Katarerna — Var de kristna martyrer?

”SLÅ ihjäl dem alla, Gud känner de sina.” Den sommardagen år 1209 slaktades befolkningen i Béziers i södra Frankrike. Munken Arnold Amalric, som var utsedd till påvligt sändebud, legat, i spetsen för de katolska korsfararna, visade ingen barmhärtighet. När hans män frågade hur de skulle kunna skilja mellan katoliker och kättare, uppges han ha gett det ökända svaret ovan. Katolska historiker mildrar svaret till: ”Oroa er inte. Jag tror att mycket få [kättare] kommer att bli omvända.” Vad det exakta svaret än var, blev följden att minst 20.000 män, kvinnor och barn slaktades av omkring 300.000 korsfarare, ledda av den katolska kyrkans prelater.

Vad var det som föranledde den här massakern? Den var inledningen till albigenserkriget, det korståg mot albigenserna som påven Innocentius III hade utlyst mot så kallade kättare i provinsen Languedoc i södra Frankrike. Innan korståget var över omkring 20 år längre fram, hade förmodligen en miljon människor — katarer, valdenser och även många katoliker — förlorat livet.

Avvikande religiösa åsikter i medeltidens Europa

Handelns snabba tillväxt på 1000-talet medförde stora förändringar i de sociala och ekonomiska strukturerna i medeltidens Europa. Städer växte upp för att härbärgera det växande antalet yrkesmän och handelsmän. Detta skapade grogrunden för nya idéer och uppfattningar. Avvikande religiösa åsikter slog rot i Languedoc, där en anmärkningsvärt tolerant och avancerad kultur frodades som ingen annanstans i Europa. Staden Toulouse i Languedoc var den tredje rikaste metropolen i Europa. Det var den värld där trubadurerna levde och verkade, och en del av deras dikter anspelade på politiska och religiösa företeelser.

Uppslagsverket Revue d’histoire et de philosophie religieuses beskriver den religiösa situationen på 1000- och 1100-talen i följande ordalag: ”På 1100-talet, liksom under det föregående århundradet, fortsatte man att ifrågasätta prästernas moral, deras välstånd, deras korruption och deras omoraliskhet, men det var i huvudsak deras rikedom och makt, deras maskopi med de världsliga myndigheterna och deras servilitet som kritiserades.”

Vandrarpredikanter

Också påven Innocentius III insåg att den hejdlösa korruptionen inom kyrkan bar skulden för att antalet oliktänkande vandrarpredikanter i Europa växte, i synnerhet i södra Frankrike och norra Italien. Det stora flertalet av dessa var antingen katarer eller valdenser. Han läxade upp prästerna för att de inte undervisade folket. Han sade: ”Barnen behöver det bröd som ni inte bryr er om att bryta åt dem.” Men i stället för att ivra för biblisk undervisning åt folket hävdade Innocentius att ”den gudomliga Skriften har sådant djup att inte endast de enkla och obildade, utan också de kloka och lärda, helt saknar förutsättningar att förstå den”. Alla utom prästerna förbjöds att läsa Bibeln, och prästerna tilläts bara läsa den på latin.

För att motverka dessa oliktänkande vandrarpredikanters förkunnelse godkände påven bildandet av predikarorden, eller dominikanorden. Till skillnad från det välmående katolska prästerskapet skulle dessa tiggarmunkar vara kringvandrande predikanter med uppdrag att försvara den katolska ortodoxa läran mot ”kättarna” i södra Frankrike. Påven sände också legater som skulle resonera med katarerna och försöka föra dem tillbaka in i den katolska fållan. Eftersom dessa ansträngningar misslyckades och ett av de påvliga sändebuden dödades, förmodligen av en kättare, utlyste Innocentius III korståget mot albigenserna år 1209. Albi var en av de städer där katarerna var särskilt talrika, och därför kallade kyrkliga krönikörer katarerna för albigenser [franska: albigeois] och använde det uttrycket om alla ”kättare” i det området, inbegripet valdenserna. (Se rutan här nedan.)

[Ruta på sidan 28]

VALDENSERNA

Mot slutet av 1100-talet v.t. finansierade Pierre Valdès, också kallad Petrus Valdus, en rik köpman i Lyon, de första översättningarna av delar av Bibeln till olika lokala provensalska dialekter, de språk som folk talade i södra och sydöstra Frankrike. Han var en uppriktig katolik, lämnade sin affärsrörelse och ägnade sig åt att predika evangeliet. Många andra katoliker som kände avsky för prästerskapets korruption följde honom och blev vandrarpredikanter.

Valdès mötte snart fientlighet från prästerna i området, vilka övertalade påven att förbjuda hans offentliga predikande. Han uppges ha svarat: ”Man måste lyda Gud mer än människor.” (Jämför Apostlagärningarna 5:29.) Hans framhärdande ledde till att han blev exkommunicerad. Hans efterföljare som kallades valdenser, eller de ”fattiga från Lyon”, strävade nitiskt efter att följa hans exempel och predikade två och två i människors hem. Detta ledde till att deras läror spred sig snabbt i hela södra och östra samt delar av norra Frankrike och även i norra Italien.

I huvudsak förespråkade de en återgång till de första kristnas trosuppfattningar och sedvänjor. De protesterade bland annat mot skärselden, böner för de döda, Mariadyrkan, böner till ”helgonen”, vördnaden för korset, avlaten, nattvardens sakrament och barndopet.b

Valdensernas läror stod i skarp kontrast till de icke-kristna dualistiska lärorna som katarerna omfattade, vilka de ofta förväxlas med. Denna förväxling beror huvudsakligen på katolska polemiker som medvetet försökte identifiera valdensernas förkunnelse med albigensernas, eller katarernas, läror.