Men dessa givmilda judéer blev längre fram fattiga. Bibeln talar inte om exakt vad som ledde till att det blev så. En del forskare säger att den hungersnöd som omtalas i Apostlagärningarna 11:28, 29 kan ha varit orsaken. I varje fall var det mycket svårt för de kristna i Judeen, och Paulus ville se till att deras behov blev tillgodosedda. Hur skulle han göra det?

En insamling till de behövande

Paulus sökte hjälp av församlingar ända bort i Makedonien, och han ordnade med en insamling till de utfattiga kristna i Judeen. Till korinthierna skrev Paulus: ”Gör ni ... också på samma sätt som jag har gett anvisning om åt församlingarna i Galatien. Må var och en av er på första dagen i veckan hemma hos sig lägga undan något att spara, alltefter den framgång han kan få.”a — 1 Korinthierna 16:1, 2.

Paulus tänkte att de här pengarna snabbt skulle vidarebefordras till bröderna i Jerusalem, men korinthierna var långsamma att följa Paulus anvisningar. Varför det? Var de okänsliga för den svåra situation som deras bröder i Judeen befann sig i? Nej, för Paulus visste att korinthierna hade ”överflöd av allting, av tro och ord och kunskap och all uppriktig iver”. (2 Korinthierna 8:7) Troligen var de fullt upptagna med att ta itu med andra viktiga ting som Paulus hade skrivit om i sitt första brev till dem. Men nu var situationen i Jerusalem allvarlig. Paulus tar därför upp den här saken i sitt andra brev till korinthierna.

Vädjar om givmildhet

Först berättade Paulus för korinthierna om makedonierna, som hade understött hjälpinsatsen på ett föredömligt sätt. Paulus skrev: ”I en stor prövning under betryck [fick] deras överflöd av glädje och deras djupa fattigdom ... deras givmildhets rikedom att överflöda.” Makedonierna behövde ingen som sporrade dem. Tvärtom sade Paulus att ”de självmant fortsatte att mycket enträget tigga oss om förmånen att få ge den välmenta gåvan”. Att makedonierna med glädje visade sådan givmildhet är ännu mer beaktansvärt när vi tänker på att de själva var i ”djup fattigdom”. — 2 Korinthierna 8:2–4.

Var det för att försöka väcka en tävlingsanda bland korinthierna som Paulus lovordade makedonierna? Nej, inte alls, för han visste att det inte var passande att motivera andra på det sättet. (Galaterna 6:4) Han visste också att han inte behövde få korinthierna att göra det som är rätt för skams skull. I stället var han övertygad om att korinthierna verkligen älskade bröderna i Judeen och önskade bidra till hjälpinsatsen. Han skrev till dem att de ”redan för ett år sedan inte bara fick i gång utförandet utan också önskan att utföra”. (2 Korinthierna 8:10) Ja, i vissa avseenden i samband med hjälpinsatsen var korinthierna själva föredömliga. ”Jag känner er beredvillighet, som ger mig anledning att berömma mig av er inför makedonierna”, sade Paulus till dem och tillade: ”Er nitälskan har uppeggat flertalet av dem.” (2 Korinthierna 9:2) Men nu behövde korinthierna omsätta sin nitälskan och beredvillighet i handling.

Paulus sade därför till dem: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (2 Korinthierna 9:7) Paulus avsåg alltså inte att sätta press på korinthierna, för man kan knappast vara en glad givare om man tvingas till att ge. Uppenbarligen förutsatte Paulus att det rätta motivet redan fanns där, att var och en redan hade beslutat sig för att ge. Dessutom sade Paulus till dem: ”Om ... villigheten först finns där, är den särskilt godtagbar efter vad man har, inte efter vad man inte har.” (2 Korinthierna 8:12) Ja, när villigheten finns där — när motivet är kärlek — är det som man ger godtagbart för Gud, hur liten summan än kan tyckas vara. — Jämför Lukas 21:1–4.