Vi går till domstol

Under tiden ville Sällskapet gå till domstol med frågan om människor får misshandlas på grund av att de vägrar att hälsa flaggan. I början var vi några hundra som hade tagit ståndpunkt, men nu hade vi blivit flera tusen. Den ena familjen efter den andra valdes ut, men de olika staternas domstolar vägrade att ta upp dessa fall till behandling. Vår familj blev tillfrågad, och Sällskapets advokat och American Civil Liberties Union (Amerikanska medborgarrättsföreningen) lämnade in en begäran till den federala distriktsdomstolen i Philadelphia i maj 1937 om att fallet skulle tas upp. Det bestämdes då att det skulle behandlas i februari 1938.

Bill och jag var tvungna att vittna inför rätten. Jag minns fortfarande hur kall och klibbig jag kände mig medan jag väntade! Sällskapets advokat informerade oss gång på gång om vilka frågor som kunde tänkas komma upp. Bill fick först vittna i tingshuset. De frågade honom varför han inte ville hälsa flaggan, och då svarade han genom att citera 2 Moseboken 20:4—6. Sedan var det min tur. Jag fick samma fråga. Då jag svarade ”1 Johannes 5:21”, röt åklagaren: ”Jag invänder!” Han tyckte att ett skriftställe räckte! Sedan vittnade professor Roudabush och påstod att vi hade blivit indoktrinerade och spred ”förakt för ... flaggan och landet”. Men domare Albert Maris dömde till vår förmån.

”Försök inte komma tillbaka till skolan!” löd budskapet från skolstyrelsen. ”Vi tänker överklaga.” Så det var bara att åka till Philadelphia igen, men den här gången till appellationsdomstolen. I november 1939 dömde tremannajuryn till förmån för oss. Skolstyrelsen var rasande. Fallet överklagades och gick vidare till USA:s högsta domstol!

Högsta domstolen

Det var spännande att få veta att broder Rutherford själv skulle föra vår talan! Vi var en grupp som mötte honom vid Union Station i Washington kvällen före rättegången. Vilket ögonblick! Detta hände i april 1940, och det var fortfarande lite kallt ute. Nästa dag var rättssalen absolut fullpackad av Jehovas vittnen. Till sist var det vår tur, och broder Rutherford reste sig för att tala. Jag glömmer aldrig hur han jämförde oss barn som var vittnen med den trogne profeten Daniel, Daniels tre hebreiska kamrater och andra personer i Bibeln. Det var ett laddat tal, och åhörarna lyssnade mycket spänt.

Det föll oss egentligen aldrig in att domstolens beslut kunde bli något annat än positivt från vår synpunkt sett. Vi hade ju trots allt vunnit de två tidigare målen. Men morgonen den 3 juni 1940 arbetade mamma och jag i köket med radion spelande i bakgrunden. Plötsligt kom nyheterna. Domarna hade dömt emot oss — och inte bara med knapp marginal, utan med 8 mot 1! Mamma och jag stod som förstenade och kunde inte tro att det var sant. Sedan rusade vi ner och berättade det för pappa och Bill.

Detta beslut släppte lös en nästan ofattbar våg av terror. Över hela landet var det fritt fram att behandla Jehovas vittnen hur som helst. Folk trodde att de gjorde sin patriotiska plikt genom att angripa oss. Inom ett par dagar var Rikets sal i Kennebunk i Maine en brinnande fackla. I Illinois angrep pöbeln 60 vittnen medan de predikade, välte deras bilar och förstörde deras litteratur. I Shenandoah-området i Pennsylvania höll kolgruvan, konfektionsfabrikerna och skolorna flagghälsningsceremonier på löpande band. Därigenom blev vittnenas barn relegerade från skolan, och deras föräldrar förlorade allesammans sina arbeten på en enda dag.

En förändring till sist

Men år 1942 tyckte några i Högsta domstolen att de hade dömt fel i vårt mål. Sällskapet tog då upp fallet med barnen till familjerna Barnett, Stull och McClure, en grupp barn till vittnen som hade relegerats från skolan i West Virginia. Distriktsdomstolen i West Virginia dömde enhälligt till förmån för Jehovas vittnen! Men State Board of Education (skolstyrelsen i West Virginia) överklagade, och målet gick vidare till Högsta domstolen i USA. Vi i vår familj var där i Washington då Sällskapets advokat, Hayden C. Covington, kraftfullt förde talan inför Högsta domstolen. På den amerikanska flaggans dag 1943, den 14 juni, kom domen. Sex röstade till förmån för Jehovas vittnen, medan tre röstade emot!