Storslagna framtidsutsikter för människan i ett ljuvligt paradis

”Gud [välsignade] dem, och Gud sade till dem: ’Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.’” — 1 MOSEBOKEN 1:28, NW.

1, 2. I vilket syfte arbetar Jehova kärleksfullt med tanke på människor, och vilka arbetsuppgifter gav han Adam?

”GUD är kärlek”, får vi veta i den heliga bibeln. Han är kärleksfullt och osjälviskt intresserad av människorna, och han arbetar oupphörligt för att de för evigt skall kunna åtnjuta liv i hälsa och frid i ett ljuvligt jordiskt paradis. (1 Johannes 4:16; jämför Psalm 16:11.) Den första människan, den fullkomlige Adam, hade ett fridfullt liv och ett intressant och trevligt arbete. Människans Skapare hade gett honom i uppdrag att odla den ljuvliga Edens trädgård, och nu gav människans Skapare honom en annan uppgift, en speciell och stimulerande uppgift, som berättelsen om vad som hände visar:

² ”Och Jehova Gud var i färd med att från marken forma varje vilt djur på fältet och varje flygande skapelse i himlarna, och han började föra dem till människan för att se vad han skulle kalla vart och ett av djuren; och vadhelst människan kom att kalla det, det vill säga varje levande själ, det var dess namn. Så gav då människan namn åt alla husdjuren och åt himlarnas flygande skapelser och åt varje vilt djur på fältet.” — 1 Moseboken 2:19, 20, NW.

3. Varför hyste varken Adam eller djurskapelsen någon fruktan?

³ Människan kallade hästen för sus, tjuren för shōr, fåret för seh, geten för ‛ez, en fågel för ‛ōf, duvan för jō·náh, påfågeln för tuk·kí, lejonet för ’ar·jéh eller ’arí, björnen för dov, apan för qōf, hunden för ké·lev och ormen för na·chásh osv.a När han gick bort till den flod som flöt ut från Edens trädgård, såg han fisk, och åt fisken gav han namnet da·gháh. Den obeväpnade mannen kände ingen fruktan för dessa djur, husdjur och vilda djur, eller för fåglarna, och de kände inte heller någon fruktan för honom, som de instinktivt erkände som sin överordnade, en som var av ett högre slag av liv. De var Guds skapelser, och de hade fått liv av honom, och människan hade varken önskan eller lust att skada dem eller ta livet av dem.

4. Vad kan vi förmoda när det gäller Adams namngivande av alla djuren och fåglarna, och vad slags erfarenhet måste detta ha varit?

⁴ Exakt hur länge människan blev visad husdjuren, de vilda djuren och himlarnas flygande skapelser säger inte berättelsen någonting om. Allt var väglett och ordnat av Gud. Adam tog sig antagligen tid till att studera varje särskilt djur och lade märke till dess karakteristiska vanor och läggning, och därefter valde han ut ett namn som skulle vara särskilt passande för det. Detta kunde innebära att det gick en avsevärd tid. Det måste ha varit en mycket intressant erfarenhet för Adam att på så sätt få bli bekant med djurlivet här på jorden med alla dess arter, och det krävde stor mental skicklighet och språkbegåvning att kunna karakterisera var och en av dessa arter av levande skapelser med ett passande namn.

5—7. a) Vilka frågor uppstod antagligen? b) Vad slags svar gavs i skapelseberättelsen i 1 Moseboken 1:1—25?

⁵ Men i vilken ordning hade alla dessa levande skapelser då blivit skapade? Hade landdjuren skapats före fåglarna, och var i tid och ordning stod människan i förhållande till alla dessa levande skapelser av ett lägre slag? Hur hade Gud förberett jordens yta för en så stor variation av djurliv, tillhandahållit luften i vilken fåglarna kunde flyga så högt, tillhandahållit vatten att dricka och växtliv till att tjäna som föda, gjort ett stort ljus till att lysa upp dagen och göra det möjligt för människan att kunna se och gjort ett mindre ljus för att försköna natten? Varför var vädret så milt och varmt att människan kunde ströva omkring, arbeta och sova oskyddad och naken?

⁶ Människan behövde inte gissa sig till svaren. Hans vetgiriga sinne förtjänade intelligenta svar från en auktoritativ källa, som visste exakt. Han övergavs inte som en okunnig son av Gud, utan på grund av sin höga intelligensnivå hedrades han antagligen med den underbara skapelseberättelsen så som den återges i 1 Moseboken 1:1—25.

⁷ Adam måste ha känt sig mycket tacksam för denna spännande skapelseberättelse. Den förklarade så mycket. Av det sätt varpå den var avfattad förstod han att det var tre långa tidsperioder, som Gud enligt sitt sätt att mäta tiden kallade dagar, före den fjärde skapelseperioden under vilken Gud lät de två stora ljusen bli synliga på himlarnas fäste för att markera människans mycket kortare dag eller dygn på 24 timmar. Den kortare dagen för människan på jorden var tiden från det att det större ljuset gick ner och tills det gick ner nästa gång. Adam blev också medveten om att det skulle vara år av tid för honom, och han började utan tvivel omedelbart att räkna sina levnadsår. Det större ljuset på himlarnas fäste gjorde det möjligt för honom att göra detta. Men när det gällde Guds längre skapelsedagar, så insåg den första människan att han då levde på den sjätte dagen av Guds jordiska skapararbete. Han hade ännu inte fått höra att den sjätte dagen, då först alla landdjuren och sedan människan skapades, hade tagit slut. Nu kunde han förstå i vilken ordning växtliv, marint liv, fågelliv och landdjur hade skapats. Men ensam där i Edens trädgård var Adam inte det fullständiga uttrycket för Guds kärleksfulla uppsåt med människan i det jordiska paradiset.

Skapandet av den första kvinnan

8, 9. a) Vad lade den fullkomliga människan märke till angående djurskapelsen, men vilken slutsats drog han om sig själv? b) Varför var det inte lämpligt att den fullkomliga människan bad Gud om en maka? c) Hur beskriver den bibliska berättelsen skapandet av den första människans hustru?

⁸ Den första människan med sitt fullkomliga sinne och sin fullkomliga iakttagelseförmåga såg att i fågel- och djurriket var det hankön och honkön och att dessa tillsammans fortplantade sin art. Men med människan själv var det inte då så. Om denna iakttagelse gjorde honom benägen att vilja tänka på att ha sällskap, så fann han ingen lämplig maka någonstans i djurriket, inte ens bland aporna. Adam torde ha dragit slutsatsen att det inte fanns någon maka åt honom, för om det hade funnits någon, skulle då inte Gud ha fört denna maka till honom? Människan hade skapats skild från alla dessa djurarter, och han var avsedd att vara annorlunda! Han var inte böjd att avgöra saker och ting själv och bli fräck och be Gud, sin Skapare, om en maka. Det var passande att den fullkomliga människan lät hela saken vila hos Gud, för kort därefter upptäckte han att Gud hade dragit sina egna slutsatser om situationen. Om detta och det som nu hände får vi veta följande i berättelsen:

⁹ ”Men för människan fanns det ingen hjälp som ett komplement till honom. Fördenskull lät Jehova Gud en tung sömn falla på människan, och medan han sov, tog han ett av hans revben och slöt sedan till köttet över dess plats. Och Jehova Gud grep sig an med att av revbenet, som han hade tagit från människan, bygga en kvinna och att föra henne till människan. Då sade människan: ’Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Denna kommer att kallas Maninna, ty från man blev denna tagen.’ Det är därför en man kommer att överge sin far och sin mor, och han skall hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. Och båda förblev de nakna, människan och hans hustru, och ändå skämdes de inte.” — 1 Moseboken 2:20—25, NW.

10. Hur reagerade den fullkomlige mannen, när den fullkomliga kvinnan presenterades för honom, och vad kan hans ord ha antytt?

¹⁰ Hans ord, när den fullkomliga kvinnan presenterades för honom som en hjälp och ett komplement, gav uttryck åt fullständig tillfredsställelse: ”Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött.” Med tanke på dessa ord, som han yttrade när han till slut fick se sin nyskapade hustru, skulle det kunna vara så att han hade fått vänta en tid på att få denna sin förtjusande mänskliga motsvarighet. När Adam beskrev sitt komplement, kallade han sin hustru ”Maninna” (hebreiska: ’ish·sháh, vilket är femininformen av det hebreiska ord som översätts med ”man”, ’ish), ”ty från man blev denna tagen”. (1 Moseboken 2:23, NW) Adam kände ingen köttslig släktskap med de flygande skapelserna eller landdjuren, som Gud tidigare hade riktat hans uppmärksamhet på för att han skulle ge dessa namn. Hans kött var annorlunda än deras. Men den här kvinnan var verkligen av samma slags kött som han. Revbenet som hade tagits från hans sida producerade samma slags blod som fanns i hans egen kropp. (Se Matteus 19:4—6.) Nu hade han någon för vilken han kunde tjänstgöra som Guds profet och för vilken han kunde återge den underbara skapelseberättelsen.

11—13. a) Vilka frågor kan ha uppstått, när Adam fick sin hustru? b) Vad var Guds uppsåt för det första människoparet? c) Vad skulle tjäna som mat åt det fullkomliga människosläktet?

¹¹ Men vad hade då människans Skapare för uppsåt med att ge honom en hustru? Var det bara för att förse honom med en hjälp eller ett komplement, en kamrat av hans egen art för att hindra honom från att börja känna sig ensam? Skildringen förklarar Guds uppsåt, när den berättar för oss om hur Gud uttalade sin välsignelse över deras äktenskap:

¹² ”Och Gud sade vidare: ’Låt oss göra människor till vår avbild, enligt vår likhet, och må de råda över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och husdjuren och hela jorden och varje djur som rör sig vilket är i rörelse på jorden.’ Och Gud grep sig an med att skapa människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne; till mankön och kvinnkön skapade han dem. Dessutom välsignade Gud dem, och Gud sade till dem: ’Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.’

¹³ Och Gud sade vidare: ’Här har jag gett er all fröbärande växtlighet, som finns på hela jordens yta, och varje träd, på vilket det finns fröbärande trädfrukt. Åt er må det tjäna som mat. Och åt varje vilt djur på jorden och åt varje flygande skapelse i himlarna och åt allt som rör sig på jorden, i vilket det finns liv såsom en själ, har jag gett all grön växtlighet till mat.’ Och det blev så.” — 1 Moseboken 1:26—30, NW.

Det första människoparets framtidsutsikter

14. Vilken framtid låg i och med Guds välsignelse framför den fullkomlige mannen och den fullkomliga kvinnan, och vad kunde de med rätta se för sin inre syn?

¹⁴ Hur underbart måste det inte ha varit för den fullkomlige mannen och hans fullkomliga hustru att få höra Guds röst tala till dem och tala om för dem vad de skulle göra och så välsigna dem! Med Guds välsignelse skulle livet inte vara meningslöst, utan de skulle kunna göra det som de blev tillsagda att göra. Vilken framtid var det inte som låg framför dem! När det lyckligt gifta paret stod där i sitt hem, Edens trädgård, så funderade de antagligen över hur det skulle komma att bli, när de skulle utföra det som var Guds vilja för dem. När de i andanom såg framåt in i en avlägsen framtid, såg de inte bara ”trädgården i Eden, österut” (NW), utan hela jorden uppfylld med glädjestrålande män och kvinnor. (1 Moseboken 2:8) Mannens och kvinnans hjärta torde ha hoppat till av glädje, när de tänkte på att alla dessa var deras barn, deras avkomlingar. Alla var fullkomliga och fulländade i kroppsform och kroppsbyggnad, de var evigt unga och överflödade av god hälsa och livsglädje, och alla uttryckte de fullkomlig kärlek till varandra, och alla tillbad de endräktigt sin store Skapare och himmelske Fader, och detta gjorde de tillsammans med den förste människofadern och den första människomodern. Hur måste inte den förste mannens och den första kvinnans hjärta ha svällt vid tanken på att få en sådan familj!

15, 16. a) Varför skulle det finnas gott om mat för människosläktet? b) Vad slags arbete skulle det lyckliga människosläktet, allteftersom det växte till i antal, komma att få utanför Edens trädgård?

¹⁵ Det skulle finnas gott om mat för alla medlemmar av detta människosläkte, som skulle uppfylla hela jorden, och det fanns gott om mat redan från början, där i Edens trädgård. Gud hade sörjt för dem och gett dem all fröbärande växtlighet för att den tillsammans med de fruktbärande träden skulle tjäna som nyttig, livsuppehållande mat. — Jämför Psalm 104:24.

¹⁶ Allteftersom deras lyckliga familj växte till i antal, skulle de utvidga trädgården till markerna utanför Edens gränser, eftersom Guds ord antyder att jorden utanför Edens trädgård var i ett obearbetat tillstånd. Den var i varje fall inte skött och hade inte förts till samma höga odlingsnivå som kännetecknade Edens trädgård. Det var därför som deras Skapare sade till dem att de skulle lägga jorden under sig, allteftersom de uppfyllde den. — 1 Moseboken 1:28.

17. Varför skulle det komma att finnas gott om mat för den växande befolkningen, och hur skulle det till sist bli, när trädgården växte?

¹⁷ Och allteftersom trädgården utvidgades av fullkomliga odlare och vårdare, skulle den underlagda jorden komma att ge riklig avkastning åt den växande befolkningen. Till slut skulle den stadigt växande trädgården täcka hela jorden, och det skulle bli ett hela jorden omfattande paradis, som blomstrade som mänsklighetens eviga hem. Det skulle vara en vacker pärla att betrakta från himmelen, och den himmelske Skaparen skulle kunna förklara den vara mycket god. — Jämför Job 38:7.

18. Varför skulle den världsomfattande Edens trädgård vara fri från bråk och oroligheter, och vilken frid skulle råda?

¹⁸ Överallt skulle det vara lika fridfullt och fritt från bråk och oroligheter som där i Edens trädgård, där den nygifte mannen och den nygifta kvinnan befann sig. Man skulle inte behöva frukta för att utsättas för fara från eller skadas av alla de djur och flygande skapelser som den första människan, Adam, hade inspekterat och namngett. Likt sin förste mänsklige fader och sin första mänskliga moder skulle dessa fullkomliga invånare i det hela jorden omfattande paradiset råda över havets fiskar, himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden, såväl som över de vilda djuren på det öppna fältet. Med en instinktiv känsla av undergivenhet under människan, som var skapad ”till Guds avbild”, skulle dessa lägre levande skapelser leva i fred med människan. Dessa lägre levande skapelsers kärleksfulla och fullkomliga mänskliga herrar skulle främja en fridfull atmosfär bland djurskapelsen, när de rådde över den. Dessa gudalika mänskliga herrars fridfulla inflytande skulle på ett skyddande sätt breda ut sig över dessa nöjda levande skapelser av ett lägre slag. Och framför allt skulle den fullkomliga mänskligheten leva i frid med Gud, som aldrig skulle ta bort sin välsignelse från den. — Jämför Jesaja 11:9.

Gud vilar från sina skapargärningar

19. a) Vad måste den förste mannen och den första kvinnan ha insett, när det gäller Guds uppsåt? b) Vad antydde Gud när det gällde tiden?

¹⁹ När det fullkomliga människoparet funderade över hur den jordiska scenen enligt Guds uppsåt skulle komma att se ut när den var färdig, torde de ha insett något, nämligen att det skulle komma att ta tid för dem att utföra detta underbara uppdrag. Hur lång tid? Det visste deras Skapare och himmelske Fader. Han antydde för dem att ännu en i den långa raden av skapelsedagar nu hade kommit till sitt slut och att de nu stod på ”kvällen” eller startpunkten på en ny dag enligt hur Gud själv markerade skapelsedagarna. Det skulle bli en välsignad dag, som var helgad åt Guds eget rena och rättfärdiga uppsåt. Den fullkomliga människan, Guds profet, noterade detta. Den inspirerade berättelsen lyder:

20. Vad säger den bibliska berättelsen angående ”den sjunde dagen”?

²⁰ ”Därpå såg Gud på allt som han hade gjort, och se! det var mycket gott. Och det blev kväll, och det blev morgon, en sjätte dag. Så kom himlarna och jorden och hela deras här till sin fullbordan. Och mot den sjunde dagen kom Gud till fullbordan av sitt verk som han hade gjort, och han övergick till att vila på den sjunde dagen från allt sitt verk som han hade gjort. Och Gud övergick till att välsigna den sjunde dagen och helga den, därför att han på den har fortsatt att vila från allt sitt verk som Gud har skapat i syfte att göra dessa ting. Detta är himlarnas och jordens historia vid den tid då de skapades, på den dag då Jehova Gud gjorde jord och himmel.” — 1 Moseboken 1:31—2:4, NW.

21. a) Säger bibeln att Gud avslutade sin vilodag och att den var mycket god? Förklara. b) Vilka frågor uppstår?

²¹ Berättelsen säger inte att Gud slutade sin vilodag och såg att den var mycket god och att det blev kväll och morgon den sjunde dagen. För att svara mot de föregående sex skapelsedagarna återstår det fortfarande för den sjunde dagen att förklaras ha varit mycket god, eftersom den ännu inte har slutat. Kan Jehova Gud så långt förklara den dagen vara mycket god? Har den hittills varit en dag av fridfull vila för honom? Hur är det med den mycket hänförande framtidsutsikt, som den förste mannen och den första kvinnan såg för sin inre syn på sin bröllopsdag i paradiset? Låt oss se när scenen utvecklas i följande artikel.

[Fotnot]

Hur skulle du vilja svara?

◻ Vilken uppgift fick Adam av Gud förutom att sköta om trädgården, och vad innebar detta?

◻ Vad uppenbarar skapelse-berättelsen i 1 Moseboken 1:1—25?

◻ Hur skapades den första människans hustru, och hur reagerade Adam på deras bröllopsdag?

◻ Vilka framtidsutsikter hade det första människoparet?

◻ Hur antydde Gud att ännu en i den långa raden av skapelsedagar hade nått sitt slut?