Den här publikationen får inte säljas. Den ges ut som en del av ett världsvitt bibliskt undervisningsarbete som understöds genom frivilliga bidrag.

Om man önskar ge ett ekonomiskt bidrag kan man gå in på donate.jw.org.

Om inget annat anges är bibelcitaten hämtade från Nya världens översättning av Bibeln.

2023 års tryckning (februari)

Swedish (lc-Z)

© 2010, 2018

WATCH TOWER BIBLE AND TRACT SOCIETY OF PENNSYLVANIA

Många religiösa grupper tror att jorden och allt på den skapades på sex 24-timmarsdygn för bara några tusen år sedan. Ateister menar att Gud inte finns, att Bibeln är en bok full av myter och att allt liv har kommit till genom slumpmässiga, planlösa processer.

Men många har en tro som ligger någonstans mitt emellan de här uppfattningarna. Stämmer det in på dig? Är du en av dem som tror att det kan finnas en gud och att Bibeln har ett visst värde, men samtidigt har stort förtroende för de forskare som inte tror på en skapelse? Om du har barn kanske du undrar hur du ska svara när de ställer frågor om hur livet har kommit till.

Vad är syftet med den här broschyren?

Syftet är inte att förlöjliga någons åsikter, varken kreationisternas eller ateisternas. I stället hoppas vi att du ska tänka igenom vad som ligger till grund för dina egna uppfattningar. Broschyren presenterar också en förklaring av Bibelns skapelseberättelse som du kanske inte har tänkt på tidigare. Och den förklarar varför det har stor betydelse vad du tror om livets ursprung.

Accepterar du utan vidare påståendet att det inte finns någon intelligent skapare och att man inte kan lita på Bibeln? Eller skulle du själv vilja undersöka vad Bibeln säger? Vilka läror är trovärdiga: Bibelns eller evolutionisternas? (Hebréerna 11:1) Varför inte se närmare på några intressanta fakta?

Livet på jorden skulle inte kunna existera om det inte var för en rad tursamma ”tillfälligheter” som man inte helt förstod förrän på 1900-talet. Här följer några exempel:

• Jordens placering i Vintergatan och i solsystemet och även dess omloppsbana, lutning, rotationshastighet och ovanliga måne.

• Magnetfältet och atmosfären som fungerar som en dubbel sköld.

• De naturliga kretsloppen som förnyar och renar luft- och vattentillgångarna.

När du nu läser mer om detta, fråga då dig själv: Är jorden ett resultat av en blind slump eller av genomtänkt formgivning?

Jordens perfekta adress

Vad brukar normalt sett ingå i en adress? Ofta anger man land, stad och gata. Om vi skulle beskriva var jorden ligger, så blir vår galax, Vintergatan, landet, solsystemet blir staden, och jordens omloppsbana kring solen blir gatan. Tack vare framstegen inom astronomi och fysik har forskarna börjat förstå varför just detta läge i universum är så perfekt för vår planet.

Till att börja med ligger vårt solsystem i en idealisk del av Vintergatan – inte för nära mitten och inte för långt ut. Denna ”beboeliga zon”, som den kallas, har exakt rätt koncentration av de grundämnen som behövs för att möjliggöra liv. Längre ut är koncentrationen av dessa ämnen för låg, och längre in är farorna för stora, bland annat på grund av all dödlig strålning. ”Vi bor på gräddhyllan”, sägs det i tidskriften Scientific American.¹

Den bästa gatan. Jordens gata, omloppsbanan, har också en perfekt placering. Den ligger omkring 150 miljoner kilometer från solen i en smal zon som är beboelig därför att det varken är för varmt eller för kallt. Och eftersom omloppsbanan är näst intill cirkelrund håller den oss på ungefär samma avstånd från solen året runt.

Dessutom är solen ett perfekt kraftverk. Den är stabil, har en idealisk storlek och sänder ut precis rätt mängd energi. Den har med all rätt kallats ”en mycket speciell stjärna”.²

Den perfekta grannen. Om man skulle välja en granne åt jorden kunde man knappast hitta någon bättre än månen. Den har en diameter som är strax över en fjärdedel av jordens. Jämfört med andra månar i vårt solsystem är den ovanligt stor i förhållande till sin planet. En ren tillfällighet? Det verkar inte särskilt troligt.

Bland annat är månen den främsta orsaken till tidvattnet, som spelar en viktig roll i jordens ekologi. Den bidrar också till att stabilisera jordens rotationsaxel. Utan den specialkonstruerade månen skulle jorden kränga som en leksakssnurra och kanske till och med kantra. Det skulle få katastrofala följder för klimatet.

Jordens perfekta lutning och rotation. Jordaxelns lutning på cirka 23,4 grader skapar årstidsväxlingar, reglerar temperaturen och möjliggör en variation av klimatzoner. ”Lutningen på jordaxeln verkar vara ’precis lagom’”, sägs det i boken Rare Earth—Why Complex Life Is Uncommon in the Universe.³

Jordens rotationshastighet gör att även längden på dygnet är precis lagom. Om hastigheten var avsevärt lägre skulle dagarna bli längre, och den sida av jorden som är vänd mot solen skulle bli brännhet, medan den andra skulle bli iskall. Om jorden i stället roterade snabbare skulle dagarna bli kortare, kanske bara några timmar långa, och rotationen skulle orsaka kraftiga stormar och andra katastrofer.

Jordens sköldar

Rymden är en farlig plats, där dödlig strålning och meteoroider utgör ett ständigt hot. Men vår blå planet färdas genom denna korseld relativt oskadd. Hur kommer det sig? Det beror på att den har en avancerad dubbelsköld – ett starkt magnetfält och en specialdesignad atmosfär.

Jordens magnetfält. Djupt inne i jorden finns ett roterande klot av flytande järn som skapar ett kraftigt magnetfält som sträcker sig långt ut i rymden. Det fungerar som en sköld mot kosmisk strålning och olika solfenomen. I de senare ingår solvinden, som är en ständig ström av energirika partiklar; soleruptioner, som på några minuter frigör lika mycket energi som miljarder vätebomber; och explosioner i koronan (yttre delen av solens atmosfär), som slungar ut miljarder ton materia i rymden. Norrsken och sydsken är synliga tecken på det skydd magnetfältet ger. Dessa intensiva och färgstarka ljusfenomen orsakas av soleruptioner och explosioner i koronan och är synliga i den övre atmosfären nära jordens magnetiska poler.

Jordens atmosfär. Atmosfären är ett gashölje som inte bara gör att vi kan andas, utan också ger oss skydd. Ett yttre lager, stratosfären, innehåller ozon, en form av syre som absorberar upp till 99 procent av den inkommande ultravioletta strålningen. Ozonlagret bidrar alltså till att skydda en mängd livsformer från farlig strålning, allt från oss människor till små plankton, som producerar mycket av vårt syre. Mängden ozon i stratosfären är inte konstant. Den ökar i stället när UV-strålningen blir starkare, vilket gör ozonlagret till en dynamisk och effektiv sköld.

Atmosfären skyddar oss också mot ett ständigt bombardemang av materia från rymden, allt från små partiklar till stora block. Miljontals objekt når jordens atmosfär varje dag, men det stora flertalet brinner upp i atmosfären och ger upphov till ljusstreck som kallas meteorer. Atmosfären hindrar däremot inte den strålning som är nödvändig för liv, till exempel värme och synligt ljus. Den bidrar i själva verket till att sprida värmen runt jorden, och på natten fungerar den som en isolerande filt.

Jordens atmosfär och magnetfält är verkligen fantastiska konstruktioner som vi ännu inte helt kan förstå. Samma sak kan sägas om de kretslopp som uppehåller livet på jorden.

Livsviktiga kretslopp

Om en stad förlorade tillgången till frisk luft och rent vatten samtidigt som avloppssystemet bröt samman, skulle det snart leda till sjukdom och död. Men hur är det med vår planet? Den är inte som en restaurang, där man tar emot matleveranser och får soporna hämtade. Den rena luft och det rena vatten vi är beroende av kommer inte utifrån, och vi skickar inte heller i väg vårt avfall. Hur kan jorden ändå förbli välfungerande och beboelig? Svaret finns i naturens kretslopp, till exempel vattnets, kolets, syrets och kvävets kretslopp, som här förklaras på ett förenklat sätt.

Vattnets kretslopp. Vatten är en grundförutsättning för allt liv. Ingen av oss klarar sig utan vatten i mer än några dagar. Rent färskvatten fördelas över jorden med hjälp av ett kretslopp som består av tre stadier. (1) Solenergin får vattnet att avdunsta och stiga upp i atmosfären. (2) Det renade vattnet kondenseras och bildar moln. (3) Molnen i sin tur bildar regn, hagel eller snö som faller till marken, och därigenom sluts kretsloppet. Hur mycket vatten återvinns på ett år? Enligt beräkningar är det tillräckligt mycket för att täcka hela jordklotet med drygt 80 centimeter.⁴

Kolets och syrets kretslopp. Vi måste också andas för att kunna leva, vilket innebär att vi tar in syre och lämnar ifrån oss koldioxid. Miljarder människor och djur gör detta, så hur kommer det sig att syret aldrig tar slut och att atmosfären inte överlastas med koldioxid? Svaret är kolets och syrets kretslopp. (1) I den förunderliga process som kallas fotosyntes tar växterna upp koldioxiden vi utandas. Med hjälp av energi från solljuset använder de sedan koldioxiden för att framställa kolhydrater och syre. (2) När vi andas in syret är kretsloppet slutet. All denna produktion av kolhydrater och andningsbar luft sker alltså i en ren, effektiv och ljudlös process.

Kvävets kretslopp. Livet på jorden är också beroende av organiska molekyler, som proteiner. (A) För att dessa molekyler ska kunna bildas behövs det kväve. Lyckligtvis består 78 procent av atmosfären av kväve. Blixtar och bakterier omvandlar kväve till föreningar som växterna kan ta upp. (B) Med hjälp av dessa föreningar bildar växterna organiska molekyler. När djur äter de här växterna får de också i sig det kväve de behöver. (C) När växter och djur dör bryts kväveföreningarna i dem ner av bakterier. Kvävet förs tillbaka till jorden och atmosfären, och kretsloppet är fullbordat.

Perfekt återvinning!

Med all sin avancerade teknik producerar människan varje år oräkneliga ton giftigt avfall som inte kan återvinnas. Men jorden återvinner allt sitt avfall med hjälp av smarta kemiska processer.

Hur tror du att jordens återvinningssystem har kommit till? ”Om jordens ekosystem bara hade utvecklats genom slumpartade processer hade resultatet aldrig kunnat bli ett så perfekt och miljövänligt samspel”, säger religions- och vetenskapsskribenten M.A. Corey.⁵ Håller du med om det?

På senare år har forskare och ingenjörer hämtat mycket inspiration från växt- och djurriket. (Job 12:7, 8) Inom forskningsområdet biomimetik studerar och kopierar man naturen för att skapa nya produkter och förbättra redan existerande. Vem tycker du förtjänar äran för sådana konstruktioner? Vi ska se på några exempel.

Knölvalens bröstfenor

Vad kan flygplanskonstruktörer lära sig av knölvalen? En hel del verkar det som. En vuxen knölval kan bli 12 meter och väga 30 ton, lika mycket som en fulllastad lastbil. Trots sin storlek och relativt stela kropp rör den sig förvånansvärt smidigt i vattnet.

Det som särskilt har intresserat forskarna är hur ett djur med så stel kropp kan simma i till synes omöjligt snäva cirklar. Hemligheten har visat sig ligga i utformningen av valens stora vingliknande bröstfenor. Fenornas framkanter är inte släta som flygplansvingar, utan ojämna, med en rad knölar som kallas tuberkler.

När valen glider fram genom vattnet gör knölarna att lyftkraften ökar och att vattenmotståndet minskar. Hur då? Tidskriften Natural History förklarar att knölarna får vattnet att accelerera i ordnade virvlar över fenan, även när valen stiger i mycket branta vinklar.¹⁰

Hur kan man dra nytta av den här upptäckten? Flygplansvingar som bygger på denna konstruktion skulle troligen inte behöva lika många klaffar och liknande funktioner för att justera luftströmmen. Därigenom skulle de bli säkrare och lättare att underhålla. John Long, expert på biomekanik, tror att inom en snar framtid ”kommer vartenda jetplan att ha knölar på vingarna”.¹¹

Måsens vingar

Flygplansvingar efterliknar naturligtvis redan fågelvingar, men på senare tid har man kommit ännu ett steg närmare originalet. Tidskriften New Scientist rapporterar att ”forskare vid University of Florida ... har byggt en fjärrstyrd flygplansprototyp som kan sväva, dyka och göra snabba stigningar precis som en mås”.¹²

Måsen utför sina luftkonster genom att böja vingarna i armbågs- och axellederna. Den 60 centimeter långa flygplansprototypen efterliknar måsen med hjälp av ”en liten motor som styr ett antal metallstavar så att vingarna kan röra sig”. Detta gör att planet kan stå stilla och sväva i luften och dyka ner mellan höga byggnader. Inom militären är man intresserad av att utveckla ett sådant flygplan för att kunna söka efter kemiska eller biologiska vapen i storstäder.

Måsens ben

En mås fryser inte ens när den står direkt på isen. Hur kan den hålla värmen? Hemligheten ligger delvis i en smart konstruktion som finns hos ett antal djur i kalla områden och som bygger på principen om motströms värmeväxling.

Vad innebär motströms värmeväxling? Tänk dig att två vattenrör sitter tätt tillsammans. I det ena röret rinner varmt vatten, i det andra kallt. Om det varma och det kalla vattnet rinner åt samma håll kommer ungefär hälften av värmen i varmvattnet att överföras till det kalla vattnet. Men om det varma och det kalla vattnet rinner i motsatta riktningar, kommer nästan all värme att överflyttas till det kalla vattnet.

När en mås står på is gör värmeväxlingen i benen att blodet kyls ner på väg mot fötterna och värms upp igen på tillbakavägen. Det gör att fågeln behåller värmen i stället för att förlora den genom fötterna. Maskin- och flygingenjören Arthur P. Fraas beskriver denna konstruktion som ”en av de effektivaste regenerativa värmeväxlare som finns”.¹³ Konstruktionen är så genialisk att uppfinnare valt att kopiera den.

Vem förtjänar äran?

Forskare vid NASA håller på att utveckla en robot med åtta ben som går som en skorpion, och i Finland har man redan tagit fram en sexbent traktor som kan klättra över hinder precis som en gigantisk insekt. Andra forskare har framställt textilmaterial som anpassar sig efter bärarens kroppstemperatur med hjälp av små flikar som öppnar och stänger sig som fjällen på en tallkotte. En biltillverkare håller på att konstruera ett fordon med koffertfiskens förvånansvärt energisnåla form. Och andra forskare undersöker om det är möjligt att tillverka lättare och starkare skottsäkra västar genom att imitera de stötdämpande egenskaperna hos abalonesnäckornas skal.

Så många bra idéer har hämtats från naturen att man har byggt upp en databas som redan innehåller tusentals olika biologiska system. Forskare kan söka i den för att hitta ”naturliga lösningar på sina konstruktionsproblem”, sägs det i The Economist. De konstruktioner som finns i databasen kallas ”biologiska patent”. I vanliga fall är patentinnehavaren den person eller det företag som registrerar en ny idé eller maskin. Men när det gäller den här databasen sägs det i The Economist: ”Genom att kalla biomimetiska lösningar för ’biologiska patent’ understryker forskarna att det är naturen som har patenten.”¹⁴

Hur har naturen kommit på alla de här smarta lösningarna? Många forskare menar att de är ett resultat av att evolutionen under miljoner år har prövat sig fram. Men en del forskare drar en annan slutsats. Mikrobiologen Michael J. Behe skrev i The New York Times för 7 februari 2005: ”De tydliga tecknen på design [i naturen] gör att man kan använda ett slående enkelt argument: om något ser ut som, går som och kvackar som en anka har vi goda skäl att dra slutsatsen att det är en anka, så länge det inte finns övertygande bevis för motsatsen.” Vad är Behes egen åsikt? ”Tecknen på design bör inte ignoreras bara därför att de är så tydliga.”¹⁵

Den ingenjör som konstruerar en säkrare och effektivare flygplansvinge förtjänar naturligtvis att få äran för det. Och detsamma gäller den som tar fram ett bekvämare textilmaterial eller en effektivare bil. I själva verket kan det vara kriminellt att kopiera någon annans konstruktion utan att erkänna upphovsmannen.

Och nu till själva kärnan i resonemanget: Högutbildade forskare gör grova kopior av system i naturen för att lösa svåra konstruktionsproblem. Men en del menar att originalidén kom till genom en blind evolutionsprocess. Tycker du att det låter rimligt? Om kopian har en konstruktör, borde då inte originalet också ha det? Och vem förtjänar störst ära – mästaren eller lärlingen som kopierar honom?

En logisk slutsats

Många som har undersökt bevisen för formgivning i naturen instämmer i det som bibelskribenten Paulus sa om Gud: ”Ända sedan världens skapelse har man tydligt kunnat se hans osynliga egenskaper, både hans eviga kraft och hans gudomlighet, för de kan uppfattas genom det som är skapat.” (Romarna 1:19, 20)

”Evolutionen är ett lika säkert faktum som att solen är het”, säger den kände evolutionisten Richard Dawkins.¹⁶ Genom experiment och observationer kan man naturligtvis bevisa att solen är het. Men ger experiment och observationer lika säkra stöd för evolutionsläran?

Innan vi besvarar den frågan behöver vi slå fast en sak. Forskning har visat att levande organismer kan förändras något under generationernas gång. Man kan till exempel avla fram hundar som har kortare ben eller längre hår än tidigare generationer.a Ibland kallar man sådana små förändringar för mikroevolution.

Men evolutionister menar att små förändringar ackumulerades under miljarder år och resulterade i de stora förändringar som krävs för att en fisk ska bli ett groddjur och för att apliknande varelser ska bli människor. Sådana hypotetiska större förändringar brukar kallas makroevolution.

Charles Darwin menade att de små förändringar vi kan observera visar att mycket större förändringar – som ingen har observerat – också är möjliga.¹⁷ Han trodde att några ursprungliga så kallade enkla livsformer genom ”ytterst små förändringar” och över långa tidsrymder utvecklades till de miljoner olika livsformer som nu finns på jorden.¹⁸

Många tycker att detta låter rimligt. Om små förändringar kan ske inom en art, varför skulle då inte evolutionen kunna frambringa större förändringar om det bara fick gå tillräckligt lång tid?b Men i själva verket bygger evolutionsläran på tre myter.

Myt 1. Mutationer ger det råmaterial som krävs för att frambringa nya arter. Läran om makroevolution bygger på påståendet att mutationer – slumpmässiga förändringar i den genetiska koden hos djur och växter – kan producera nya arter och till och med nya familjer.¹⁹

Fakta. Många egenskaper hos växter och djur bestäms av informationen i den genetiska koden, den ritning som finns sammanpackad i kärnan i varje cell.c Forskare har upptäckt att mutationer kan medföra förändringar hos avkomman. Men kan mutationer verkligen frambringa helt nya arter? Vad har 100 års genforskning visat?

I slutet av 1930-talet lanserades en ny idé som väckte stor entusiasm i forskarvärlden. Man trodde redan att naturligt urval kunde producera nya växtarter utifrån slumpmässiga mutationer.d Därför antog man nu att människan på konstgjord väg skulle kunna göra samma sak men på ett effektivare sätt. ”Euforin spred sig bland biologer, särskilt bland genetiker och förädlare”, säger Wolf-Ekkehard Lönnig, forskare vid Max-Planck-institutet för växtförädling i Tyskland.e Varför denna glädjeyra? Lönnig, som har studerat mutationer hos växter i omkring 30 år, säger: ”Forskarna trodde att tiden var inne att revolutionera den traditionella metoden för växt- och djurförädling. De trodde att de kunde få fram nya och bättre växter och djur genom att framkalla och välja ut fördelaktiga mutationer.”²⁰ En del hoppades kunna åstadkomma helt nya arter.

Forskare i USA, Asien och Europa satte i gång påkostade forskningsprogram som skulle påskynda evolutionen. Vilka resultat hade man uppnått efter mer än 40 års intensiv forskning? Forskaren Peter von Sengbusch säger: ”Trots enorma resurser blev försöken att odla fram produktivare varieteter genom bestrålning [för att frambringa mutationer] ett stort misslyckande.”²¹ Och Lönnig säger: ”På 1980-talet hade forskarnas förhoppningar och eufori slutat i ett stort fiasko. I västländerna försvann mutationsförädling som separat forskningsområde. Nästan alla mutanter ... dog eller var svagare än vilda varieteter.”f

Men tack vare de data som har samlats in under 100 års mutationsforskning och 70 års mutationsförädling kan forskarna ändå dra vissa slutsatser angående mutationers förmåga att frambringa nya arter. Efter att ha undersökt resultaten konstaterar Lönnig: ”Mutationer kan inte omvandla en ursprunglig [växt- eller djur]art till en helt ny art. Denna slutsats stämmer med sannolikhetslagarna och med alla resultat och erfarenheter av mutationsforskningen under 1900-talet.”

Kan alltså mutationer orsaka att en art utvecklas till en helt ny livsform? Fakta visar att så inte är fallet. Med utgångspunkt i sin forskning har Lönnig dragit slutsatsen att ”genetiskt väldefinierade arter har fasta gränser som inte kan upphävas eller överskridas genom slumpartade mutationer”.²²

Vad innebär de fakta vi nu har gått igenom? Om högutbildade forskare inte kan få fram nya arter genom att framkalla och välja ut gynnsamma mutationer, är det då troligt att en blind process skulle lyckas bättre? Om forskningen visar att mutationer inte kan förändra en ursprungsart till en helt ny art, hur skulle då makroevolutionen ha gått till?

Myt 2. Det naturliga urvalet ledde till nya arter. Darwin trodde att det han kallade naturligt urval skulle gynna de livsformer som var bäst anpassade efter omgivningen, medan livsformer som inte var lika väl anpassade med tiden skulle dö ut. Dagens evolutionister lär att allteftersom arter spred sig och blev isolerade gynnades de arter som hade genmutationer som förbättrade deras möjligheter att överleva i den nya miljön. Följden blev, menar man, att de isolerade grupperna gradvis utvecklades till helt nya arter.

Fakta. Som tidigare nämnts pekar forskningsresultaten tydligt på att mutationer inte kan frambringa helt nya arter. Vad hänvisar då evolutionisterna till som stöd för påståendet att det naturliga urvalet frambringar nya arter genom att välja ut gynnsamma mutationer? En broschyr som gavs ut av National Academy of Sciences (NAS) i USA 1999 hänvisar till ”de 13 finkarter som Darwin studerade på Galápagosöarna och som nu är kända som darwinfinkar”.²³

På 1970-talet började en forskargrupp ledd av Peter och Rosemary Grant vid Princeton University studera de här finkarna. Efter ett år av torka visade det sig att finkar med något större näbb hade bättre möjligheter att överleva än finkar med mindre näbb. Eftersom näbbens storlek och form är ett av de främsta kriterierna för att artbestämma finkarna, antog man att detta var en betydelsefull upptäckt. I broschyren från NAS sägs det: ”Makarna Grant har beräknat att om det blir torka på öarna ungefär vart tionde år kan en ny finkart uppstå på bara 200 år.”²⁴

Men broschyren nämner inte att finkar med mindre näbb återigen började dominera populationen åren efter torkan. Forskarna lade märke till att när klimatet på ön förändrades dominerade finkar med större näbb ett år, men sedan blev finkar med mindre näbb dominerande igen. De såg också att några av de olika ”arterna” parade sig med varandra och fick avkomma som klarade sig bättre än föräldrarna. De drog slutsatsen att om finkarterna fortsatte att para sig med varandra skulle det kunna leda till att två ”arter” blev en enda ”art”.²⁵

Kan man då verkligen säga att det naturliga urvalet frambringar helt nya arter? Redan för flera årtionden sedan ifrågasatte evolutionsbiologen George Christopher Williams att det naturliga urvalet hade den förmågan.²⁶ Och 1999 skrev evolutionsteoretikern Jeffrey H. Schwartz att det naturliga urvalet möjligen hjälper arter att anpassa sig till omgivningens skiftande krav men att det inte skapar något nytt.²⁷

Nej, darwinfinkarna håller inte på att bli ”något nytt”. De är fortfarande finkar. Och det faktum att de parar sig med varandra gör att man kan ifrågasätta de metoder vissa evolutionister använder för att definiera en art. Dessutom avslöjar det här exemplet att till och med ansedda vetenskapsakademier kan rapportera fakta på ett vinklat sätt.

Myt 3. De fossila lämningarna visar att makroevolutionära förändringar har skett. Den tidigare nämnda broschyren från NAS ger läsaren intrycket att man har hittat fossil som ger mer än tillräckliga bevis för att makroevolution har ägt rum. Det sägs: ”Man har hittat så många mellanformer mellan fiskar och groddjur, mellan groddjur och kräldjur, mellan kräldjur och däggdjur och i primaternas utvecklingslinje att det ofta är svårt att kategoriskt säga när övergången från en art till en annan äger rum.”²⁸

Fakta. Det här självsäkra uttalandet är mycket förvånande. Varför det? Niles Eldredge, som är övertygad evolutionist, säger att de fossila lämningarna inte visar på några gradvisa förändringar, utan att det under långa tidsperioder ”ackumuleras få eller inga evolutionära förändringar hos de flesta arter”.g²⁹

Fram till i dag har man jorden runt grävt fram och katalogiserat omkring 200 miljoner stora fossil och flera miljarder mindre fossil. Det här enorma och detaljerade materialet visar enligt många forskare att alla större djurgrupper uppträdde plötsligt och förblev praktiskt taget oförändrade. Och många arter försvann lika plötsligt som de framträdde.

Evolutionen kräver tro

Varför håller många framträdande evolutionister fast vid makroevolution som ett faktum? Richard Lewontin, som själv är framträdande evolutionist, skriver ärligt att många forskare gärna accepterar obevisade vetenskapliga påståenden därför att ”de redan har valt materialismen som utgångspunkt och är trogna mot den”.h Många forskare vägrar att ens tänka sig möjligheten att det skulle kunna finnas en intelligent konstruktör. Orsaken? Lewontin skriver: ”Vi kan inte tillåta att Gud sätter foten i dörren.”³⁰

Tidskriften Scientific American citerar sociologen Rodney Stark, som säger: ”I 200 år har vi fått höra att den som vill vara vetenskaplig måste hålla sinnet fritt från religionens bojor.” Han säger vidare att vid forskningsinstitutionerna ”håller de religiösa tyst”.³¹

Om man ska godta läran om makroevolution, måste man tro att agnostiska och ateistiska forskare aldrig låter sin personliga livsåskådning påverka tolkningen av vetenskapliga fynd. Man måste tro att mutationer och naturligt urval har frambringat alla komplexa livsformer, trots att mutationer under hundra år av forskning aldrig har omvandlat en enda väldefinierad art till något helt nytt. Man måste tro att alla organismer gradvis utvecklades från en gemensam förfader, trots att de fossila lämningarna tydligt indikerar att de större växt- och djurgrupperna uppträdde plötsligt och inte utvecklades till andra livsformer, inte ens under mycket lång tid. Tycker du att en sådan uppfattning verkar vara grundad på fakta eller myter? Om man ska acceptera evolutionen krävs det verkligen tro.

Många menar att vetenskapen har motbevisat Bibelns skapelseberättelse. Men den verkliga motsättningen finns inte mellan vetenskapen och Bibeln, utan mellan vetenskapen och vissa kristna kreationister. En del kristna grupper hävdar att hela universum skapades på sex 24-timmarsdygn för omkring 10 000 år sedan.

Men den uppfattningen har inget stöd i Bibeln. Om den hade haft det skulle de senaste hundra årens vetenskapliga upptäckter verkligen ha underminerat Bibelns tillförlitlighet. När man undersöker bibeltexten noga visar det sig att den inte alls strider mot erkända vetenskapliga fakta. Därför skiljer sig Jehovas vittnen från kristna fundamentalister och många kreationister. Vi ska nu se närmare på vad Bibeln egentligen lär.

När var ”begynnelsen”?

Skapelseberättelsen inleds med det enkla, kärnfulla uttalandet: ”I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden.” (1 Moseboken 1:1) Många bibelkännare är överens om att den här händelsen inte ingår i de sex skapelsedagarna, som sedan beskrivs från vers 3 och framåt. Av detta kan vi dra en viktig slutsats. Universum, däribland vår planet jorden, hade enligt Bibelns inledande ord funnits till under en okänd tidsrymd innan skapelsedagarna började.

Geologer beräknar jordens ålder till cirka 4 miljarder år, och astronomer uppskattar att universum har funnits i hela 15 miljarder år. Motsäger de här beräkningarna – eller eventuella framtida justeringar – det som sägs i 1 Moseboken 1:1? Nej. Bibeln anger inte någon ålder på ”himlen och jorden”. Det finns alltså ingen motsättning mellan vetenskapen och Bibeln på det området.

Hur långa var skapelsedagarna?

Hur är det då med skapelsedagarna? Var de bokstavliga dygn på 24 timmar? Mose, som skrev ner skapelseskildringen, hänvisade längre fram till den ”sjunde dagen”, som kom efter de sex skapelsedagarna, och angav att den var ett mönster för sabbatsdagen. En del menar därför att varje skapelsedag måste ha varit bokstavligen 24 timmar lång. (2 Moseboken 20:11) Stämmer den slutsatsen med det som sägs i Första Moseboken?

Nej, det gör den inte. Faktum är att det hebreiska ordet för ”dag” kan syfta på olika långa tidsperioder, inte bara på ett 24-timmarsdygn. När Mose sammanfattar Guds skaparverk använder han det här hebreiska ordet och beskriver alla sex skapelsedagarna som en dag. En bibelöversättning lyder: ”Det här är den historiska berättelsen om himlen och jorden när de blev till, om den dag då Jehova Gud skapade jorden och himlen.” (1 Moseboken 2:4) Ett annat exempel finns i 1 Moseboken 1:5, där det sägs att ”Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt”. Här är det bara den ljusa delen av dygnet som kallas ”dag”. Det finns alltså inget stöd i Bibeln för att varje skapelsedag skulle ha varit 24 timmar lång.

Men hur långa var då skapelsedagarna? Bibeln säger inget om det, men de två första kapitlen i Första Moseboken visar att det var fråga om långa tidsperioder.

Sex skapelseperioder

Mose skrev sin redogörelse på hebreiska, och han skrev den sett ur ett jordiskt perspektiv. Detta, i kombination med vetskapen om att universum redan fanns till när skapelseperioderna (skapelsedagarna) började, rätar ut många av frågetecknen kring skapelseberättelsen. Hur då?

En noggrann granskning av skapelseberättelsen visar att händelser som började under en viss ”dag” även fortsatte under en eller flera ”dagar” därefter. Innan den första ”dagen” började kunde till exempel inte ljuset från den redan existerande solen nå jordytan, möjligen på grund av tjocka molnlager. (Job 38:9) Under den första ”dagen” började lagren tunnas ut, vilket gjorde att svagt ljus kunde tränga igenom atmosfären.a

Under den andra ”dagen” fortsatte atmosfären tydligen att klarna så att det uppstod en rymd mellan de tjocka molnen och havet nedanför. Den fjärde ”dagen” blev atmosfären så klar att solen och månen framträdde på himlen. (1 Moseboken 1:14–16) Med andra ord: solen och månen började bli synliga från jordytan. Allt det här skedde gradvis.

Skildringen visar sedan att flygande skapelser – fåglar, insekter och andra bevingade djur – började framträda den femte ”dagen”.

Bibeln ger alltså rum för möjligheten att vissa större händelser hade ett gradvist förlopp och inte inträffade på ett ögonblick. Några kan till och med ha fortsatt under flera skapelsedagar.b

Enligt deras slag

Betyder det här gradvisa förloppet att Gud använde evolution för att frambringa den stora variationen av livsformer? Nej. Bibeln säger klart och tydligt att Gud skapade alla grundläggande ”slag” av växter och djur. (1 Moseboken 1:11, 12, 20–25) Var de här ursprungliga ”slagen” programmerade så att de kunde anpassa sig när miljön förändrades? Och var går gränsen mellan olika ”slag”? Bibeln säger inget om det. Den säger helt enkelt att levande skapelser frambringades ”enligt deras slag”. (1 Moseboken 1:21) Det antyder att det finns en gräns för hur stor variation som kan förekomma inom ett ”slag”. Både de fossila fynden och modern forskning ger stöd åt tanken att de grundläggande växt- och djurgrupperna under enorma perioder har förändrats mycket lite.

Tvärtemot vad vissa hävdar lär inte Bibeln att universum, jorden och livet på den skapades på några få dagar för bortåt 10 000 år sedan. Huvuddragen i Första Mosebokens beskrivning av universums skapelse och framträdandet av liv på jorden stämmer i stället väl överens med de vetenskapliga upptäckter man gjort på senare år.

Många forskare förkastar Bibelns upplysning om att Gud har skapat allt därför att det inte stämmer med deras grundläggande livsåskådning. Men faktum är att Mose skrev att universum hade en början och att livet framträdde steg för steg, progressivt, under en längre tidsperiod. Hur kunde han få tillgång till sådan korrekt information för 3 500 år sedan? Det finns bara en rimlig förklaring. Den som hade kraft och vishet att skapa himlen och jorden kunde naturligtvis förmedla denna information till Mose. Detta ger tyngd åt Bibelns anspråk på att vara ”inspirerad av Gud”.c (2 Timoteus 3:16)

Men spelar det egentligen någon roll om du tror på Bibelns skapelseberättelse? Vi ska se närmare på det i nästa avsnitt.

Tror du att det finns någon mening med livet? Evolutionisten William B. Provine säger: ”Det vi har lärt oss om evolutionsprocessen har fått enorma konsekvenser och påverkar vår känsla av mening i tillvaron.” Vad drar han för slutsats? ”Jag kan inte se att universum eller människans liv har någon verklig mening.”³²

Tänk på vad det uttalandet innebär. Om det inte fanns någon verklig mening med livet, då skulle allt bara handla om att försöka leva så bra som möjligt och föra generna vidare till nästa generation. När du dog skulle du för alltid upphöra att existera. Din hjärna, med sin förmåga att tänka och resonera och fundera över livets mening, skulle bara vara ett naturens slumpverk.

Och det stannar inte där. Många som tror på evolutionen menar att Gud inte finns eller att han inte bryr sig om det som händer här på jorden. I så fall skulle vår framtid vila helt i händerna på politiker, forskare och religiösa ledare. Av historien att döma skulle kaos, konflikter och korruption fortsätta att bryta ner samhället. Ja, om evolutionen var ett faktum skulle vi ha all anledning att leva efter det fatalistiska mottot: ”Låt oss äta och dricka, för i morgon ska vi dö.” (1 Korinthierna 15:32)

Som kontrast till detta lär Bibeln: ”Du [Gud] är livets källa.” (Psalm 36:9) De orden öppnar ett helt annat perspektiv.

Om det som Bibeln säger är sant, då har livet verkligen en mening. Vår skapare bryr sig om oss och ger alla som väljer att tjäna honom en fantastisk framtidsutsikt. (Predikaren 12:13) Han lovar att de ska få leva i en värld som är fri från kaos, konflikter och korruption – ja, till och med döden kommer att vara borta. (Psalm 37:10, 11; Jesaja 25:6–8)

Miljoner människor jorden runt är övertygade om att inget kan ge livet mer mening än att lära känna Gud och göra hans vilja. (Johannes 17:3) Detta är inget naivt önsketänkande. Bevisen talar sitt tydliga språk – livet har kommit till genom en skapelse.