¹² Vad man kan göra om och när läkaren vill göra ett tvångsomhändertagande. Vad kan man göra om en läkare eller ett sjukhus tänker vända sig till socialnämnden för att få ge ens barn en blodtransfusion? Skall man ge upp då och tänka att det inte finns något mer att göra? Nej, absolut inte! Det kan fortfarande finnas möjlighet att förhindra en transfusion. Man bör förbereda sig för en sådan möjlighet i god tid. Vad kan man då göra?

¹³ Att man känner till några rättsprinciper som vägleder eller påverkar sjukhus, socialnämnder och domstolar i dessa frågor kan vara till stor hjälp när man skall försvara sig. En sådan princip av grundläggande betydelse är det faktum att lagen inte ger föräldrar obegränsad rätt att tillåta att deras barn ges en viss medicinsk behandling eller att vägra att sådan behandling ges. Vuxna har i allmänhet rätt att acceptera eller avstå från en viss medicinsk behandling, om de så önskar, men föräldrar är inte fria att vägra en behandling som anses vara nödvändig för deras barns välfärd, även om deras vägran baserar sig på trosuppfattningar som de tar mycket allvarligt på.

¹⁴ Denna grundprincip återspeglades i 1944 års domslut i Förenta staternas högsta domstol, som löd: ”Föräldrar kan vara fria att bli martyrer för egen del, men det betyder inte att de är fria att under samma omständigheter göra sina barn till martyrer innan dessa har uppnått den ålder då de är fullt mogna att fatta rättsliga beslut och kan göra det valet själva.” Detta grundintresse för barns fysiska hälsa och välfärd finns inlagt i lagar till skydd för barnen i våra dagar. Dessa lagar, som skall skydda barnen mot misshandel, är också avsedda att skydda dem mot försummelse i fråga om att ge dem medicinsk vård.

¹⁵ Att barnen skyddas mot misshandel och försummelse från föräldrars sida är förvisso inte något anstötligt för kristna föräldrar. Men lagar mot försummelse av barn och ovan nämnda uttalande av Förenta staternas högsta domstol tillämpas ofta på ett otillbörligt sätt i fall som rör Jehovas vittnens barn. Varför kan vi säga det? Därför att föräldrar som är Jehovas vittnen inte har för avsikt att ”göra sina barn till martyrer”. Om de har en sådan tanke, varför för de då sina barn till sjukhus som en första åtgärd? Det är tvärtom så att föräldrar som är vittnen frivilligt söker medicinsk vård åt sina barn. De älskar sina barn och vill att de skall ha god hälsa. Men de tror att de har en gudagiven plikt att med ansvar välja vilken medicinsk vård som är bäst för deras barn. De vill att deras barns hälsoproblem skall behandlas utan blod. Det är inte bara så att en sådan blodfri medicinsk behandling är bättre och säkrare än en behandling med blod, utan det viktigaste är att deras barn kan bevara sin goda ställning inför den store livgivaren, Jehova Gud.

¹⁶ Trots fördelarna med blodfri behandling är det många läkare och socialtjänstemän som betraktar blodtransfusion som medicinsk standardbehandling, som kan vara nödvändig eller rentav livräddande i vissa situationer. Det är därför som det kan uppstå problem, då föräldrar som är vittnen säger nej till rekommenderade transfusioner. Rent allmänt kan sägas att läkare inte har laglig rätt att behandla barn utan föräldrarnas medgivande. För att komma förbi föräldrarnas vägran att tillåta blodtransfusion kan läkare eller annan sjukhuspersonal söka ett sådant medgivande av en socialnämnd i form av ett beslut om tvångsomhändertagande av barnet. Ett sådant beslut av socialnämnden fattas vanligen på begäran av en läkare eller sjukhuskurator som ingriper för att skydda barnet mot påstådd försummelse att låta barnet få medicinsk vård.a

¹⁷ Många gånger fattas ett beslut om tvångsomhändertagande, som ger läkarna fria händer att använda blod, mycket snabbt utan att föräldrarna underrättas om saken förrän i sista minuten. Läkare, sjukhuskuratorer och socialtjänstemän försöker rättfärdiga sådana påskyndade beslut genom att påstå att situationen är så akut att man inte har tid att ge föräldrarna fullständig information. Men ställer man läkarna mot väggen, medger de ofta att situationen i verkligheten inte är så akut. De vill bara ha ett beslut om tvångsomhändertagande ”utifall att” en transfusion, enligt deras bedömning, skulle bli nödvändig längre fram. Som ert barns naturliga vårdnadshavare har ni en grundlagsenlig rättighet att hela tiden få veta vad läkare, sjukhuskuratorer eller socialtjänstemän gör med ert barn. Lagen stadgar att ni, om det alls är möjligt, bör informeras om att man överväger att ta vårdnaden om barnet och bör ges tillfälle att framlägga er syn på saken inför socialnämnden, innan något beslut fattas.

¹⁸ Dessa juridiska realiteter belyser värdet av att hitta en samarbetsvillig läkare. Samarbeta med honom, och hjälp honom med bistånd av medlemmar av din sjukhuskommitté att sträva efter att behandla ditt barn utan blod, eller överför i annat fall barnet till en läkare eller ett sjukhus som ger sådan behandling. Men om det finns tecken på att läkaren eller sjukhuskuratorn tänker skaffa ett beslut om tvångsomhändertagande, bör ni vara snabba att fråga om de har sådana planer. Ofta görs detta i all tysthet per telefon. Om de planerar att kontakta socialnämnden, framhåll då med kraft att ni begär att bli underrättade om detta, så att ni kan framlägga er syn på saken inför nämnden, som ni har laglig rätt till. (Ords. 18:17) Om tvångsomhändertagandet skall bestå mer än en vecka, utser länsrätten vanligen en advokat till offentligt biträde åt föräldrarna. Sällskapets juridiska avdelning kan ge honom information som kan hjälpa honom att framföra bästa möjliga försvar under rådande omständigheter.

¹⁹ Om det skulle bli en muntlig förhandling inför domstol, kan läkarens uppfattning att blod är nödvändigt för att rädda barnets liv eller hälsa vara mycket övertygande. Domaren, som är lekman på det medicinska området, kommer vanligen att böja sig för läkarens medicinska expertutlåtande. Så förhåller det sig i synnerhet då föräldrarna har liten eller ingen möjlighet alls att säga sin mening i fallet och läkaren, utan att bli ifrågasatt, får säga sin mening om det ”angelägna och brådskande” behovet av blod. Sådana ensidiga förhandlingar bidrar inte till att sanningen kommer fram. Faktum är att läkares uppfattningar om när och varför blod är nödvändigt ofta är mycket subjektiva och i hög grad varierar från läkare till läkare. När en viss läkare säger att blod är absolut nödvändigt för att rädda ett barns liv, säger ofta en annan läkare, som har erfarenhet av att behandla samma medicinska problem utan blod, att blod inte är nödvändigt för att behandla patienten.

²⁰ Vad gör du om en advokat eller en domare frågar dig varför du vägrar att låta ditt barn få en ”livräddande” transfusion? Först kanske du tänker att du måste förklara din tro på uppståndelsen och att du har stark tro på att Gud kommer att återföra ditt barn till livet om det dör, men ett sådant svar får kanske inte någon annan verkan än att domaren blir övertygad om att du är en religiös fanatiker och att han, som i första hand bryr sig om barnets fysiska välfärd, måste vidta åtgärder för att skydda ditt barn.

²¹ Vad domstolen behöver få klart för sig är att ni, även om ni vägrar blod på grund av djup religiös övertygelse, inte vägrar att ta emot läkarvård. Rätten behöver förstå att ni inte är föräldrar som försummar eller misshandlar sitt barn, utan är kärleksfulla föräldrar som vill att deras barn skall få vård. Det är bara så att ni inte håller med om att de påstådda fördelarna med blod uppväger de risker och komplikationer som är förbundna med blod och som kan leda till döden, i synnerhet inte när det finns blodfria medicinska behandlingsmetoder som inte innebär sådana risker.

²² Ni kan, om situationen är sådan, klargöra för rätten att en läkare har den uppfattningen att blod är nödvändigt, men att det finns andra läkare som är av en annan uppfattning och att ni därför vill försöka hitta en läkare som kan ge ert barn vård och behandla det med blodfria metoder som är allmänt accepterade. Med hjälp av sjukhuskommittén har ni kanske redan funnit en sådan läkare, som är villig att behandla ert barn utan blod och som kan hjälpa er genom att vittna inför domstolen, kanske per telefon. Troligen kan också sjukhuskommittén delge domaren — och läkaren som försöker pressa fram ett domstolsbeslut om medicinsk tvångsvård — medicinska artiklar som visar hur ert barns problem kan behandlas effektivt utan användning av blod. Det som sagts i paragraferna 19—22 om domare och domstolar är i Sverige också tillämpligt på socialtjänstemän och socialnämnder, eftersom det inledande beslutet om tvångsomhändertagande alltid fattas av dem.

²³ När socialtjänstemän blir uppmanade att snabbt ordna med ett tvångsomhändertagande, har de sällan tänkt över eller blivit påminda om de många riskerna med blod, till exempel aids, hepatit och en mängd andra risker. Du kan framhålla dessa risker för socialtjänstemannen, och du kan också tala om för honom att du som kristen förälder betraktar användandet av en annan människas blod i syfte att försöka uppehålla livet som ett allvarligt brott mot Guds lag och att om man påtvingar ditt barn blod, är det att betrakta som liktydigt med våldtäkt. Du och ditt barn kan (om det är tillräckligt gammalt för att kunna ha en egen övertygelse) förklara vilken avsky ni känner för ett sådant kroppsligt intrång och kan vädja till honom att inte fatta något beslut om tvångsomhändertagande, utan tillåta dig att söka finna en läkare som kan ge ditt barn blodfri medicinsk behandling.

²⁴ När man får framföra ett rätt försvar, kan socialtjänstemännen och rätten klarare se den andra sidan — er sida — som föräldrar. Då är de inte så snabba att tillåta en blodtransfusion. I vissa fall har domstolar allvarligt begränsat läkarens frihet att använda blod och rentav krävt att blodfria behandlingar skall övervägas först eller har gett föräldrarna möjlighet att finna läkare som är villiga att behandla barnet utan blod.

²⁵ När man har med sådana att göra som söker påtvinga ens barn en blodtransfusion, är det nödvändigt att man aldrig ger något tecken på att man vacklar i sin övertygelse. Läkare frågar ibland om föräldrarna skulle ha några betänkligheter mot att ”överlåta” ansvaret på dem att besluta om en blodtransfusion för att så göra det lättare för föräldrarna att leva med sitt samvete. Men ni bör klargöra för alla inblandade att ni som föräldrar känner er förpliktade att fortsätta att göra allt ni kan för att undvika en blodtransfusion. Detta är ert gudagivna ansvar. Det ansvaret kan man inte överlåta åt någon annan.

²⁶ När ni talar med läkare, socialtjänstemän och domare, måste ni således vara beredda att framhålla er ståndpunkt klart och övertygande. Om ett tvångsomhändertagande skulle göras trots alla era ansträngningar, fortsätt då att vädja till läkaren att inte ge blodtransfusion, och begär att få blodfri behandling i stället. Fortsätt att försöka få honom att bli villig att begrunda medicinska artiklar och ta emot råd från läkare som är villiga att låta sig konsulteras för att man skall kunna lösa det medicinska problemet utan att behöva ge blodtransfusion. Det har hänt mer än en gång att en till synes obeveklig läkare kommit ut från operationssalen och stolt tillkännagett att han har utfört operationen utan att använda blod. Ge därför aldrig upp, inte ens när tvångsomhändertagandet är ett faktum. Nej, ge aldrig upp under några som helst omständigheter! — Se Vakttornet för 15 juni 1991, ”Frågor från läsekretsen”.