I Zagreb tjöt sirenerna dygnet runt för att varna för bombanfall. Folk sprang för att söka skydd, och en del fick stanna i skyddsrummen i veckor eller månader. Eftersom Betels källare hade ett bra läge bestämde myndigheterna att den skulle användas som skyddsrum. Det ledde till fina tillfällen att vittna, och de som kom dit fick mer än fysiskt beskydd. En dag när flyglarmet gick kom människor springande från en spårvagn och sökte skydd i Betels källare. Alla satt och väntade oroligt, så en av äldstebröderna på Betel frågade om de ville se en bildvisning om den internationella sammankomsten som hållits några månader tidigare i Zagreb. Det ville de gärna, och bildvisningen blev mycket uppskattad.

Ju längre kriget höll på, desto värre blev matbristen, och på avdelningskontoret arbetade man hårt för att vännerna skulle få det de behövde både materiellt och andligen. Tillsammans med den styrande kretsen organiserade man insamlingar av mat, kläder, skor och mediciner. Till en början kom det mesta från vännerna i området, men de kunde av naturliga skäl inte ge så mycket. Under tiden började vänner i Italien, Schweiz, Tyskland och Österrike skänka kläder, mediciner och litteratur, och snart anlände lastbilar dygnet runt. De kördes av frivilliga bröder som satte sina kroatiska vänners behov före sin egen säkerhet. Från det centrala lagret i Zagreb vidarebefordrade man sedan förnödenheterna till de församlingar som hade behov.