Internationella sammankomster organiseras

I mer än 50 år har Jehovas vittnen i många länder hållit stora sammankomster samtidigt på flera orter. Vid dessa tillfällen har de i särskild grad känt att de utgör ett internationellt brödraskap, eftersom de alla har kunnat höra sammankomstens viktigaste föredrag med hjälp av telefonöverföring från en huvudort.

Men det var inte förrän år 1946 som en stor internationell sammankomst samlade delegater från många delar av jorden i en stad. Detta hände i Cleveland i Ohio. Även om det fortfarande var svårt att resa under efterkrigstiden, var inte mindre än 80.000 närvarande, däribland 302 delegater från 32 länder utanför Förenta staterna. Tal hölls på 20 språk. Det gavs många praktiska anvisningar som syftade till att utvidga evangeliseringsarbetet. En av höjdpunkterna vid sammankomsten var broder Knorrs tal om problemen i samband med återuppbyggnad och utvidgning. Åhörarna applåderade entusiastiskt, när de hörde att man planerade att bygga ut Sällskapets tryckeri och kontor i Brooklyn, utvidga radiostationerna, öppna avdelningskontor i flera större länder och utöka missionärsverksamheten. Omedelbart efter sammankomsten fastställdes alla detaljerna, så att broder Knorr och broder Henschel kunde bege sig ut på en jordenruntresa för att sätta planerna i verket.

Under åren som följde hölls flera verkligt historiska sammankomster på Yankee Stadium i New York. Vid den första av dessa, 30 juli—6 augusti 1950, var delegater från 67 länder närvarande. I programmet ingick korta rapporter som framfördes av landstjänare, missionärer och andra. De gav sammankomstdeltagarna en spännande inblick i det intensiva evangeliseringsarbete som utfördes i alla de länder som de kom ifrån. Sista dagen hörde 123.707 föredraget ”Kan Ni få leva evigt i lycka på jorden?” Sammankomstens tema var ”Teokratiens tillväxt”. Uppmärksamheten riktades på den stora tillväxten i antalet Jehovas vittnen. Men som ordföranden, Grant Suiter, så eftertryckligt framhöll, gjordes inte detta för att hylla några begåvade personer i den synliga organisationen. I stället ”ger vi Jehova äran för den styrka vi nu nått i fråga om antal. Så bör det vara, och vi vill inte ha det på något annat sätt”, förklarade han.

År 1953 hölls en annan sammankomst på Yankee Stadium i New York. Den här gången var högsta antalet närvarande 165.829. Precis som vid den första sammankomsten där var programmet späckat med förklaringar av spännande bibliska profetior, praktiska råd om hur man skall predika de goda nyheterna och rapporter från många länder. Fastän programmet började omkring klockan 9.30, brukade det inte vara slut förrän klockan 21.00 eller 21.30. Sammankomsten var en glädjefylld andlig festmåltid som varade i åtta hela dagar.

Den största sammankomsten någonsin hölls i New York år 1958, och då blev det nödvändigt att använda inte bara Yankee Stadium, utan även det närliggande Polo Grounds och likaså områden utanför stadionanläggningarna för att kunna ta emot de stora åhörarskarorna. Sista dagen, då varenda sittplats var utnyttjad, fick man särskilt tillstånd att använda även gräsplanen på Yankee Stadium. Det var en gripande syn att se tusentals strömma in, ta av sig skorna och sätta sig på gräset! Sammanräkningen visade att 253.922 var närvarande för att höra det offentliga föredraget. Ett ytterligare bevis för att Jehova välsignar sina tjänares förkunnartjänst var att 7.136 symboliserade sitt överlämnande genom att låta döpa sig vid den här sammankomsten — mer än dubbelt så många som blev döpta vid det historiska tillfället på pingstdagen år 33 v.t., enligt den bibliska skildringen. — Apg. 2:41.

Hela genomförandet av dessa sammankomster vittnade om långt mer än effektiv organisation. Det var ett tydligt bevis för att Guds ande var i verksamhet bland hans folk. Överallt kunde man se broderlig kärlek, som har sin grund i kärlek till Gud, komma till uttryck. Där fanns inga högavlönade organisatörer. Alla avdelningar var bemannade med oavlönade frivilliga. Kristna bröder och systrar skötte förfriskningsstånden, ofta familjevis. De lagade också till varma måltider, och i väldiga tält utanför stadion serverade de upp till tusen konventdeltagare i minuten. Tiotusentals personer, som alla var glada att få hjälpa till, tjänade som ordningsmän eller tog hand om vad som behövde göras i fråga om byggnation, matlagning, servering, renhållning och mycket annat.

Andra frivilliga ägnade hundratusentals timmar åt att ordna husrum åt tillresande. Vissa år anordnades stora campingplatser, som påminde om städer, där en del sammankomstdeltagare kunde bo i tält eller husvagnar. Utan att ta betalt skördade vittnena år 1953 säden på ett 16 hektar stort område åt en bonde i New Jersey, som hyrde ut mark åt dem för deras campingplats. Det ordnades med toaletter, belysning, duschar, tvättstugor, cafeteria och dagligvarubutiker för de över 45.000 som skulle bo där. När de flyttade in växte det fram en stad över en natt. Tusentals andra fick bo på hotell och i privathem i och omkring New York. Det var ett gigantiskt företag. Med Jehovas välsignelse lyckades det.

Sammankomster på den ena platsen efter den andra

De som tillhör detta internationella brödraskap är innerligt intresserade av sina medtroende i andra länder. De har därför utnyttjat möjligheterna att vara med vid sammankomster utanför sina hemländer.

När den första av sammankomsterna med temat ”Den rena tillbedjan” hölls på Wembley Stadium i London år 1951, var Jehovas vittnen från 40 länder närvarande. I programmet betonades den praktiska sidan av sann tillbedjan och att man bör göra tjänsten för Gud till sin livsuppgift. Många av sammankomstdeltagarna reste från England till kontinenten, där det under de två följande månaderna skulle hållas ytterligare nio sammankomster. Den största av dem hölls i Frankfurt am Main, där 47.432 från 24 länder var närvarande. Brödernas varma tillgivenhet kom tydligt till uttryck vid programmets slut, då orkestern började spela och de tyska bröderna spontant började sjunga en avskedssång, i vilken de anförtrodde sina utländska medtroende i Jehovas omvårdnad. Man vinkade med näsdukar, och många hundra strömmade ut på gräsplanen för att visa sin uppskattning av denna festmåltid, denna storslagna teokratiska sammankomst.

År 1955 var det ännu fler Jehovas vittnen som ordnade så att de kunde besöka sina kristna bröder och systrar utomlands i förbindelse med sammankomster. Med två chartrade fartyg (som vartdera tog 700 passagerare) och 42 chartrade flygplan reste delegater från Förenta staterna och Canada till Europa. I den europeiska upplagan av tidningen The Stars and Stripes, som utgavs i Tyskland, beskrevs tillströmningen av Jehovas vittnen som ”troligen det största antal amerikaner som i samlad trupp färdats genom Europa sedan de allierades invasion under andra världskriget”. Andra delegater kom från Central- och Sydamerika, Asien, Afrika och Australien. Trots att kristenhetens präster försökte hindra Jehovas vittnen från att hålla sammankomsterna i Rom och Nürnberg, hölls båda dessa sammankomster och ytterligare sex i Europa den sommaren. Antalet närvarande varierade från 4.351 i Rom till 107.423 i Nürnberg. En grupp på 17.729 samlades på Waldbühne i det som då kallades Västberlin, dit det var mindre riskfyllt att bege sig för bröderna från Östtyskland. Många av dessa hade suttit i fängelse för sin tro eller hade familjemedlemmar eller nära släktingar som då satt i fängelse, men de var ändå fasta i tron. Sammankomstens tema kunde inte vara mera lämpligt — ”Triumferande Riket”!

Även om det redan hade hållits många internationella sammankomster, var det som hände år 1963 något nytt. Det var en sammankomst som hölls på den ena platsen efter den andra jorden runt. Den började i Milwaukee i Wisconsin i Förenta staterna, fortsatte därifrån till New York, därefter till fyra stora städer i Europa, vidare genom Mellersta Östern till Indien, Burma (Myanma), Thailand, Hongkong, Singapore, Filippinerna, Indonesien, Australien, Taiwan, Japan, Nya Zeeland, Fiji, Sydkorea och Hawaii och så tillbaka till det nordamerikanska fastlandet. Sammankomstdeltagarna kom från inalles 161 länder, och det sammanlagda antalet närvarande var över 580.000. Det var 583 sammankomstdeltagare från 20 länder som reste jorden runt och var med vid sammankomsten i det ena landet efter det andra. Tack vare särskilda sightseeingturer kunde de få se platser som var intressanta ur religiös synvinkel, och de tog också del i tjänsten från hus till hus tillsammans med sina bröder och systrar på sammankomstorterna. Dessa resenärer betalade själva sina utgifter.

Latinamerika hade varit väl representerat vid de flesta internationella sammankomsterna. Men år 1966/1967 var det latinamerikanernas tur att vara värdar för sammankomster. De närvarande kommer aldrig att glömma det drama som levandegjorde den bibliska skildringen om Jeremia och hjälpte alla att förstå dess innebörd för vår tid.a Den kristna kärlekens band stärktes, när besökarna med egna ögon kunde se under vilka förhållanden man utför ett omfattande bibliskt undervisningsarbete i Latinamerika. De blev djupt rörda av den starka tro som deras medtroende visade. Många av dem hade övervunnit till synes oöverstigliga hinder — motstånd från familjen, översvämningar, förlust av ägodelar — för att kunna vara närvarande. Det var till stor uppmuntran för dem att få höra sina medtroende berätta erfarenheter. Till exempel blev en klen uruguaysk syster som var pionjär med särskilt uppdrag intervjuad — och med henne på podiet var många av de 80 personer som hon redan hade hjälpt fram till det kristna dopet! (År 1992 hade hon hjälpt 105 personer fram till dopet. Hon var då fortfarande klen och fortfarande pionjär med särskilt uppdrag!) Det värmde också sammankomstdeltagarnas hjärta att få träffa missionärer från de allra första Gileadklasserna som fortfarande var verksamma på sina missionärsdistrikt. Dessa sammankomster var en utmärkt stimulans för verket i Latinamerika. I många av länderna där finns det nu 10, 15 eller rentav 20 gånger så många lovprisare av Jehova som det fanns då.

Ett par år senare, år 1970/1971, var det möjligt för Jehovas vittnen från andra länder att komma tillsammans med sina bröder vid internationella sammankomster i Afrika. Den största av dessa sammankomster var den som hölls i Lagos i Nigeria, där hela sammankomstplatsen måste byggas upp från grunden. För att skydda åhörarna mot den heta solen byggdes det upp en bambustad — med sittplatser, sovsalar, cafeteria och andra avdelningar. Till detta gick det åt 100.000 bambustänger och 36.000 stora, vävda vassmattor — och bröderna och systrarna ordnade själva allt detta. Programmet framfördes på 17 språk samtidigt. Högsta antalet närvarande var 121.128, och 3.775 nya vittnen blev döpta. Åtskilliga stamgrupper var representerade, och många av sammankomstdeltagarna hade tidigare varit i krig med varandra. Men vilken glädje att nu se dem vara förenade i verkligt kristet broderskap!

Efter sammankomsten färdades några av de utländska delegaterna med buss till igboområdet för att se den trakt som hade drabbats hårdast av det nyligen utkämpade inbördeskriget. Det blev stor sensation i samhälle efter samhälle, när besökarna hälsades välkomna och omfamnades av Jehovas vittnen på orten. Folk rusade ut på gatorna för att titta. En sådan demonstration av kärlek och enhet mellan svarta och vita hade de aldrig sett förut.

I vissa länder finns det så många Jehovas vittnen att det är omöjligt för alla att komma tillsammans på en och samma plats. Men vid vissa tillfällen har det hållits flera stora sammankomster samtidigt, följda av andra, vecka efter vecka. År 1969 förstärktes den känsla av enhet som sådana sammankomster framkallar genom att några av huvudtalarna reste fram och tillbaka med flyg mellan sammankomststäderna, så att de kunde hålla tal vid alla sammankomsterna. År 1983 och 1988 kunde sammankomstdeltagarna känna en liknande enhet, när ett antal stora sammankomster på samma språk sammankopplades genom att några av huvudtalen, som hölls av medlemmar av den styrande kretsen, överfördes via telefon, till och med till andra länder. Men den verkliga grunden till enheten bland Jehovas vittnen är att de alla tillber Jehova som den ende sanne Guden, att de alla betraktar Bibeln som sitt rättesnöre, att de alla drar nytta av samma program för utdelning av andlig föda, att de alla betraktar Jesus Kristus som sin ledare, att de alla söker lägga i dagen Guds andes frukt i sitt liv, att de alla sätter sin förtröstan till Guds kungarike och att de alla förkunnar de goda nyheterna om detta kungarike för andra.

Fler sammankomster för internationell lovprisning av Jehova

Jehovas vittnen har blivit så många att deras antal överstiger invånarantalet i en rad enskilda nationer. Deras sammankomster måste planeras noggrant för att vara till största möjliga nytta. För att försäkra sig om att det finns plats åt alla räcker det dock i allmänhet med att meddela vilken sammankomst Jehovas vittnen från olika områden bör närvara vid. När internationella sammankomster planeras, är det nu ofta nödvändigt för den styrande kretsen att inte bara tänka på hur många Jehovas vittnen från andra länder som vill och har möjlighet att komma, utan också på hur stor den tillgängliga sammankomstlokalen är, hur många inhemska vittnen som kommer och hur stor logitillgången är för tillresande sammankomstdeltagare; därefter kan varje enskilt land tilldelas ett maximalt antal platser. Så var det i samband med de tre sammankomsterna med temat ”Gudaktig hängivenhet” i Polen år 1989.

Man räknade med att det skulle komma omkring 90.000 Jehovas vittnen från Polen förutom tusentals nyintresserade. Många blev också inbjudna från Storbritannien, Canada och Förenta staterna. Stora delegationer välkomnades från Italien, Frankrike och Japan. Delegater kom också från Skandinavien och Grekland. Minst 37 länder var representerade. Vissa delar av programmet måste tolkas från polska eller engelska till inte mindre än 16 andra språk. Sammanlagt var 166.518 närvarande.

Stora grupper av Jehovas vittnen hade kommit till dessa sammankomster från det som då var Sovjetunionen och Tjeckoslovakien; ansenliga grupper kom också från andra östeuropeiska länder. Hotell och sovsalar i skolor kunde inte rymma alla. De polska vittnena öppnade gästfritt sina hjärtan och sina hem och delade med glädje med sig av det de hade. En församling med 146 förkunnare ordnade sovplatser åt över 1.200 delegater. För en del av dem som var med vid dessa sammankomster var det första gången någonsin som de var tillsammans med en så stor grupp av Jehovas tjänare; tidigare hade de som mest varit 15 till 20 samlade på en gång. Deras hjärtan flödade över av tacksamhet, när de tittade ut över dessa tiotusentals som satt på stadion, förenade sig med dem i bön och tillsammans sjöng lovsånger till Jehova. I pauserna blandade sig grupperna med varandra, och många omfamnade varandra innerligt, även om de inte kunde uttrycka sina känslor i ord, eftersom de talade olika språk.

När sammankomsten gick mot sitt slut, var deras hjärtan fyllda av tacksamhet mot Jehova, som hade gjort allt detta möjligt. I Warszawa bröt en applåd ut efter ordförandens avskedsord, och den varade i minst tio minuter. Efter den avslutande sången och bönen började sammankomstdeltagarna applådera igen, och de stod kvar länge och applåderade. De hade väntat i många år på detta tillfälle, och de ville inte att det nu skulle vara slut.

Året därpå, 1990, mindre än fem månader efter det att det 40 år långa förbudet mot Jehovas vittnen i det dåvarande Östtyskland hade upphävts, hölls en annan spännande internationell sammankomst, den här gången i Berlin. Bland de 44.532 närvarande fanns delegater från 65 olika länder. Från en del länder hade det bara kommit några få; från Polen däremot kom det omkring 4.500. De djupa känslorna hos dem som aldrig tidigare hade haft friheten att vara med vid en sådan sammankomst går inte att uttrycka i ord, och när hela åhörarskaran förenade sig i lovsånger till Jehova, kunde de inte hålla tillbaka glädjetårarna.

När en liknande sammankomst hölls senare samma år i São Paulo i Brasilien, behövdes två stora stadion för att rymma hela den internationella åhörarskaran på 134.406 personer. Sedan följde en sammankomst i Argentina, där det också användes två stadion samtidigt för att rymma den internationella åhörarskaran. I början av år 1991 anordnades internationella sammankomster i Filippinerna, på Taiwan och i Thailand. Det året var också stora åhörarskaror samlade från många nationer till sammankomster i Östeuropa — i Ungern, i det dåvarande Tjeckoslovakien och i det som nu är Kroatien. Och år 1992 räknade delegater från 28 länder det som ett särskilt privilegium att få vara bland de 46.214 som var med i S:t Petersburg vid den första verkligt internationella sammankomst som Jehovas vittnen har hållit i Ryssland.

[Bilder på sidorna 270, 271]

År 1958 hörde 253.922 på två stora fullsatta stadion i New York föredraget ”Guds rike härskar — är världens ände nära?”

Polo Grounds

Yankee Stadium

[Bild på sidan 274]

Grant Suiter, ordförande vid sammankomsten på Yankee Stadium år 1950

[Bild på sidan 274]

John Groh (sittande) diskuterar organiserandet av sammankomsten med George Couch år 1958

[Bilder på sidan 277]

År 1963 hölls en sammankomst runt hela jorden med delegater från omkring 20 länder som reste med från plats till plats

Kyoto i Japan (nederst till vänster) var en av de 27 sammankomststäderna. Sammankomstdeltagare i Sydkorea stiftar nya bekantskaper (i mitten). En maorihälsning på Nya Zeeland (nederst till höger)

[Bilder på sidan 279]

I en tillfälligt uppförd bambustad hölls en sammankomst för 17 språkgrupper samtidigt (Lagos, Nigeria, 1970)

[Bilder på sidan 280]

År 1989 hölls tre stora sammankomster i Polen, med deltagare från 37 länder

T. Jaracz (till höger) talade till sammankomstdeltagarna i Poznań

Flera tusen döptes i Chorzów (Katowice)

Åhörarna applåderade i minst tio minuter i Warszawa

Delegater från det dåvarande Sovjetunionen (nedan)

Delar av programmet i Chorzów översattes till 15 språk

[Ruta/Bilder på sidorna 272, 273]

Några av de stora sammankomsternas särdrag

Hundratals entusiastiska sammankomstdeltagare kom med båt, tusentals med flyg, tiotusentals med bil och buss

Det krävdes god organisation och många villiga arbetare för att skaffa logi åt alla

Under dessa åtta dagar långa sammankomster serverades regelbundet tiotusentals varma måltider

År 1953 iordningställdes en stor campingplats för mer än 45.000 sammankomstdeltagare

I New York år 1958 blev 7.136 döpta — fler än vid pingsten år 33 v.t. eller vid något annat tillfälle därefter

I New York år 1953 sattes det upp skyltar med hälsningar från många länder, och tal hölls på 21 språk