Tjänst för Gud under dödshot

BERÄTTAT AV JOÃO MANCOCA

Den 25 juni 1961 upplöste soldater det kristna möte vi hade i Luanda i Angola. Trettio av oss blev fängslade och slagna så brutalt att soldaterna kom tillbaka varje halvtimme för att se om någon hade dött. Vi hörde några av dem säga att vår Gud måste vara den sanne Guden, eftersom alla av oss överlevde.

EFTER den här misshandeln blev jag kvar i São Paulo-fängelset i fem månader. Under de följande nio åren fördes jag från det ena fängelset till det andra och fick genomlida ytterligare misshandel, lida brist och bli utsatt för förhör. Kort efter det att jag blivit frigiven 1970 blev jag återigen gripen, och den här gången sändes jag till det ökända dödslägret vid São Nicolau, som nu heter Bentiaba. Där var jag i två och ett halvt år.

Du kanske undrar varför jag, en laglydig medborgare, skulle bli satt i fängelse för att jag talade med andra om min på Bibeln grundade tro och var jag först fick höra om de goda nyheterna om Guds kungarike.

Jag hade förmånen att få god utbildning

Jag föddes i oktober 1925 nära staden Maquela do Zombo i norra Angola. När min far dog 1932, sände mor i väg mig till min morbror för att jag skulle bo hos honom. Han bodde i Belgiska Kongo (nu Demokratiska republiken Kongo). Det ville hon egentligen inte göra, men hon hade ingen möjlighet att försörja mig.

Min morbror var baptist, och han uppmuntrade mig att läsa Bibeln. Även om jag blev medlem i hans kyrka, blev inte min andliga hunger tillfredsställd av det jag fick lära mig, och jag blev heller inte motiverad till att tjäna Gud. Men min morbror såg till att jag fick gå i skolan och hjälpte mig att få en god utbildning. Jag fick bland annat lära mig tala franska. Längre fram fick jag också lära mig portugisiska. När jag slutat skolan, fick jag arbete som radiotelegrafist vid huvudradiostationen i Léopoldville (nu Kinshasa). Sedan, då jag var 20 år, gifte jag mig med Maria Pova.

En ny religiös rörelse

Samma år, 1946, fick en välutbildad körledare från Angola som tillhörde baptistkyrkan inflytande över mig. Han visade stort engagemang för att undervisa och utbilda de människor som talade kikongo och som bodde i norra Angola. Han hade fått tag i en portugisisk översättning av broschyren Riket som är världens hopp, utgiven av Sällskapet Vakttornet.

Körledaren översatte den här broschyren till kikongo och använde den för att varje vecka leda ett bibliskt samtal med några av oss angolaner som arbetade i Belgiska Kongo. Efter en tid skrev körledaren till Sällskapet Vakttornets högkvarter i USA och bad om mer litteratur. Men de upplysningar han förmedlade till oss var uppblandade med olika kyrkors läror. Därför kunde jag inte klart se skillnaden mellan den sanna kristendomen och kristenhetens oskriftenliga läror.

Men jag lade märke till att det budskap som Sällskapet Vakttornets litteratur innehöll skilde sig helt och hållet från det jag hört i baptistkyrkan. Jag fick bland annat veta att Bibeln lägger stor vikt vid Guds egennamn, Jehova, och att sanna kristna därför mycket passande kallar sig själva Jehovas vittnen. (Psalm 83:18; Jesaja 43:10–12) Dessutom värmdes mitt hjärta av Bibelns löfte om evigt liv på en paradisisk jord för dem som tjänar Jehova troget. — Psalm 37:29; Uppenbarelseboken 21:3–5.

Även om min kunskap i Bibelns sanning var begränsad, kände jag det som profeten Jeremia, som inte kunde hålla tillbaka sin brinnande önskan att tala om sin Gud, Jehova. (Jeremia 20:9) Några av dem som tillhörde vår bibelstudiegrupp tog tillsammans med mig del i att predika från hus till hus. Jag höll till och med offentliga möten i min morbrors trädgård och inbjöd människor genom att använda maskinskrivna inbjudningar. Det var som mest 78 närvarande. En ny religiös rörelse hade alltså bildats med en körledare från Angola som ledare.

Mina första fängelsestraff

Vad jag inte visste var att allt som hade någon anknytning till Sällskapet Vakttornet var förbjudet i Belgiska Kongo. Därför blev några av oss anhållna den 22 oktober 1949. Innan vårt fall togs upp talade domaren enskilt med mig och försökte få mig fri, eftersom han visste att jag var statsanställd. Men för att bli fri skulle jag ha varit tvungen att ta avstånd från den sammanslutning som hade bildats på grund av vårt predikande, och det vägrade jag att göra.

När jag suttit två och en halv månad i fängelse, beslöt myndigheterna att skicka oss som kom från Angola tillbaka till vårt land. Men när vi kom dit var de portugisiska kolonialmyndigheterna också misstänksamma mot vår verksamhet och begränsade vår frihet. Åtskilliga av dem som tillhörde vår sammanslutning kom från Belgiska Kongo till Angola, och till slut var vi över 1.000 personer spridda över landet.

Senare kom efterföljare till den framstående religiöse ledaren Simon Kimbangu att ingå i vår sammanslutning. De var inte intresserade av att studera Sällskapet Vakttornets litteratur, eftersom de ansåg att Bibeln bara kunde förklaras av ett andemedium. De flesta i vår rörelse hade den uppfattningen, däribland körledaren, som fortfarande ansågs vara vår ledare. Jag bad intensivt om att Jehova skulle föra vår sammanslutning i kontakt med en äkta representant för Sällskapet Vakttornet. Jag hoppades att det skulle förmå alla i gruppen att acceptera Bibelns sanning och förkasta oskriftenliga sedvänjor.

En del av medlemmarna ogillade det predikande som några av oss tog del i. Därför förrådde de oss för myndigheterna och anklagade oss för att vara ledare för en politisk rörelse. Det ledde till att några av oss, däribland Carlos Agostinho Cadi och Sala Ramos Filemon, blev anhållna i februari 1952. Vi blev inlåsta i en cell utan fönster. Men en vakt som var välvilligt inställd lämnade oss mat från våra fruar och även en skrivmaskin, så att vi kunde göra fler kopior av Sällskapet Vakttornets broschyrer.

Efter tre veckor förvisades vi till Baia dos Tigres, ett ökenområde i södra Angola. Våra fruar följde med oss dit. Vi dömdes till fyra års straffarbete och skulle arbeta vid en fiskindustri. Baia dos Tigres hade ingen hamn för fiskebåtarna, och därför var våra fruar tvungna att från morgon till kväll vada fram och tillbaka i vattnet och bära tunga bördor med fisk från båtarna.

I det här fängelselägret träffade vi andra medlemmar av vår organisation, och vi försökte förmå dem att fortsätta att studera Bibeln. Men de ville hellre följa Toco, körledaren. Med tiden kom de att kallas tocoister.

Ett länge emotsett möte

När vi var i Baia dos Tigres, fann vi adressen till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Nord-Rhodesia (nu Zambia), och vi skrev dit för att få hjälp. Vårt brev skickades vidare till avdelningskontoret i Sydafrika, och därifrån fick vi brev där man frågade hur vi blivit intresserade av Bibelns sanning. De hade informerat Sällskapet Vakttornets högkvarter i USA om oss, och man hade bestämt att en speciell representant skulle ta kontakt med oss. Det var John Cooke, en missionär med många års erfarenhet från främmande länder.

Sedan broder Cooke kommit till Angola, tog det flera veckor för honom att få de portugisiska myndigheternas tillåtelse att besöka oss. Han kom till Baia dos Tigres den 21 mars 1955, och han fick tillstånd att vara tillsammans med oss i fem dagar. De förklaringar av Bibeln som han gav var verkligen tillfredsställande, och jag blev övertygad om att han representerade Jehova Guds enda sanna organisation. Den sista dagen av sitt besök höll broder Cooke ett offentligt föredrag över ämnet ”Dessa goda nyheter om riket”. Det var 82 närvarande, däribland föreståndaren för Baia dos Tigres. Alla som var med fick ett tryckt exemplar av talet.

Broder Cooke stannade fem månader i Angola och tog under den tiden kontakt med många tocoister och även deras ledare. Men de flesta hade inget intresse av att bli Jehovas vittnen. Därför kände jag och mina kamrater oss tvungna att göra vår ståndpunkt klar inför myndigheterna. Vi gjorde det i ett brev daterat den 6 juni 1956 och riktat till ”Hans excellens guvernören för distriktet Moçâmedes”. Vi förklarade att vi inte längre hade någon anknytning till Tocos efterföljare och att vi ville bli betraktade som ”tillhörande Jehovas vittnens organisation”. Vi anhöll också om att bli garanterade religionsfrihet. Men i stället för att vårt straff förkortades, förlängdes det med två år.

Händelser som leder fram till dop

Vi blev till sist frigivna i augusti 1958, och när vi återvände till Luanda, fann vi en liten grupp Jehovas vittnen där. Den hade bildats året innan av Mervyn Passlow, en missionär som hade skickats till Angola för att ersätta John Cooke men som redan var utvisad vid den tid då vi anlände. Sedan, 1959, kom en annan av Jehovas vittnens missionärer, Harry Arnott, på besök. Men han greps redan på flygplatsen, och vi tre som väntade på honom greps också.

De två andra, Manuel Gonçalves och Berta Teixeira, portugisiska vittnen som nyligen blivit döpta, frigavs efter att ha blivit varnade för att anordna några fler möten. Broder Arnott blev utvisad, och jag fick veta att om jag inte skrev under ett dokument, där jag förklarade att jag inte längre var något vittne, skulle jag sändas tillbaka till Baia dos Tigres. Efter sju timmars förhör blev jag frigiven utan att ha skrivit på. En vecka senare kunde jag och mina vänner, Carlos Cadi och Sala Filemon, till slut bli döpta. Vi hyrde ett rum i Muceque Sambizanga, en förort till Luanda, och på den platsen grundades den första församlingen av Jehovas vittnen i Angola.

Förföljelsen återupptas

Ett växande antal intresserade började vara med vid mötena. En del kom för att spionera på oss, men de tyckte om mötena och blev längre fram Jehovas vittnen! Den politiska situationen förändrades, och det blev svårare för oss efter ett nationalistiskt uppror den 4 februari 1961. Vi kunde, trots de lögner om oss som var i omlopp, högtidlighålla åminnelsen av Kristi död den 30 mars, och det var 130 närvarande.

I juni kom militärpolisen, när jag ledde Vakttornsstudiet, och upplöste vårt möte. Kvinnorna och barnen släpptes, men de 30 männen tog de med sig, som jag berättade i inledningen. Vi blev under två timmar oavbrutet slagna med träklubbor. Jag kräktes blod under tre månader efteråt. Jag var säker på att jag skulle dö. Den som hade slagit mig sade faktiskt att jag skulle göra det. De flesta andra som blev slagna var nya och odöpta som studerade Bibeln, och därför bad jag intensivt för deras skull: ”Jehova, må du ta vård om dina får.”

Tack vare Jehova dog ingen av dem, och det gjorde den militära personalen förbluffad. Några av soldaterna drevs att lovprisa vår Gud, som enligt vad de menade hade gjort det möjligt för oss att överleva! De flesta av dem som studerade Bibeln blev senare döpta vittnen, och några tjänar nu som kristna äldste. En av dem, Silvestre Simão, är medlem av avdelningskontorets kommitté i Angola.

Nio års lidande

Som jag nämnde i början fick jag lida på många sätt under de följande nio åren, och jag förflyttades från det ena fängelset eller arbetslägret till det andra. På alla dessa ställen fick jag möjlighet att vittna för politiska fångar, och många av dem är nu döpta vittnen. Min fru, Maria, och våra barn tilläts följa med mig.

När vi var i arbetslägret Serpa Pinto, blev fyra politiska fångar gripna efter att ha försökt rymma. De blev torterade till döds inför alla de andra fångarna för att dessa skulle skrämmas att inte ens fundera på att rymma. Chefen för lägret hotade mig senare inför Maria och våra barn: ”Om jag kommer på dig med att predika igen, kommer du att bli dödad på samma sätt som de här som försökte rymma.”

Till sist, i november 1966, hamnade vi i det som blivit São Nicolaus fruktansvärda dödsläger. När jag kom dit, fann jag till min förfäran att lägerchefen var den man som hette Cid och som nästan hade slagit ihjäl mig i São Paulo-fängelset! Det pågick ett systematiskt dödande av tiotals människor varje månad, och min familj tvingades att bevittna dessa brutala mord. Det ledde till att Maria fick ett nervöst sammanbrott, och hon har aldrig riktigt hämtat sig från det. Så småningom fick jag tillåtelse att skicka henne och barnen till Luanda, där mina två äldre döttrar, Teresa och Joana, tog hand om dem.

Först frihet, sedan fängelse igen

Jag blev frigiven följande år, i september 1970, och jag fick nu vara tillsammans med min familj och alla mina kristna bröder i Luanda igen. Jag grät av glädje, när jag såg vilken framgång predikoarbetet hade haft under de nio år jag varit borta. När jag sattes i fängelse 1961, bestod församlingen i Luanda av fyra små grupper. Nu var det fyra stora församlingar, som var väl organiserade och som en gång i halvåret fick besök av en resande representant för Jehovas organisation. Jag var mycket lycklig över att vara fri, men min frihet varade inte länge.

En dag fick jag besök av chefen för den nu avskaffade hemliga polisen (PIDE). I min dotters, Joanas, närvaro smickrade han mig och räckte mig sedan ett papper, som jag skulle skriva under. Innebörden i det som stod där var att jag värvades som angivare för PIDE, och jag fick löfte om många materiella belöningar för mina tjänster. När jag vägrade att skriva under, blev jag hotad med att jag skulle bli tvungen att återvända till São Nicolau, och därifrån skulle jag, enligt vad som sades, aldrig mer komma ut.

I januari 1971, efter bara fyra månader i frihet, verkställdes hoten. Det var sammanlagt 37 kristna äldste från Luanda som blev gripna och sända till São Nicolau. Där var vi fängslade till augusti 1973.

Frigiven, men ändå förföljd

År 1974 tillkännagavs det att det rådde religionsfrihet i Portugal, och senare fick de portugisiska kolonierna samma frihet. Den 11 november 1975 blev Angola självständigt från Portugal. Det var verkligen en stor glädje för oss, när vi i mars samma år kunde hålla våra första kretssammankomster i frihet! Jag hade förmånen att hålla det offentliga talet vid de här glädjerika sammankomsterna på Sports Citadel i Luanda.

Men den nya regeringen motstod vår neutralitet, och det rasade ett inbördeskrig över hela Angola. Situationen blev så kritisk att de Jehovas vittnen som var vita tvingades fly ur landet. Tre av oss inhemska bröder fick, under ledning av Jehovas vittnens avdelningskontor i Portugal, ansvaret för predikoarbetet i Angola.

Mitt namn började snart nämnas i tidningar och på radion. Jag anklagades för att vara agent för internationell imperialism och ansvarig för att angolanska vittnen vägrade att bära vapen. Det ledde till att jag blev uppmanad att inställa mig inför provinsen Luandas förste guvernör. Jag förklarade respektfullt för honom den neutrala ståndpunkt Jehovas vittnen över hela världen intar, och den är densamma som Jesu Kristi första efterföljare hade. (Jesaja 2:4; Matteus 26:52) När jag framhöll att jag tillbringat mer än 17 år i fängelser och arbetsläger under kolonialstyret, bestämde han sig för att inte anhålla mig.

Under den här tiden krävdes det mod att vara ett vittne för Jehova i Angola. Eftersom mitt hem stod under bevakning, var vi tvungna att avstå från att hålla möten där. Vi var, som aposteln Paulus skrev, ”på allt sätt trängda, men inte så hårt pressade att vi inte ... [kunde] röra oss”. (2 Korinthierna 4:8) Vi blev aldrig overksamma i vår tjänst. Jag fortsatte i predikoarbetet och tjänade som resande tillsyningsman och styrkte då församlingarna i provinserna Benguela, Huíla och Huambo. Då använde jag ett annat namn, broder Filemon.

I mars 1978 blev predikandet på nytt förbjudet, och jag fick genom säkra källor veta att revolutionära fanatiker planerade att döda mig. Jag tog min tillflykt till ett nigerianskt vittnes hem. Han var anställd på den nigerianska ambassaden i Angola. När situationen en månad senare hade lugnat ner sig, fortsatte jag att betjäna mina kristna bröder som kretstillsyningsman.

Trots att vi var förbjudna och det rådde inbördeskrig, var det tusentals angolaner som reagerade positivt på vårt förkunnande. Eftersom det var en så stor ökning av antalet vittnen i Angola, förordnades en landskommitté som, under ledning av avdelningskontoret i Portugal, skulle ta hand om predikoarbetet. Under den här tiden reste jag flera gånger till Portugal både för att få värdefull övning av kvalificerade bröder och för att få den medicinska vård jag behövde.

Äntligen fria att predika!

När jag satt i arbetsläger, hånade politiska fångar mig ofta och sade att jag aldrig skulle bli fri om jag fortsatte att predika. Men jag brukade säga: ”Det är ännu inte tid för Jehova att öppna dörren, men när han gör det, kan ingen människa stänga den.” (1 Korinthierna 16:9; Uppenbarelseboken 3:8) Den dörren med möjlighet att predika utan restriktioner öppnades än mer efter Sovjetunionens sammanbrott 1991. Då började vi få uppleva större religionsfrihet i Angola. År 1992 blev Jehovas vittnens arbete godkänt av myndigheterna. Till sist, 1996, upprättades ett avdelningskontor för Jehovas vittnen i Angola, och jag blev förordnad som medlem av den kommitté som finns där.

Under alla de år jag satt i fängelse hade min familj alltid på något sätt sin försörjning. Vi fick sex barn, och fem av dem är fortfarande i livet. Vår älskade Joana dog i cancer förra året. Av de övriga är fyra döpta Jehovas vittnen, medan det femte, en son, ännu inte har tagit det steget.

Vi var sammanlagt fyra angolaner som förkunnade de goda nyheterna om Guds kungarike, när broder Cooke besökte oss 1955. Nu finns det mer än 38.000 förkunnare av Riket, och det hålls över 67.000 bibelstudier varje månad. Bland dem som predikar de goda nyheterna finns det många som tidigare förföljde oss. Det är verkligen uppmuntrande! Jag är mycket tacksam mot Jehova för att han beskyddat mig och låtit min brinnande önskan att förkunna hans ord bli uppfylld. — Jesaja 43:12; Matteus 24:14.

[Karta på sidorna 20, 21]

(För formaterad text, de publikationen)

Demokratiska republiken Kongo

Kinshasa

Angola

Maquela do Zombo

Luanda

São Nicolau (nu Bentiaba)

Moçâmedes (nu Namibe)

Baia dos Tigres

Serpa Pinto (nu Menongue)

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bilder på sidorna 22, 23]

Nedan: Med John Cooke 1955. Sala Filemon står till vänster

Till höger: Träffar John Cooke igen efter 42 år

[Bild på sidan 23]

Min hustru, Maria, och jag