några år tidigare, och trots sin höga ålder började Claudine lägga märke till den tro och det levnadssätt som kännetecknar Jehovas vittnen. Hon hade förlorat flera familjemedlemmar i döden, och därför fann hon tröst i det bibliska hoppet om uppståndelsen, om vilken man hade berättat för henne. Hon började studera bibeln och kom att lära känna Jehova och förtrösta på honom, den Gud som lovar att föra de döda tillbaka till livet.

José Benito, som blev döpt i El Ferrol i Spanien, kunde också betyga hur värdefullt det är att förtrösta på Jehova. I fyra år hade han kämpat för att övervinna sitt drogmissbruk men utan framgång. Sedan började han studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och den exakta kunskapen i Guds ord i förening med den kraft som Gud gav honom skänkte honom styrka att bryta sig loss från denna ovana. Han hade alltid haft en viss uppskattning av andliga frågor, och när han var påverkad av droger, brukade han predika i barer och i gathörn och framföra sin egen speciella lära om Jesus och behovet av fred. Människorna i hans stad hade gett honom det hånfulla öknamnet ”aposteln”. Nu har han bringat sitt liv i harmoni med Guds krav och har lärt sig att predika på ett värdigt och förnuftigt sätt.

Uppskattning av sammankomstprogrammet och ny litteratur

De vittnen från många länder som var närvarande var entusiastiska över det lärorika programmet och det kamratskap som de blev delaktiga i. En heltidsförkunnare, som hade tjänat i 43 år som katolsk nunna, framhöll: ”Det är den makalösa världsvida endräkten som fortsätter att förvåna mig. Hur ofta har jag inte sagt till mig själv: ’Det är endast Jehova som kan vara organisatör av sådana ting, som är unika i en värld på väg att bli alltmer söndrad inom livets alla områden!’”

En trebarnsfar från Stoke on Trent i England skrev: ”Vart och ett av talen tycktes innehålla en tankeställare speciellt för oss. Varje kväll när vi kom hem tackade vi Jehova för att han har gjort en sådan anordning för oss.”

Vid de sammankomster som hölls på spanska kunde åhörarna glädja sig åt att få boken Aid to Bible Understanding på spanska. En broder i Granada i Spanien hade skaffat sig ett exemplar av boken och satt och bläddrade i den medan han väntade på sin tur på en bensinstation precis mitt emot sammankomstplatsen. En av servicemännen lade märke till bokens titel och sade: ”Det där är precis vad som behövs, någonting som ger den hjälp man behöver för att förstå bibeln. Jag förstår den verkligen inte.” Brodern erbjöd sig att hjälpa honom, och ett bibelstudium sattes i gång med denne man veckan efter sammankomsten.

I sammankomstprogrammet betonades framför allt behovet av att förtrösta på Jehova Gud och på hans rike i stället för att förlita sig på människogjorda anordningar. I Italien lade en välkänd journalist märke till denna unika aspekt i fråga om Jehovas vittnens tro. Han förklarade under en TV-sändning som gick ut över hela landet: ”De tror fullt och fast på detta budskap ... om Kristi segerrika återkomst, som verkligen omtalas i Nya testamentets skrifter. Jag skulle vilja säga att dessa teman har åsidosatts inte endast av katolska kyrkan, utan av alla de stora kristna religionerna. Dessa har avlägsnat dem från det centrala i det som var den ursprungliga kristna tron, och dessa rörelser [vittnena] har återupptäckt dem. I denna bemärkelse är det en autentisk återupptäckt, en riktig återupptäckt.”

Denna ”återupptäckt” av fundamentala kristna läror har hjälpt vittnena att ersätta skepticism med tro, förtvivlan med hopp och misstro med förtröstan. De vet att Gud aldrig kommer att svika dem i deras förtröstan på honom. Hela denna rad av sammankomster var ett tydligt bevis på att det är ovärderligt att förtrösta på Gud och att leva i harmoni med den övertygelsen. Efter programmets slut återvände sammankomstdeltagarna hem, fast beslutna att mer än någonsin ”förtrösta på Jehova av allt ... [sitt] hjärta”. — Ordspråksboken 3:5, NW.

[Tabell på sidan 21]

RAPPORT OM SAMMANKOMSTERNA 1987

Belgien 7 31.121 319

Danmark 5 23.029 200

Finland 6 26.144 284

Frankrike 19 138.683 2.705

Grekland 5 28.811 418

Irland 2 4.326 61

Italien 34 221.227 5.496

Luxemburg 1 1.458 8

Malta 1 674 13

Nederländerna 9 43.510 231

Norge 4 12.703 218

Portugal 12 55.057 1.102

Schweiz 5 19.459 261

Spanien 15 105.591 2.394

Storbritannien 15 155.743 1.212

Sverige 10 30.099 312

Västtyskland 24 159.361 1.455

Österrike 5 24.686 360

18 länder i Europa 179 1.081.682 17.049

23 andra länder 233 1.866.875 23.270

SAMMANLAGT 41 LÄNDER 412 2.948.557 40.319

[Bild på sidan 17]

Rahabdramat

[Bild på sidan 17]

Roberto González, Spanien

[Bilder på sidan 18]

Överst: Claudine Adolphe, Frankrike

I mitten: Kristallpalatset, National Sports Centre, England

Dopet symboliserar överlämnande