• Får vi ett smil för vår krokodil?
    Vakna! – 2005 | 8 mars

    • Deltakrokodilen

      Deltakrokodilen är världens största reptil – den kan bli mer än 7 meter lång och väga upp till 1 000 kilo. Den finns enbart i saltvatten och lever vid flodmynningar, i hav och i mangroveträsk längs kusterna, från Indien och österut till Fiji. Deltakrokodilen är köttätare och äter råttor, grodor, fiskar, ormar, krabbor, sköldpaddor och hjortar. Men den äter bara lite åt gången. Stora hanar äter inte mer än 500–700 gram per dag. Eftersom de har en avslappnad livsstil – de ligger mest och solar eller flyter omkring i vattnet – och ett effektivt matsmältningssystem, förbrukar de inte så mycket energi. Deltakrokodiler kan ibland attackera oförsiktiga människor. När de är i vattnet har de bara näsöppningarna och ögonen ovanför vattenytan och simmar genom att röra stjärten fram och tillbaka, och på land går de med sina korta ben. De kan hoppa upp för att fånga mat och är kända för att ibland rusa efter byten. Liksom alla andra krokodiler har de bra luktsinne och god syn och hörsel. Hanen bevakar sitt revir mycket aggressivt under parningstiden, och honan är lika aggressiv när hon vaktar sina ägg.

      Hängivna mammor

      Honan bygger ett bo nära vattnet som består av förmultnande växtdelar och lera. Hon lägger upp till 100 ovala, hårdskaliga ägg, täcker över dem och skyddar dem från rovdjur. Sedan stänker hon vatten på boet, så att växtdelarna skall förmultna snabbare, vilket producerar värme kring äggen.

      Nu händer något fascinerande. Temperaturen avgör vilket kön ungarna får. Intressant, eller hur? När temperaturen är mellan 28 och 31 grader, kläcks honor efter omkring 100 dagar, medan hanar kläcks inom 64 dagar när temperaturen är 32,5 grader. Är temperaturen mellan 32,5 och 33 grader kan båda könen utvecklas. I ett bo som byggts med ena sidan mot vattnet och den andra sidan mot solen kan det bli hanar på den varma sidan och honor på den svala sidan.

      När honan hör de pipande ljuden, tar hon bort täcket över boet, och om ungarna ännu inte har kommit ut ur skalen, öppnar hon själv äggen med en speciell tand. Hon tar försiktigt upp dem i sin stora mun och bär dem i en strupsäck under tungan till vattenbrynet. Ungarna klarar sig själva när de fötts och börjar genast söka efter insekter, grodor och småfisk som de kan äta. Vissa beskyddande mammor håller sig dock nära dem i flera månader och skapar små barnkammare i träsken, där hanen kan hjälpa till med att vara barnvakt och skydda ungarna.