● FISKAR MED SIMBLÅSA. Många fiskar har simblåsor fyllda med gas. När fisken simmar nedåt, sammanpressar vattentrycket gasen och förminskar simblåsans storlek. Om fisken simmar uppåt, minskar vattentrycket, gasen utvidgas och storleken på blåsan ökar. När storleken på blåsan förändras, förändras också fiskens storlek. När den simmar nedåt, medför därför det ökade trycket att dess volym minskar, vilket innebär att dess medeltäthet ökar, och detta minskar dess flytförmåga. När den simmar uppåt, ökar dess volym, vilket minskar dess normala täthet, och detta ökar flytförmågan. Simblåsan har alltså den funktionen att den ger fisken en täthet som är anpassad till tätheten hos havsvattnet runt omkring den, vilket gör att den kan hålla sig svävande i vattnet på vilket djup som helst. Men det är inte alltid så enkelt. På ett djup av 2.000 meter har trycket pressat ihop blåsans volym till endast 1/200 av dess volym vid ytan, gasen i blåsan har 200 gånger större täthet och bidrar inte mycket till flytförmågan längre. Men fisken kan sväva orörlig på dubbelt så stort djup, och gasen i simblåsan utövar då ett tryck på drygt 490 kilogram per kvadratcentimeter för att kunna motstå vattentrycket! Men hur kan fisken då bibehålla flytförmågan? Den kan i mycket långsam takt tillföra gas till blåsan, när den simmar djupare, och resorbera den, när den stiger.

Men till skillnad från pärlbåtens skalkammare utgörs bläckfiskens flytmekanism av ett ben, som kallas valfiskfjäll. Detta är beläget strax under manteln längs bläckfiskens rygg. Det är mjukt och kitinöst och har uppemot hundra tunna plattor som är åtskilda av pelare, och det är fullt av separata rum. Det är detta ben som bläckfisken använder som flyttank. Allteftersom bläckfisken växer och blir tyngre, tillkommer fler kammare i ryggbenet och ökar dess flytförmåga. (I förbigående kan sägas att det är detta ryggben som man pulvriserar och ger till burfåglar.) Med hjälp av en osmotisk process kan bläckfisken pumpa ut vatten ur håligheterna i ryggbenet eller släppa in vatten. På så sätt varierar den sin flytförmåga, så att den kan stiga eller gå ner på större djup i oceanen. I princip liknar håligheterna i ryggbenet vattentankarna i en ubåt. Denna bläckfisk vistas vanligen på 30 till 75 meters djup men kan gå ner till nästan 200 meters djup.

I likhet med pärlbåten och den vanliga bläckfisken kan den reglera flytförmågan alltefter olika djup i havet, men den går till väga på ett annat sätt. De övre två tredjedelarna av kroppen är ett stort hålrum, det coelomiska hålrummet. Det är fyllt med en vätska. Om denna vätska avlägsnas, sjunker bläckfisken. Vätskan ger djuret samma medeltäthet som havsvattnet. Analyser har visat att vätskan har en mycket hög koncentration av ammoniak, omkring 9 gram per liter. Varför förhåller det sig så? Till skillnad från däggdjur utsöndrar bläckfisken sina kvävehaltiga slaggprodukter som ammoniak i stället för urinämne. Denna ammoniak diffunderar från blodbanan in i vätskan i det coelomiska hålrummet, där den upplöses i ammoniakjoner. Dessa joner är lätta och gör vätskan lättare än havsvattnet, vilket ger bläckfisken flytförmåga. Tidskriften Scientific American jämför den med Auguste Piccards batyskaf (ubåt för djuphavsforskning), som kan gå ner på stora oceandjup. Batyskafets stora kammare är fylld med bensin, som är lättare än havsvatten, och bär observationskammaren, som hänger under batyskafet. På liknande sätt fungerar vätskan i djuphavsbläckfiskens coelomiska hålrum som en flytanordning. Men bläckfisken var först, eftersom dess Skapare uppfann den först.