När Jehova talade till Jeremia gav denne uttryck åt osäkerhet. Han svarade: ”Ack, suveräne Herre Jehova! Se, jag förstår ju inte att tala, för jag är bara en pojke.” (Jer 1:6) När man begrundar det här uttalandet och tänker på den frimodighet och fasthet som han visade i sin tjänst som profet, förstår man att hans osedvanliga styrka inte var medfödd, utan berodde på hans obetingade förtröstan på Jehova. Jehova var verkligen med honom ”som en väldig man som injagar skräck”, och det var Jehova som gjorde honom till ”en befäst stad och till en järnpelare och till kopparmurar mot hela landet”. (Jer 20:11; 1:18, 19) Jeremia var så känd för sitt mod och sin frimodighet att några på den tid då Jesus utförde sin tjänst på jorden tog Jesus för att vara Jeremia som hade återvänt till livet. (Mt 16:13, 14)

Mod, uthållighet, kärlek. Jeremias mod och uthållighet var i harmoni med hans kärlek till sitt folk. Han hade uppdraget att förkunna skarpa fördömanden och domar som ingav fruktan – särskilt för prästerna, profeterna och härskarna och dem som följde ”den invanda kursen” och hade utvecklat en ”bestående otrohet”. (Jer 8:5, 6) Men han var också medveten om att hans uppdrag bestod i att ”bygga och plantera”. (Jer 1:10) Han grät över den olycka som skulle komma över Jerusalem. (Jer 8:21, 22; 9:1) Klagovisorna är ett vittnesbörd om hans kärlek till och intresse för Jehovas namn och folk. Trots att den fege och vankelmodige kung Sidkia hade uppträtt svekfullt mot Jeremia, kom denne med en allvarlig uppmaning till honom att lyda Jehovas röst så att han kunde förbli vid liv. (Jer 38:4, 5, 19–23) Dessutom hade Jeremia ingen egenrättfärdig inställning, utan inbegrep sig själv i samband med att han erkände nationens ondska. (Jer 14:20, 21) När han hade blivit frigiven av Nebusaradan, tvekade han att lämna dem som skulle föras bort i landsflykt till Babylon, kanske för att han kände att han borde dela deras lott eller för att han önskade fortsätta att tjäna deras andliga intressen. (Jer 40:5)

Under den långa tid Jeremia tjänade hände det ibland att han blev modfälld och behövde få tröst och bli styrkt av Jehova, men inte heller i den situationen försummade han att be till Jehova om hjälp. (Jer 20)