TOLSTOJ ELLER JEHOVA?

Strax innan kriget började uppstod det splittringar i en av de största församlingarna i Jugoslavien. En del hade börjat förespråka den ryske författaren och religionsfilosofen Lev Tolstojs idéer. Tolstoj tillhörde först rysk-ortodoxa kyrkan men började sedan anse att alla kristna kyrkor var korrupta institutioner som hade fördärvat kristendomen i grunden. Några av bröderna påverkades av det här synsättet och blev kritiska även mot Jehovas organisation. Brodern som hade ledningen i församlingen i Zagreb missbrukade sitt förtroende och övertalade de flesta av förkunnarna att omfatta Tolstojs uppfattningar. Han hade sådant inflytande att större delen av församlingen, mer än 60 förkunnare, antog en resolution där de förkastade Jehovas organisation.

När Rudolf Kalle fick höra detta reste han genast från Belgrad till Zagreb för att hålla ett möte med församlingen. Han gick igenom grundläggande bibliska läror som Jehova hade uppenbarat genom den trogna och omdömesgilla slavklassen. (Matt. 24:45–47) Han frågade: ”Vem är det som har lärt er de här sanningarna? Tolstoj eller Jehovas organisation?” Sedan citerade han Josua 24:15 och bad dem som ville stanna kvar i Jehovas organisation att räcka upp handen. Det var bara två som gjorde det.

”Det kändes fruktansvärt”, berättade Rudolf senare.

Det såg ut som om allt gott som uträttats i församlingen skulle gå förlorat.

Rudolf bad de två vittnen som var trogna att komma upp på podiet. Han sade: ”Nu är det bara vi tre som representerar Jehovas folk i den här staden. Jag vill be alla er andra att gå härifrån och lämna oss i fred. Vi vill tjäna vår Gud, Jehova, och ni kan gå och tjäna er Tolstoj. Vi vill inte ha något mer med er att göra.”

Först blev det alldeles tyst. Sedan räckte en efter en upp handen och sade: ”Jag vill också tjäna Jehova.” Till slut var det bara den avfällige församlingstjänaren och några få av hans anhängare som lämnade rummet. Det här lojalitetsprovet stärkte förkunnarna inför mycket svårare prövningar som låg framför dem.

Kontoret i Belgrad stängdes, och litteraturen distribuerades i stället från Zagreb i Kroatien. Nu hotades bröderna inte längre av böter och fängelsestraff utan av koncentrationsläger och avrättning. Det var viktigare än någonsin att vara försiktig och hålla låg profil.

När de tyska trupperna ockuperade Jugoslavien upprättade de koncentrationsläger. Flera etniska och icke-katolska minoriteter och motståndare till regimen isolerades och mördades i de kroatiska lägren.

Stevan Stanković, en järnvägsarbetare från Serbien, visade verkligen att han ville hjälpa sina bröder oavsett deras bakgrund. Trots stora risker smugglade han litteratur från Kroatien till det ockuperade Serbien. En dag hittade polisen litteratur i hans väska och krävde att få veta var den kom ifrån. Men Stevan var lojal mot sina bröder och vägrade berätta något. Han förhördes på ett fängelse och flyttades sedan till det närliggande koncentrationslägret i Jasenovac. Behandlingen i det här lägret var så brutal att Stevan dog där.

Mihovil Balković, en påhittig och försiktig broder, arbetade som rörmokare i Kroatien under den här svåra tiden. Vid sidan av sitt vanliga arbete besökte han vännerna för att uppmuntra dem och ge dem litteratur. Ett av hans barnbarn berättar: ”En gång fick han höra att tåget han reste med skulle genomsökas i nästa stad. Han steg därför av en station tidigare än planerat. Staden var nästan helt omgiven av taggtråd, men Mihovil lyckades hitta en öppning vid en vingård. Han hade litteraturen i sin ryggsäck, men överst hade han lagt lite matvaror och två flaskor med rakija (hemgjort brännvin). När han försiktigt gick igenom vingården passerade han en bunker, och plötsligt ropade en soldat: ’Stopp där! Vem är du?’ Mihovil gick fram till bunkern, och en av soldaterna frågade vad han hade i ryggsäcken.

’Lite mjöl, lite bönor och några potatisar’, svarade Mihovil.

När soldaterna frågade vad flaskorna innehöll sade han: ’Ni får väl lukta på det och ta en klunk.’

En av soldaterna provsmakade innehållet, och Mihovil sade: ’Du kan ta den här flaskan, så behåller jag den andra.’

Soldaterna var nöjda och lät Mihovil passera.

Litteraturen kunde alltså levereras som planerat.”

Mihovil visade ett fantastiskt mod. Han reste genom områden som kontrollerades av båda sidor i kriget. Ibland stötte han på kommunistiska partisaner, och ibland mötte han fascister från Ustašarörelsena eller medlemmar av Četnikgerillan. Helt oförskräckt vittnade han för dem och berättade vad Bibeln lovar om framtiden. Han var verkligen modig med tanke på att det var förenat med livsfara att vara ett vittne vid den här tiden. Flera gånger blev han gripen, förhörd och fängslad.

I slutet av kriget, kvällen den 9 november 1944, slog partisanerna till mot Mihovils hus, tog litteraturen som fanns där och förde bort honom. Sorgligt nog återvände han aldrig. Senare fick man veta att han hade blivit halshuggen.

Josip Sabo levererade litteratur i Slavonien, en region i Kroatien, redan när han var liten. Han åkte runt på sin cykel och hade litteraturen i en egenhändigt gjord låda på pakethållaren. Överst i lådan lade han färska päron. Vid den här tiden fanns det avspärrningar och vakter vid nästan varenda liten by.

”Vad har du i lådan?” frågade vakterna Josip vid varje post.

”Päron åt min morbror”, svarade han. Soldaterna brukade ta några päron. Allteftersom Josip närmade sig målet blev päronlagret tunnare. Han letade sig därför fram på småvägar, så att han kunde spara på päronen och rädda den värdefulla litteraturen.

TROGNA IN I DET SISTA

Lestan Fabijan, en murare från Zagreb, vittnade för Ivan Sever, Franjo Dreven och Filip Huzek-Gumbazir. Inom sex månader hade de blivit döpta, börjat förkunna och hålla möten. Kvällen den 15 januari 1943 kom en patrull soldater hem till Ivan Sever för att gripa honom, Franjo Dreven och en annan broder, Filip Ilić. De letade igenom huset, tog all litteratur och förde bort bröderna.

När Lestan hörde vad som hade hänt gick han och Filip Huzek-Gumbazir hem till Franjos mor och syster för att trösta dem. Men partisanerna fick veta det och grep även Lestan och Filip. Sammanlagt blev alltså fem bröder gripna. De vägrade att bära vapen och delta i kriget, och med hjälp av Bibeln förklarade de att de bara tjänade Jehova och att de var Kristi soldater. Alla fem dömdes till döden och hölls inspärrade.

En natt väcktes bröderna av soldater som tvingade dem att klä av sig och förde ut dem i skogen. Under tiden fick de chans att ändra sig. Soldaterna försökte bryta ner dem genom att prata om deras familjer. De nämnde Filip Huzek-Gumbazirs fru, som var gravid, och hans fyra barn. Filip svarade att han litade helt på att Jehova skulle ta hand om dem. Franjo Dreven var ogift, men soldaterna frågade honom vem som skulle ta hand om hans mor och syster.

När de var framme tvingades bröderna att stå ute i vinterkylan. Sedan började avrättningarna. Först sköt soldaterna Filip Huzek-Gumbazir. Sedan väntade de en stund och frågade om de andra ville ändra sig. Men bröderna gav inte efter. Då sköt soldaterna Franjo, sedan Ivan och därefter Lestan. Filip Ilić, som var ensam kvar, kompromissade till slut och gick med på att bli soldat. Tre månader senare återvände han hem på grund av sjukdom och berättade då vad som hade hänt. Han hade kompromissat för att rädda livet men dog strax därefter av sin sjukdom.