LOJALITETEN PRÖVAS

Under andra världskriget var Ladislav Foro från Kroatien med på ett möte för alla invånare i staden där en katolsk präst höll en predikan. Efter predikan kikade den nioårige Ladislav nyfiket in bakom draperiet där prästen bytte om. Under sin ämbetsdräkt hade prästen en Ustašauniform och ett patronbälte med en handgranat. Prästen tog en sabel, gick ut och steg upp på en häst. Han ropade: ”Kom bröder, nu ska vi kristna folket! Ni vet vad ni ska göra om någon protesterar!”

Ladislav visste att den som tjänade Gud inte kunde bete sig så. Strax efter det här började han följa med sin farbror till möten som vittnena höll i hemlighet. Ladislav fortsatte att gå på mötena och gick framåt i sanningen trots att hans föräldrar blev upprörda.

När Ladislav blev inkallad 1952 förklarade han att han inte kunde göra militärtjänst på grund av sitt kristna samvete. Han förhördes om och om igen av tjänstemän som försökte tvinga honom att svära soldateden. En gång tog de honom till en kasern där 12 000 rekryter hade samlats för att svära eden. Ladislav fick stå allra längst fram. Soldaterna hängde ett gevär på hans axel, men han tog genast av sig det. De skrek i högtalare att han skulle bli skjuten om han gjorde så igen. Ladislav vägrade fortfarande att lyda, och soldaterna förde bort honom och knuffade ner honom i en flera meter djup bombkrater. En soldat fick order om att avrätta honom, och han sköt två gånger ner i gropen. Sedan gick soldaterna tillbaka till kasernen. Men Ladislav hade inte blivit träffad.

På kvällen lyfte man upp Ladislav ur gropen och förde honom till ett fängelse i Sarajevo. Man visade honom ett brev där det stod att andra vittnen hade kompromissat och var fria medan han satt i fängelse ihop med kriminella. Genom sådana här samtal försökte man gång på gång bryta ner honom. Men Ladislav hade rätt inställning. ”Tjänar jag Jehova eller människor?” tänkte han. ”Spelar det någon roll för mig vad andra gör?”

Tack vare sitt andliga synsätt kunde Ladislav vara trogen under hela sin fängelsevistelse, som varade i fyra och ett halvt år. Längre fram reste han som kretstillsyningsman tillsammans med sin fru, Anica, som alltid var ett stöd för honom.

I trakten kring Zagreb i Kroatien kunde vännerna bearbeta distrikten systematiskt utan att väcka uppmärksamhet. En metod var att besöka vart tionde hus. Om man tog det första huset fortsatte man alltså med nummer 11, 21, 31 och så vidare. Många lärde känna Jehova på det här sättet. Men med tanke på hur svårt det var att gå i tjänsten från dörr till dörr var det ändå vanligast med informellt vittnande.

Veronika Babić föddes i Kroatien, och hennes familj började studera i mitten av 50-talet. Efter sitt dop 1957 flyttade hon med sin man till Sarajevo i Bosnien. Milica Radišić från området Slavonien i Kroatien blev döpt 1950. Hennes familj flyttade också till Bosnien,