En grupp av entusiastiska vittnen organiserades i grannstaden Sitia. Det här irriterade biskopen, som – eftersom han bott i USA – av erfarenhet visste hur effektiva Jehovas vittnen kunde vara som förkunnare. Han var besluten att utrota denna ”irrlära” från sitt stift. På hans anstiftan kastade polisen regelbundet Jehovas vittnen i fängelse och drog dem inför domstol på olika falska grunder.

I februari 1945 fick jag broschyren Trösta alla sörjanded av min bror Demosthenes, som var övertygad om att det Jehovas vittnen lärde var sanningen. Innehållet gjorde intryck på mig. Vi slutade omedelbart att gå till den ortodoxa kyrkan, förenade oss med den lilla gruppen i Sitia och vittnade för våra syskon om vår nyvunna tro. De tog alla emot sanningen från Bibeln. Inte oväntat ledde mitt beslut att lämna falsk religion till att min hustru och hennes familj blev fientligt inställda mot mig och fryste ut mig. Under en tid vägrade min svärfar till och med att tala med mig. Hemma var det ofta mycket meningsskiljaktigheter och ett spänt förhållande. Trots detta döptes Demosthenes och jag den 21 maj 1945 av broder Minos Kokkinakis.e

Äntligen kunde jag förverkliga min dröm och bli en sann Guds tjänare! Jag minns fortfarande min första dag i tjänsten från hus till hus. Ensam och med 35 broschyrer i väskan tog jag bussen till en by. Jag började försagt gå från hus till hus. Ju längre jag gick, desto modigare blev jag. När en rasande präst anlände, kunde jag modigt möta honom utan att bry mig om hans tjat om att jag skulle följa med till polisstationen. Jag sade till honom att jag skulle ge mig av först när jag hade besökt hela byn, och det var också precis vad jag gjorde. Jag var så lycklig att jag inte ens väntade på bussen, utan gick till fots de 15 kilometerna tillbaka hem.

I händerna på hänsynslösa ligister

I september 1945 fick jag ökat ansvar i vår nyligen bildade församling i Sitia.