Domstolsutslag ger patienter ökade rättigheter
”EN MÄNNISKAS rätt till kontroll över sin egen kropp är ett begrepp som sedan länge har status av lag”, förklarade domare Sydney Robins vid appellationsdomstolen i Ontario i Canada. Men vad var det egentligen som gjorde att den här frågan kom upp?
År 1979 råkade makarna Malette från Quebec i Canada ut för en bilolycka där mannen dödades och hans hustru blev allvarligt skadad och medvetslös. Man körde henne i ilfart till sjukhuset, och där upptäckte man att hon bar på ett underskrivet kort med medicinsk information, som klart uttryckte hennes vägran att ta emot blodtransfusioner av uttryckliga religiösa skäl. (Det finns också hälsorisker som är förknippade med blodtransfusioner.) Den läkare som vårdade henne ansåg att hennes tillstånd var kritiskt, och han brydde sig därför inte om dessa instruktioner, utan såg det som sitt ansvar att ge blod. Detta fick till följd att fru Malette stämde läkaren och sjukhuset för övervåld och misshandel samt för religiös diskriminering. I rättegången tillerkändes hon 20.000 dollar i skadestånd. Fallet överklagades till Högsta domstolen i Ontario, som är appellationsdomstol.
Ett av de argument som upprepades i appellationsdomstolens utslag till förmån för fru Malette var:
”Rätten att tacka nej till en behandling är en naturlig del av patientens bestämmanderätt över sin egen kropp. ... Hur heligt livet än må vara, är det allmänt accepterat i samhället att vissa aspekter av livet med rätta kan ses som viktigare än livet självt. Sådana höga och hedervärda bevekelsegrunder har en djup förankring i samhället, vare sig det gäller patriotism i krigstid, ... att man försvarar sin makes (makas), sons eller dotters liv. Att av religiösa skäl tacka nej till läkarvård är ett sådant värde.”
I apellationsdomstolens motivering hette det vidare: ”Oberoende av läkarens uppfattning är det patienten som har rätt att fatta det slutgiltiga beslutet om han skall underkasta sig behandlingen eller inte. ... Om en läkare skulle trotsa patientens beslut att avböja behandling, skulle han kunna ställas till svars för sitt otillåtna handlande. ... En läkare har inte större frihet att ignorera instruktioner som en patient har lämnat i förväg [sådana som det kort med medicinsk information som bärs av Jehovas vittnen] än han har att ignorera instruktioner som ges vid tiden för olycksfallet.” Domstolen tillade: ”Att genomföra en blodtransfusion på ett Jehovas vittne i trots mot dennes uttryckliga vägran skulle ... vara att kränka hans rätt att bestämma över sin egen kropp och skulle vara att visa ringaktning för de religiösa värden enligt vilka han har valt att leva.”
Domaren gjorde sedan en kraftfull markering mot den läkare som menat att kortet inte hade något värde i den här akuta situationen. ”Jag håller inte med om ... att Jehovas vittnens kort bara skulle vara en värdelös papperslapp. ... Instruktionerna i Jehovas vittnens kort satte en giltig gräns för den akutvård som kunde ges åt fru Malette och uteslöt blodtransfusioner. ... Hennes skriftliga instruktioner är tydligt avsedda att visa vad som är hennes önskan när hon är oförmögen att själv tala för sin sak.”
I sin avslutning drog domaren den logiska slutsatsen att vittnena när de vägrar blodtransfusioner ”måste acceptera följderna av sitt beslut. Varken de eller deras närstående kan senare säga att kortet inte gav uttryck åt deras verkliga önskan.”