[Bild på sidan 78]

Från vänster till höger: Russell och Hazel Yeatts, som gick igenom den 6:e klassen av Gileadskolan,

De första missionärerna kommer till Curaçao

Den 16 maj 1946 anlände Thomas Russell Yeatts och hans hustru, Hazel, till Curaçao, ett distrikt som var nästan helt obearbetat. De hade gått igenom den sjätte klassen av Gileadskolan. Broder Yeatts kom att få oerhört stor betydelse för arbetet på öarna, då han stannade kvar på sitt anvisade distrikt i över 50 år fram till sin död 1999. Med undantag för ett kort uppehåll övade han tillsyn över avdelningskontoret från 1950 fram till 1994. Med sitt ständigt goda humör, sin obotliga optimism och sin orubbliga tro fick han privilegiet att se arbetet med att predika om Riket växa enormt.

Hazel, som lojalt stod vid sin mans sida, har troget stannat kvar på sitt missionärsdistrikt ända fram till i dag och utgör en källa till uppmuntran för alla. Hon minns när de landade på flygplatsen och blev varmt välkomnade av bröderna Naarendorp och Van Marl tillsammans med Clement Fleming, en intresserad man.

Clement hade fått tag i boken Barnen, läst den och var sedan övertygad om att han hade funnit sanningen. Han hade som ung lämnat romersk-katolska kyrkan, eftersom det var många av dess läror som han inte höll med om. Längre fram började han komma tillsammans med Jehovas vittnen, och så kom det sig att han var med för att välkomna de första missionärerna. I juli 1946 kunde den nyutexaminerade missionären Russell Yeatts döpa honom. Broder Fleming är fortfarande en förkunnare av Riket och säger: ”Jag har vid 93 års ålder fortfarande inte gett upp hoppet om att få vara bland dem som överlever Harmageddon in i den nya ordningen utan att behöva dö.” Vilket underbart exempel på tro och uthållighet!

Syster Yeatts säger: ”Vi kördes från flygplatsen till en tvårumslägenhet ovanför en affär som sålde grissvansar och saltad och torkad torsk. Lägenheten hade inga möbler och inget badrum, så under de följande sex månaderna fick vi gå en trappa ner för att duscha, tills vi hittade ett bättre logi.” Trots att Hazel fick den ena omgången dysenteri efter den andra, blev varken hon eller Russell missmodiga. Åratal senare skrev broder Yeatts: ”Det som gör livet intressant, särskilt för Jehovas tjänare, är inte omständigheterna och inte heller landskapet eller ens språket, utan människorna. Och de finns på alla missionärsdistrikt.”

Medan de fortfarande höll på att lära sig det inhemska språket, papiamento, skulle de här tappra missionärerna lära människorna på Curaçao det rena språket, sanningens lingua franca. En av dem som lärde sig det var Camilio Girigoria, den förste bland lokalbefolkningen som blev döpt – år 1950. Han var anställd vid ett oljeraffinaderi och hade kommit i kontakt med sanningen genom att tala med olika bröder, bland andra Henricus Hassell, en ivrig förkunnare av de goda nyheterna. Camilio, som i dag är 78 år, är äldste och har kunnat hjälpa 24 personer fram till överlämnande. År 1946 organiserade missionärerna den första engelsktalande församlingen på Curaçao, men det var inte förrän 1954 som den första papiamentotalande församlingen bildades.