Bröderna hittade snart en fabrikslokal i centrala Zagreb i Kroatien. De byggde om den till en Rikets sal med 160 sittplatser och ett litet kontor där de kunde framställa litteratur. Den kunde också användas för sammankomster, så 1957 höll man här den första sammankomsten för vittnen från hela Jugoslavien. Några år senare köpte bröderna ett hus på gatan Kamaufova i centrala Zagreb, och det användes av Betelfamiljen ända fram till 1998.

KRETSTILLSYNINGSMÄN STÄRKER FÖRSAMLINGARNA

År 1960 förordnades kretstillsyningsmän för att hjälpa och uppmuntra församlingarna. En del förvärvsarbetade i veckorna och besökte församlingar på helgerna. De använde gärna sina lediga dagar för att resa runt och uppmuntra vännerna och hjälpa dem att vara enade.

Henrik Kovačić, som är medlem av avdelningskontorets kommitté i Kroatien, berättar: ”Min fru och jag reste i kretstjänsten på helgerna i ungefär ett år. Sedan började vi resa på heltid. Vännerna var väldigt fattiga, och vi bodde ofta på ställen utan rinnande vatten och toalett. Men bröderna uppskattade verkligen att vi kom, och de var fantastiskt kärleksfulla och gästfria. Ofta lät de oss sova i sina egna sängar och bjöd oss på mat, trots att de hade så lite själva. I en del församlingar sov vi hos olika vänner varje natt så att vi inte skulle bli en börda för någon.”

[Ruta/​Bild på sidan 179]

”Får man prata om fotboll var som helst?”

HENRIK KOVAČIĆ

FÖDD 1944

DÖPT 1962

ÖVRIGT Reste som kretstillsyningsman på helgerna 1973, sedan på heltid från 1974 till 1976. Han är nu medlem av avdelningskontorets kommitté i Kroatien.

VI VISSTE aldrig om vi skulle komma hem igen efter tjänsten. Polisen grep oss ofta och förhörde oss. Det var vanligt med missuppfattningar om vår tro.

En gång sade polismannen som förhörde mig att vi bara fick prata om Gud på platser som var särskilt avsedda för det, inte på gatan eller från hus till hus. Jag gjorde som Nehemja och bad snabbt till Jehova om hjälp att hitta de rätta orden. Sedan frågade jag polismannen: ”Får man prata om fotboll var som helst? Eller bara på fotbollsstadion?” Han svarade att man fick prata om det var man ville. Jag sade: ”Då måste man ju också kunna tala om Gud var som helst, inte bara i kyrkan eller i gudstjänstlokaler.” Förhöret varade i fem timmar, men till slut släpptes jag och brodern jag hade samarbetat med.

När min fru, Ana, och jag ser tillbaka på de 40 år vi har tjänat Jehova, finns det inget vi hellre skulle ha gjort. Vi har fått hjälpa nästan 70 personer att lära känna sanningen. Vad Jehova än ger oss för uppdrag framöver så vet vi att det kommer att berika vårt liv.