Hur vi bevarar vår kristna endräkt
”FÖRESTÄLL dig att du blir kallad broder eller syster”, skrev den katolske skribenten Domenico Mosso, ”inte av prästen, utan av den medelålders gentlemannen vid din sida eller den förtjusande unga dam som just har slagit sig ner till höger om dig. ’Förlåt?’ ’Jag sade: God morgon, broder.’ ’Hur vågar ni? ... Jag känner er ju inte alls, hur kommer det sig då att ni tar er sådana friheter? Tänk på att vi är i kyrkan.’”
En äkta känsla av broderskap är något som saknas i kristenhetens kyrkor. Detta återspeglar deras brist på kristen endräkt. Så förhåller det sig emellertid inte med Jehovas vittnen. I likhet med Jesu första efterföljare kallar vi gärna varandra för broder och syster. (2 Petrus 3:15) Var vi än befinner oss i världen, behöver vi inte gå längre än till närmaste Rikets sal för att få ett varmt, broderligt mottagande. Vår endräkt kommer också till synes därigenom att alla församlingar följer samma undervisningsprogram och att alla vittnen tar del i arbetet med att predika ”dessa goda nyheter om riket”. — Matteus 24:14.
Natten före sin död bad Jesus Kristus: ”Jag framställer en begäran ... beträffande dem som sätter tro till mig genom deras ord; för att de alla må vara ett, alldeles som du, Fader, är i gemenskap med mig och jag är i gemenskap med dig.” (Johannes 17:20, 21) Bibelns skildring visar att Jehova Gud besvarade Jesu bön. Bland de första kristna hade de urgamla motsättningarna mellan judar och hedningar utplånats tack vare Kristi lärors förenande kraft. — Galaterna 3:28.
Det krävdes emellertid ansträngning för att bevara denna endräkt. Aposteln Paulus uppmanade sina medförkunnare ”att vandra värdigt ... [sin himmelska] kallelse ... i det att ni ... ivrigt strävar efter att iaktta andens enhet i fridens sammanhållande band”. De skulle inte splittras i olika sekter. Nej, ”det är en enda kropp och en enda ande, alldeles som ni också blev kallade i det enda hopp, vartill ni blev kallade; en enda Herre, en enda tro, ett enda dop; en enda Gud och allas Fader”. I församlingen fanns apostlar, herdar och lärare som skulle hjälpa alla att nå ”fram till enheten i tron”. — Efesierna 4:1—6, 11—14.
Jehovas vittnen i modern tid har lyckats bibehålla denna ”enhet”. Det finns emellertid vissa faktorer — till exempel en oberoende anda, kulturella och rasmässiga skillnader och olika fel och brister hos medkristna — som skulle kunna hota ”enheten i tron”. Hur kan den då bevaras?
Mat från samma andliga bord
Jehova upplyser inte varje kristen enskilt. I stället har Kristus förordnat den klass som i bibeln kallas ”den trogne och omdömesgille slaven” för att förse de kristna runt om i världen med biblisk litteratur och tidsenliga råd. (Matteus 24:45—47) För att fylla detta världsvida behov utges nu Vakttornet på 103 språk.
Att vi livnär oss från samma andliga bord har i hög grad bidragit till att vi kunnat uppodla och bibehålla enheten i tron. Ibland händer det emellertid att somliga av råden inte tycks vara tillämpliga i vissa länder. Bör vi då resonera som så att vi inte behöver dessa upplysningar? Inte alls. Somliga av de varningar som aposteln Paulus gav till de kristna som bodde i den omoraliska, avgudadyrkande staden Korint kan ha förefallit mindre aktuella för kristna som bodde på landsbygden. (1 Korintierna 6:15, 16; 10:14) Ändå betraktade de kristna överallt det som aposteln Paulus hade skrivit som en del av ”skrifterna”. — 2 Petrus 3:16.
På liknande sätt kan vissa av de artiklar som vi får del av tyckas vara mindre tillämpliga än andra på våra speciella omständigheter. Vi bör ändå välkomna sådana förhandsvarningar, eftersom vi vet att skadliga tendenser som börjar visa sig i en del av världen mycket fort kan sprida sig i denna tidsålder av snabba kommunikationer!
Ofullkomligheter och extrema uppfattningar
Lärjungen Jakob konstaterade: ”Vi felar alla många gånger.” (Jakob 3:2) På grund av vår ofullkomlighet har vi människor också lätt att gå till ytterligheter. Detta kanske inte är något problem när människor har samma uppfattning om saker och ting. Två extremt ordentliga personer kan till exempel komma riktigt bra överens. Men om den ena parten är slarvig och den andra ordentlig, kan det bli väldigt mycket bråk!
Jehovas vittnen kommer från ”alla nationer och stammar och folk och tungomål”. (Uppenbarelseboken 7:9) Enskilda individer bland oss kan därför ha vitt skilda uppfattningar om sådant som mat, klädsel, hälsovård och till och med umgängesformer. Sådana kontrasterande uppfattningar behöver inte driva in en kil mellan oss. Bibeln varnar oss för att gå till ytterligheter och uppmuntrar oss att försöka uppodla resonlighet och ett balanserat synsätt. ”Visheten från ovan är ... fridsam, resonlig”, sägs det i bibeln. — Jakob 3:17.
Det är sant att bibeln mycket uttryckligt fördömer vissa sedvänjor. Men ofta uppmuntrar den oss bara att ta en gyllene medelväg mellan två ytterligheter. Lägg märke till vad bibeln har att säga om följande ämnen:
Förvärvsarbete: ”Lättja försänker i dåsighet, och den håglöse får lida hunger.” (Ordspråksboken 19:15) ”Ni kan inte vara slavar åt Gud och åt Rikedomen.” — Matteus 6:24.
Bruk av tungan: ”Den som styr sina läppar, han är förståndig.” (Ordspråksboken 10:19) ”För allting finns det en fastställd tid, ... en tid att tiga och en tid att tala.” — Predikaren 3:1, 7, NW.
Umgänge: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:35) ”Låt din fot inte för ofta komma i din väns hus, så att han ej blir mätt på dig och får motvilja mot dig.” — Ordspråksboken 25:17.
Barnuppfostran: ”Den som håller tillbaka sin käpp hatar sin son, men den som älskar honom, han ser verkligen efter honom med tuktan.” (Ordspråksboken 13:24, NW) ”Reta inte upp era barn, för att de inte skall bli modfällda.” — Kolosserna 3:21.
Ju mindre extrema och mer balanserade våra uppfattningar är, desto färre kontroverser kommer vi att ha med våra medkristna. Men om meningsskiljaktigheter ändå skulle uppstå på grund av vår ofullkomlighet, kom då ihåg aposteln Paulus’ ord i Kolosserna 3:13: ”Fortsätt att ha fördrag med varandra och att villigt förlåta varandra, om någon har orsak till klagomål mot en annan.”
”Han sårade mig”
Vissa personer i församlingen kan emellertid ha en tendens att vara överdrivet känsliga och läsa in ovänliga motiv i oskyldiga ord och åtbörder. Detta kan bero på deras bakgrund. Men vad det än beror på — hur beklagligt är det inte när sådana alltför känsliga personer hänger sig åt sårade känslor för minsta småsak eller, vad som är ännu värre, oroar andra genom att så ut split och missämja!
Det är sant att bibeln fördömer ett sådant uppförande som kan få medtroende att snava. (Lukas 17:1, 2) Mogna kristna bör därför vara lyhörda för sina medbröders känslor. Men samtidigt varnar bibeln oss mycket bestämt för att vara överdrivet känsliga och förstora upp andras fel och brister. (Predikaren 7:10) Att sprida missämja mellan bröder genom att avslöja andras tillkortakommanden är dessutom en av de saker som ”Jehova verkligen hatar”. — Ordspråksboken 6:16—19, NW.
Guds ande kan hjälpa oss att övervinna lättstötthet. I stället för att älta våra bröders fel och brister kan vi, med Guds andes hjälp, tänka positiva och uppbyggande tankar. (Filipperna 4:8) Detta bygger upp vår endräkt.
Endräkt betyder inte likriktning
Vår världsvida endräkt betyder emellertid inte att vi måste undertrycka vår individualitet eller hämma vår initiativkraft. I frågor som rör bibelns principer överger vi med glädje denna världens oberoende tänkesätt och tar tacksamt emot Jehovas andes ledning. Men när vi fullgör vårt predikouppdrag finns det ändå stort utrymme för personliga initiativ och rentav fantasi. Våra bröder visar faktiskt ofta prov på stor uppfinningsrikedom när de anpassar sina undervisningsmetoder efter lokala omständigheter.
Det finns också många områden där bibelns principer inte direkt är inbegripna, däribland vissa lokala sedvänjor. På den europeiska kontinenten är det till exempel mycket vanligt att människor skakar hand. I många delar av Fjärran Östern bugar man. Båda dessa sätt att hälsa är fullt acceptabla för kristna. Ett annat sådant område är vår klädsel och frisyr. Bibeln ger bara vissa grundläggande riktlinjer om blygsamhet och måttfullhet. Inom dessa gränser kan vi följa vår egen smak, samtidigt som vi ådagalägger ett ”sunt sinne”. — 1 Timoteus 2:9, 10.
De äldste bör därför vara noga med att alltid grunda sina råd på bibelns principer och inte på personliga uppfattningar. När det gäller andliga ting kommer de naturligtvis att gå i främsta ledet för att främja verklig endräkt. Vi kan också göra vår del. Vi kan fortsätta att ”pröva” oss själva om vi är ”i tron” genom regelbundet studium av bibeln och de publikationer som vi får genom ”den trogne och omdömesgille slaven”. (2 Korintierna 13:5) Vi kan också i handling visa vår endräkt genom att vi med frimodighet ”offentligt bekänner” vår tro. — Hebréerna 13:15.
På detta sätt kommer vi att följa bibelns inspirerade råd: ”Nu förmanar jag er, bröder, genom vår Herre Jesu Kristi namn att ni alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er, utan att ni må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång.” — 1 Korintierna 1:10.
[Bild på sidan 30]
Att upprätthålla goda relationer med andra, även när man har anledning att känna sig sårad, är av avgörande betydelse för endräkten