GILEADITER GER BISTÅND

När broder Pile sände sin rapport till Sällskapet angående tillståndet i församlingen i San José, rekommenderade han att en broder som var väl befäst i teokratiskt uppförande skulle sändas till Costa Rica för att öva uppsikt över verksamheten. Bröderna behövde inte vänta länge, för den 23 december 1943 anlände Theodore Siebenlist och hans hustru, Hermena, från Gileads första klass. Costa Rica var ett av de fyra första länderna i världen som fick ta emot gileaditer.

Broder Siebenlist hade en fast bakgrund inom organisationen. Hans far blev döpt år 1913, två dagar efter det att Theodore föddes. Hans föräldrars hem användes till möten, och han tog del med dem i traktatspridning. Han blev döpt vid sammankomsten i Washington år 1935. Vid en sammankomst år 1937 träffade han Hermena Deines, och de gifte sig året därpå.

I Costa Rica kände man av verkningarna av andra världskriget, som fortfarande rasade i Europa. Så när Siebenlists anlände till San José, såg man tecken på inskränkningar överallt. De sökte en månad innan de fann en passande bostad på andra våningen i ett hyreshus med ett angränsande rum som kunde användas som Rikets sal. Den var lämpligt belägen ett halvt kvarter från huvudgatan och blev därför en välbekant adress. Man fortsatte att använda rummet som Rikets sal till 1956, när ett avdelningskontor byggdes med en angränsande Rikets sal.

AVDELNINGSKONTOR UPPRÄTTAS

Omkring tre månader efter det att missionärerna anlänt gjorde Nathan H. Knorr, Sällskapet Vakttornets tredje president, och hans medhjälpare Milton Henschel ett besök. Detta var första gången som en president för Sällskapet satte sin fot i Costa Rica. Litteraturdepån hade redan blivit flyttad från Siquirres till San José i januari 1944, och nu i mars upprättade broder Knorr ett avdelningskontor. Detta blev en vändpunkt, när det gällde tillsynen över vittnandet. Under sitt besök ordnade broder Knorr med att man skulle söka efter ett större missionärshem, eftersom mera hjälp skulle anlända. Man fann ett hem i nordvästra delen av San José.

Under de två följande åren slöt sig Charles och Lora Lea Palmer, Woodrow (”Woody”) Blackburn, Donald H. Burt, William Eugene Call och Franklin och Emily Hardin, alla utexaminerade från Gileadskolan, till missionärsfamiljen. Vilken utmärkt hjälp! Donald Burt stannade bara en kort tid, eftersom han blev sänd till Honduras och senare till Peru, där han nu tjänar som samordnare i avdelningskontorets kommitté.

ENHET I SAN JOSÉ

Förutom den tidigare söndrade gruppen i Puerto Limón fanns en annan i San José. Vad hände med den gruppen i San José? Broder Siebenlist uppmuntrade till enhet. Hans motto var: ”Gör det riktigt, eller gör det inte alls.”

Broder Siebenlists årsrapport för 1944 till Sällskapet glödde av framsteg. Han skrev: ”De spanska bröderna i Costa Rica, som nu uppgår till omkring 75, var söndrade, när vi kom hit i december, och hade ända fram till föregående månad haft två Rikets salar i San José. Omedelbart efter vår ankomst blev de båda grupperna inbjudna att förena sig och regelbundet komma tillsammans i samma lokal. Vid första mötet var båda grupperna närvarande och uppgick till omkring 30 allt som allt. Genom Herrens nåd fungerar nu organisationen på platsen ganska smidigt, och gruppen har växt till omkring 60.”

Nästföljande april blev det ett nytt rekord i fråga om förkunnare: 223! Vilken tillväxt var inte detta, när man tänker på att när Siebenlists anlände, mindre än två år tidigare, bestod de fyra engelsktalande och de två spansktalande församlingarna av omkring 120 förkunnare!

TJÄNARE FÖR BRÖDERNA

Under sitt första år i Costa Rica tjänade broder Siebenlist som tjänare för bröderna (kretstillsyningsman). Han besökte de sex församlingarna och de isolerade intresserade, fastän avstånden var stora och resorna var svåra. I och med ankomsten av ytterligare missionärer kunde fler besök göras i församlingarna.

En av missionärerna, broder Blackburn, rapporterade efter en treveckorstur till de sju engelsktalande församlingarna som tjänare för bröderna: ”Man måste beundra det nit och den kärlek dessa bröder visar, när det gäller teokratin. Bröderna är fattiga ekonomiskt, men de är ändå mycket frikostiga när det gäller att ta emot Sällskapets tjänare i sina hem och ge dem det bästa de har att erbjuda. De är ödmjuka och önskar få anvisningar. De klagar inte över att de måste gå kilometervis genom hettan och gyttjan för att göra återbesök och leda bibelstudier.”

Broder Blackburn fortsätter fortfarande i heltidstjänsten — nästan 40 år efter det att han lämnade in den rapporten. Han har tjänat i Nicaragua, Honduras och Mexico med sin familj.

Besöken av tjänarna för bröderna uppskattades inte bara av församlingarna, utan också av ortsbefolkningen. Franklin Hardin (bättre känd som ”doktorn” eftersom han var kiropraktor) och hans hustru, Emily, besökte Puerto Limón år 1946. Ortstidningen kommenterade: ”Den distingerade besökaren åtföljdes av sin mycket trevliga fru. De är två som vi inte har sett tidigare, men de korta stunderna i deras närhet ger snabbt intagande och oförglömliga intryck, och kontentan av deras tal berikar och gläder oss, som om vi hade varit bekanta med dem i många år. Vi följde ingående de många skriftställen han citerade som bevis för sitt budskap.”

[Bild på sidan 213]

Den första missionärsgruppen. Främre raden från vänster till höger: Charles Palmer, Lora Lea Palmer, Hermena Siebenlist, Theodore Siebenlist, landstjänare från 1944 till 1952. Bakre raden från vänster till höger: William Eugene Call, Donald Burt och ”Woody” Blackburn