Giftermål och resetjänst

År 1955 lärde jag känna John Cooke. Han hade före och efter andra världskriget varit med om att starta predikoarbetet i Frankrike, Portugal och Spanien, och det år då jag träffade honom hade han blivit missionär i Afrika. Senare skrev han: ”Jag fick tre stora överraskningar under en och samma vecka. ... En mycket generös broder gav mig en liten bil, jag blev förordnad som områdestjänare och jag blev förälskad.”a Vi gifte oss i december 1957.

Under den tid då vi sällskapade hade John försäkrat mig och sagt att mitt liv med honom aldrig skulle bli tråkigt, och det blev det inte heller. Vi besökte församlingar i hela Sydafrika, mestadels i svarta områden. Varje vecka var det en återkommande utmaning bara att få komma in i dessa områden, för att inte tala om att få övernatta där. Ibland kunde vi få sova i ett angränsande vitt område och ligga på golvet i en tom affär och försöka att inte synas för dem som gick förbi. Vi måste vanligtvis övernatta hos de vita vittnen som bodde närmast, och de kunde ofta bo flera kilometer längre bort.

De enkla sammankomstplatserna byggda inne i bushen innebar också en utmaning. Vi visade filmer framställda av Jehovas vittnen som hjälpte människor att få en uppfattning om vårt världsomfattande brödraskap. Vi hade med oss vår egen generator, eftersom det vanligtvis inte fanns någon elektricitet i dessa områden. Vi hade också problem i det brittiska protektoratet, där vår litteratur på den tiden var förbjuden, och så måste vi lära oss zulu. Men vi var glada över att kunna betjäna våra bröder.

I augusti 1961 blev John den förste läraren i Sydafrika vid Skolan i Rikets tjänst, en kurs på fyra veckor avsedd att hjälpa tillsyningsmännen i församlingarna. Han var duktig i att undervisa och nådde hjärtat med sina enkla, logiska och levande illustrationer. I närmare ett och ett halvt år reste vi från den ena platsen till den andra där dessa engelskspråkiga kurser skulle hållas. Medan John undervisade var jag ute i tjänsten på fältet med de lokala vittnena. Till vår överraskning fick vi sedan ett brev med en inbjudan att den 1 juli 1964 börja tjäna vid Sydafrikas avdelningskontor i närheten av Johannesburg.

Men vid den här tiden började Johns hälsa oroa oss. År 1948 hade han haft en släng av tuberkulos, och därefter var han ofta trött och orkeslös. Han fick influensaliknande symtom och kunde bli liggande i dagar utan att orka göra något eller träffa någon. En läkare som vi konsulterade strax innan vi blev kallade till avdelningskontoret ställde diagnosen depression.

Men vi kunde inte tänka oss att slå av på takten i vårt liv, vilket läkaren hade föreslagit. Vid avdelningskontoret blev John förordnad att tjäna vid avdelningen Tjänst på fältet, och jag fick i uppgift att läsa korrektur. Och tänk vilken välsignelse det var att få ett eget rum! Innan vi gifte oss hade John tjänat på portugisiska distrikt, och därför ombads vi 1967 att hjälpa den enda portugisiska familjen av vittnen i trakten att predika bland den stora portugisiska befolkningen i och runt om Johannesburg. Detta innebar att jag måste börja lära mig ännu ett språk.

Eftersom den portugisiska befolkningen bodde spridd över ett stort område måste vi resa mycket, ibland ända upp till 30 mil, för att nå dem som var förtjänta. Vid den här tiden började portugisisktalande vittnen från Moçambique besöka våra sammankomster, vilket var till stor hjälp för de nya. Under våra elva år tillsammans med portugiserna såg vi vår lilla grupp på omkring 30 växa och bli fyra församlingar.

Kampen mot Johns sjukdom

På 1970-talet blev det uppenbart att Johns hälsa inte skulle bli bättre. Han måste undan för undan avsäga sig de uppgifter som han uppskattade så mycket, till exempel att leda Vakttornsstudiet och dryftandet av dagens text vid avdelningskontoret. Han förflyttades från avdelningen Tjänst på fältet till postavdelningen och sedan till att arbeta i trädgården.

Johns kämpaglöd gjorde det svårt för honom att göra förändringar. Då jag hela tiden försökte få honom att ta det lugnare, kallade han mig retsamt för sin fotboja, vanligtvis åtföljt av en kärleksfull kram. Till slut fann vi det tillrådligt att lämna det portugisiska distriktet och tjäna tillsammans med den församling som kom tillsammans i Rikets sal vid avdelningskontoret.

Johns hälsa försämrades, men det var rörande att se hans nära förhållande till Jehova. Han kunde vakna mitt i natten och känna djup ångest. Vi talades då vid tills han kände sig tillräckligt lugn för att be Jehova om hjälp. Till slut lyckades han ensam klara av dessa svåra stunder genom att tvinga sig att sakta upprepa orden i Filipperna 4:6, 7: ”Var inte bekymrade för någonting ...” Därefter var han tillräckligt lugn för att kunna be. Jag låg ofta vaken och kunde tyst iaktta hans läppar röra sig medan han bad länge och innerligt till Jehova.

Eftersom det hade blivit mycket trångt vid vårt avdelningskontor, började man bygga ett stort nytt avdelningskontor utanför Johannesburg. John och jag reste ofta ut till denna fridfulla plats, bort från stadens larm och föroreningar. Det var till stor hjälp för John när vi fick flytta ut till de tillfälliga byggnaderna där tills det nya avdelningskontoret var färdigt.

Nya utmaningar

Allteftersom Johns förmåga att tänka och resonera försämrades, blev det allt svårare för honom att fullgöra sina arbetsuppgifter. Jag blev djupt rörd över det sätt varpå andra sökte hjälpa honom. När en broder exempelvis skulle besöka ett offentligt bibliotek för att forska, brukade han ta John med sig. Inför en sådan utflykt var Johns fickor fulla med traktater och tidskrifter. Detta hjälpte honom att bevara en känsla av att kunna uträtta något och ha ett värde.

Till slut gjorde Alzheimers sjukdom det omöjligt för John att förstå det skrivna ordet. Vi var tacksamma för inspelningarna av biblisk litteratur och Rikets sånger. Vi lyssnade på dem om och om igen. John blev ofta upprörd om jag inte satt ner och lyssnade tillsammans med honom, och därför sysselsatte jag mig med handarbete under alla dessa timmar. Detta gjorde att vi var väl försedda med tröjor och filtar!

Johns tillstånd gjorde att jag måste ägna mer och mer tid åt att ta hand om honom. Jag var ofta alltför trött för att kunna läsa eller studera, men det var en förmån att få ta hand om honom ända till slutet. Det slutet kom 1998, då John dog stilla i mina armar kort efter det att han hade fyllt 85. Han var orubbligt lojal till slutet. Jag ser verkligen fram emot att få träffa honom igen i uppståndelsen, då hans hälsa och sinne är återställt!