”Erkänn ... sådana män”
ALLT stod inte rätt till i församlingen i Korinth. Det hade förekommit ett upprörande fall av omoraliskhet, och det var söndringar bland vännerna. Några hade allvarliga personliga problem eller hade frågor som behövde redas ut. En del kristna bröder drog varandra inför domstol, och andra förnekade rentav uppståndelsen.
Viktiga frågor väcktes också. Skulle de som levde i hem som var söndrade i religiöst avseende stanna kvar hos sin icke troende kontrahent, eller skulle de lämna honom eller henne? Vilken ställning skulle systrarna inta i församlingen? Var det tillbörligt att äta kött som varit offrat åt avgudar? Hur skulle mötena — också Herrens kvällsmåltid — genomföras? — 1 Korinthierna 1:12; 5:1; 6:1; 7:1—3, 12, 13; 8:1; 11:18, 23—26; 14:26—35.
Det var utan tvivel på grund av att de under dessa andligt svåra förhållanden kände oro för sina kristna bröder som Akaikus, Fortunatus och Stefanas företog en resa för att besöka aposteln Paulus i Efesos. Det är möjligt att de, förutom de oroande upplysningar de själva kunde ge, hade med sig ett brev från församlingen till Paulus där man ställde frågor om dessa problem. (1 Korinthierna 7:1; 16:17) Dessa tre andliga bröder var uppenbarligen inte de enda som var oroade över förhållandena. Paulus hade i själva verket redan, från ”dem som hör till Kloes hus”, fått veta att misshälligheter förekom mellan medlemmar av församlingen. (1 Korinthierna 1:11) Den rapport som sändebuden avgav hjälpte helt säkert Paulus att få en klarare bild av situationen, att avgöra vilka råd han skulle ge och hur han skulle besvara de frågor han fått. Det verkar som om det som vi nu känner som Första Korinthierbrevet utgör det svar som Paulus, under ledning av Guds heliga ande, gav. Det var kanske Akaikus, Fortunatus och Stefanas som överlämnade brevet till korinthierna.
Vilka var Akaikus, Fortunatus och Stefanas? Vad kan vi lära av att undersöka vad Bibeln har att säga om dem?
Stefanas’ hushåll
Stefanas’ hushåll var ”förstlingen” av Paulus’ tjänst omkring år 50 v.t. i den romerska provinsen Akaja i södra Grekland, och de hade blivit döpta av Paulus. Det är uppenbart att Paulus ansåg att de var goda föredömen, mogna kristna med ett stabiliserande inflytande på korinthierna. Han lovordade dem innerligt för det de gjorde för församlingen: ”Nu förmanar jag er, bröder: ni vet att Stefanas’ hushåll är Akajas förstling och att de har ställt sig till tjänst för de heliga. Må ni också fortsätta att underordna er sådana personer och var och en som samarbetar och mödar sig.” (1 Korinthierna 1:16; 16:15, 16) Det anges inte exakt vilka som utgjorde Stefanas’ hushåll. Uttrycket kan helt enkelt avse familjemedlemmar, men det kunde också omfatta slavar eller anställda. Eftersom Akaikus var ett romerskt namn som var vanligt bland slavar, och Fortunatus var vanligt bland frigivna slavar, är det några kommentatorer som anser att dessa båda kanske hade tillhört samma hushåll.
Hur det än förhöll sig betraktade Paulus Stefanas’ hushåll som ett föredöme. De hade ”ställt sig till tjänst för de heliga”. Stefanas’ familj måste ha insett att det fanns saker att göra till nytta för församlingen och självmant tagit denna tjänst som en personlig ansvarsuppgift. Deras önskan att utföra sådan tjänst för de heliga förtjänade verkligen moraliskt stöd och erkännande.
”De har ... vederkvickt min ande såväl som er”
Fastän Paulus var oroad över förhållandena i Korinth, blev han uppmuntrad av de tre sändebudens besök. Paulus sade: ”Jag gläder mig över Stefanas’ och Fortunatus’ och Akaikus’ närvaro, eftersom de har uppvägt att ni inte är här. De har nämligen vederkvickt min ande såväl som er.” (1 Korinthierna 16:17, 18) När Paulus fått kännedom om förhållandena i Korinth utan att kunna träffa korinthierna, hade han säkert känt oro, men när han nu hade deras sändebud hos sig fick de ersätta förlusten av hela församlingen. Den rapport de kunde avge gav troligen Paulus en mer fullständig bild av förhållandena och kunde åtminstone ta bort en del av den oro han kände. Kanske var förhållandena ändå inte så svåra som han hade föreställt sig.
De tre utsända bröderna hade enligt Paulus inte bara vederkvickt hans ande, utan också den korinthiska församlingens ande. Det måste ha varit en lättnad för dem att veta att dessa bröder, som deras representanter, hade kunnat klargöra för Paulus alla aspekter på förhållandena och att de skulle komma tillbaka med råd från honom.
Stefanas och hans två följeslagare blev anbefallda med värme för sina ansträngningar till nytta för korinthierna. Paulus uppskattade dessa män så mycket att de, när de återvände, skulle ta ledningen i den söndrade församlingen i Korinth. Aposteln gav vännerna denna uppmaning: ”Må ni också fortsätta att underordna er sådana personer och var och en som samarbetar och mödar sig. ... Erkänn därför sådana män.” (1 Korinthierna 16:16, 18) Att dessa män fick så kraftfulla rekommendationer vittnar om att de, trots de spända förhållandena i församlingen, visade fullständig lojalitet. Män av detta slag skulle hållas kära. — Filipperna 2:29.
Troget samarbete leder till goda resultat
Det råder inget tvivel om att nära samarbete med Jehovas organisation och dess representanter leder till goda resultat. När Paulus, kort efter sitt första brev, skrev det som nu är känt som Andra Korinthierbrevet, höll förhållandena redan på att bli bättre i församlingen. Både det fortsatta tålmodiga arbetet av sådana bröder som Akaikus, Fortunatus och Stefanas och Titus’ besök hade haft ett gott inflytande. — 2 Korinthierna 7:8—15; jämför Apostlagärningarna 16:4, 5.
Vi som tillhör Jehovas folks församlingar i vår tid kan dra nytta av att begrunda Bibelns korta omnämnande av dessa trogna människor. Anta, till exempel, att det i en församling finns ett problem, som av någon orsak inte omedelbart kan lösas och som bekymrar vännerna. Vad bör man göra? Efterlikna Stefanas, Fortunatus och Akaikus, som inte undandrog sig sitt ansvar att rådgöra med Paulus om situationen, och sedan kan man med förtröstan lämna saken i Jehovas händer. Deras nitälskan för rättfärdighet fick dem inte att på något sätt handla oberoende eller att fyllas ”av ursinne” mot Jehova. — Ordspråken 19:3.
Församlingarna tillhör Jesus Kristus, och precis som det skedde i Korinth, kommer han att vid den tid han finner lämplig ingripa för att lösa sådant som kan utgöra ett hot mot församlingens andliga välfärd och frid. (Efesierna 1:22; Uppenbarelseboken 1:12, 13, 20; 2:1—4) Under tiden bör vi följa det goda föredöme som Stefanas, Fortunatus och Akaikus utgör och fortsätta att arbeta hårt för våra bröder och systrar. Då kommer vi att troget stödja församlingens anordningar, bygga upp våra kristna bröder och sporra dem ”till kärlek och förträffliga gärningar”. — Hebréerna 10:24, 25.