Sedan Jesus har gått ett litet stycke framåt, faller han ner på sitt ansikte och ber en innerlig bön: ”Min Fader, om det är möjligt, så låt denna bägare gå mig förbi. Men ändå inte såsom jag vill, utan såsom du vill.” Vad menar han? Varför är han ”djupt bedrövad, ända till döds”? Börjar han vackla i sitt beslut att dö och ge sitt liv till en lösen för mänskligheten?

Inte alls! Jesus ber inte om att bli förskonad från döden. Bara tanken på att slippa dö en offerdöd, som Petrus en gång föreslog, är motbjudande för honom. Hans ångest beror i stället på att han fruktar att det sätt varpå han snart kommer att dö — som en föraktlig brottsling — kommer att dra vanära över hans Faders namn. Han vet att han om några timmar kommer att bli avrättad på en tortyrpåle som en person av värsta slag — en som hädar Gud! Det är det som gör honom så orolig.

Jesus går därför bort för andra gången och ber att Gud måtte bespara honom ”denna bägare”, dvs. Jehovas anvisade uppdrag eller vilja för honom.

För tredje gången avlägsnar sig Jesus ungefär ett stenkast, faller på knä och ber med starka rop och tårar: ”Fader, om du vill, ta då den här bägaren ifrån mig.” Jesus känner sig djupt bedrövad över den smälek som hans vanhedrande död kommer att hopa över hans Faders namn. Att bli betraktad som en hädare — en som förbannar Gud — är nästan för mycket att bära!

Trots detta fortsätter Jesus att be: ”Men låt ändå inte min vilja ske, utan din.” Jesus underkastar sig lydigt Guds vilja.