Eugenia Dillon fann att inte alla människor lät sig ledas av prästerna. En dag när hon var ute i tjänsten på fältet samlades en mobb och följde efter henne och skrek: ”Änglajungfrun styr här. Länge leve biskopen! Vi är katoliker och tar inte emot protestantisk propaganda.” Hon bad snabbt till Jehova om hjälp. Vid nästa dörr som hon knackade på frågade en man, när han såg pöbeln: ”Förföljer alla de här människorna dig? Kom in, så skall jag försvara dig mot den där skocken av vildar.”

När syster Dillon väl var inne och trodde att hennes bön hade blivit besvarad, störtade mannen in i ett annat rum, grep sin revolver, laddade den och sprang ut ur huset till grinden. Medan han där svängde sin revolver, skrek han till pöbeln: ”Den här flickan hör inte till min religion, men jag försvarar henne och befaller den här pöbeln att upplösas, om ni inte vill dö.”

Pöbeln skingrades omedelbart. Mannen kom tillbaka in i huset med ett leende och sade att han i verkligheten inte hade tänkt döda dem, men att magasinet på ett skjutvapen var det enda språk som den ligan av demonbehärskade vildar kunde begripa.

Medan Eugenia Dillon bearbetade ett lantdistrikt tillsammans med sin predikopartner, hejdades de av soldater. ”Halt, vem där?” röt soldaterna med gevären riktade mot systrarna. ”Vilket politiskt parti tillhör ni?”

”Vi är Jehovas vittnen”, svarade systrarna. ”Vi kungör Guds rike förmedelst Kristus Jesus, den enda regering som kan skänka verklig fred åt mänskligheten.”

Medan soldaterna genomsökte väskorna, vittnade pionjärerna för dem. Systrarna släpptes och fortsatte att predika för människor i grannskapet, som var oroliga på grund av kriget.