Det söta mesquitoträdet – ett av naturens mysterier

Mysteriet kommer i början av dess liv. Sötman kommer senare.

”MESQUITOTRÄDET eller mesquitobusken är det enda träd eller den enda buske som kan nå grundvattnet här med sina rötter. Mesquitoplantan måste skicka ner sina rötter till 9 meters djup eller mer genom torr sand, innan den når det vattnet. Hur klarar den då av att slå rot och växa? Det är en av öknens olösta gåtor.” Tidskriften Scientific American, där detta stod att läsa, talade om mesquitoträdet i Death Valley i Kalifornien.

Mesquitofröna är själva till viss hjälp. Det är sällsynt att de börjar gro, om de endast sås i jorden. Men om fröskidorna äts av djur, kan hela frökärnor som passerar genom matsmältningsapparaten gro med lätthet. Matsmältningssafter löser upp det hårda fröskalet och ger fukten möjlighet att tränga in och sätta i gång groningsprocessen. När fröna lämnar djuret vid uttömningen, har de ett förråd av spillning som kommer till nytta när plantan börjar gro. Till att börja med växer nästan bara pålroten — det sker knappt någon tillväxt ovanför markytan, förrän pålroten har träffat på grundvatten 9 meter eller mer under markytan.

I andra öknar kan lokala regn vara till hjälp, men i Death Valley är en nederbördsmängd på 34 millimeter utspridd över ett helt år försumbar. Hur plantorna överlever där, medan pålrötterna tillväxer 9 meter eller mer i torr sand, är en olöst gåta. Även i andra öknar är bedriften märklig, i synnerhet med tanke på att en del mesquitorötter tränger ner ända till 60 meter för att finna vatten! På Sonoran Desert Museum i Tucson i Arizona finns uppgifter om en gruva där mesquitorötter påträffades på ett djup av 53 meter.

Men så snart rötterna når vatten, skjuter plantan ovanför markytan fart. Där det är god tillgång på vatten under markytan kan mesquitoträdet nå en höjd av drygt 12 meter och en diameter på 1,2 meter. Andra ökenväxter kanske vissnar och dör under öknarnas torrperioder, men mesquitoträdet förblir grönt. Dess djupa rötter förser sig av grundvattnet som får sitt tillskott av det regn och den snö som faller i avlägsna bergstrakter. Trädet har också en väv av ytrötter, som utgår från stambasen, och dessa suger upp den fukt som tillfälliga skurar ger. Men det är de djupt nedträngande pålrötterna som lokaliserar grundvattenlagren så effektivt att brunnsgrävare tar upp sina brunnar i närheten.

Docent Note Book (en tryckt museiguide) på Sonoran Desert Museum ger följande uppgifter om mesquitoträdets användbarhet:

”En gång i tiden var det av stort värde som timmerträd i öknen. Det används fortfarande till staketpålar, kol och ved. (Det brinner långsamt och ger en het och väldoftande låga.) Violinstråkar tillverkas ibland av rotträet. Innerbarken försåg både indianer och nybyggare med material till korgar, grova tyger och mediciner för behandling av en mängd olika åkommor. Kådan som avges av stammen tas till vara och säljs för framställning av sötsaker (gelékarameller). [Kådan används också till framställning av] ett lim (som utnyttjas vid lagning av keramik).

Mesquitoträdet hade stor betydelse för nybyggare och indianer. När skörden slog fel, levde de alla på mjöl (pinole) som framställdes av fröskidorna och frökärnorna. Under kriget mot apacherna ansåg USA:s kavalleri att fröskidorna var så värdefulla till foder åt hästarna att de betalade 3 cent pundet [0,45 kilo] för mesquitobönor. ... Fröskidorna är mycket näringsrika och innehåller 20 till 30 procent druvsocker (glukos). De är också mycket rika på protein (halten är högre än i sojabönor).”

Hur sötman kommer in i bilden

Men det finns ett annat användningsområde för mesquitobusken eller -trädet. Från våren och fram till försommaren hänger långa, trinda, gula blommor i trädet likt väldiga, luddiga larver. Och det är de här blommorna som svarar för sötman och gör gåtan med mesquitoträdets överlevnad ännu intressantare.

Ralph Lusby är den tredje generationens biodlare som har bikupor på en plats i Arizonaöknen där mesquitoträden frodas. Han har intervjuats av en korrespondent för Vakna!, och han sade följande:

”Jag har sett mesquitoträd i närheten av torra flodbäddar med tillgång till stora vattenmängder ge tre fullständiga blomningar under en säsong. Vid god tillgång på mesquitonektar ger mina bin 85 till 90 procent mesquitohonung blandad med 10 till 15 procent mimosahonung. Jag har smakat en hel del honung i mitt liv, men mesquitohonungen överträffar allt. Den är mildast av all honung. Den saknar den starka eftersmaken av honung, och därför är den ett mycket bra sötningsmedel. Människor som inte tycker om honung tycker vanligen om mesquitohonung. Eftersom den är mild, kan emellertid smaken av den förtas om den blandas med starkare honungssorter. Ett år blandade min far och jag omkring 4 liter citrushonung med omkring 40 liter mesquitohonung, och allt smakade som citrushonung!

Min största skörd av mesquitohonung sker i stort sett mellan den 20 april och 10 juni. Jag kommer ihåg en tid när landets genomsnitt för honung skördad från en enda kupa (omkring 60.000 bin) var 19 till 19,5 kilo honung om året, medan mina bin gav mig 53 kilo för varje kupa. En del biodlare är snåla mot sina bin och lämnar inte kvar tillräckligt med honung åt dem till vintern. Jag lämnar 27 kilo för varje kupa. De behöver också vatten. På en del ställen i öknen placerar jag ut många 200-literskärl med vatten åt dem, som de kan använda till att dricka av och till kylning av bikupan. En grupp på 40 bikupor placerade på 760 meters höjd gör av med 23 till 26 liter om dagen under sommaren. Jag älskar mina bin. De sörjer för mig, och jag sörjer för dem!”

Men det är mesquitoträdet med sin sötma som sörjer för båda. Det utgör också en gåta för den mänskliga tanken att begrunda, och det uppväcker tacksamhet i hjärtat hos dem som uppskattar dess Skapare.

[Ruta/Bild på sidan 18]

Det finns utan tvivel mycket som ännu är okänt och obekant när det gäller mesquitoträdet och som gör det unikt. Men nu dalar solen för den här säsongens honungsproduktion, och mesquitoträdet har ännu en gång spelat sin viktiga roll i öknens ekosystem. De häftiga regnen börjar snart. Under någon tid skall det här ökenträdet befinna sig i vila, och det skall vakna till liv först nästa vår, då det kommer att underlätta för tacksamma bin att framställa den allra utsöktaste honung, till glädje för människor och djur.

[Bilder på sidan 17]

Biodlaren pekar på bidrottningen

Närbild av bi på mesquitoträd