Det kan ha varit en sedvänja på patriarkernas tid att ge gåvor åt sådana som hade drabbats av motgångar. När Jehova ”vände ... [Jobs] fångna tillstånd” kom Jobs bröder, systrar och forna vänner för att trösta honom, och de gav honom också var och en ”ett penningstycke och en guldring”. (Job 42:10, 11)

Gåvor för att uppnå fördelar. Det var vanligt att man gav gåvor för att uppnå något önskvärt. Jakob gav sin bror Esau en imponerande gåva bestående av husdjur för att finna ynnest inför hans ögon. (1Mo 32:13–18; 33:8) Man kan bättre förstå varför Jakob insisterade på att Esau skulle ta emot gåvan när man tänker på att det enligt österländsk sed var ett tecken på att man inte beviljades ynnest om gåvan avböjdes. (1Mo 33:10)

Gåvor till kungar, profeter och andra. Av allt att döma var det vanligt att de som trädde fram inför en kung hade med sig gåvor. Några som inte visade Saul respekt och inte bar fram någon gåva till honom benämns som ”oduglingar”. Salomo i synnerhet fick gåvor i överflöd av dem som kom från fjärran länder för att höra hans vishet. De astrologer som kom för att se den ”judarnas kung” som hade fötts följde helt enkelt den här sedvänjan när de överlämnade gåvor till det lilla barnet, Jesus. (1Sa 10:27; 1Ku 10:10, 24, 25; Mt 2:1, 2, 11; se också 2Ku 20:12; 2Kr 17:5.)

Att ge gåvor har ända sedan urminnes tider haft en viktig funktion i människans dagliga liv. Sedan Abrahams till åren komne tjänare fått bekräftelse på att Jehova hade utvalt Rebecka till hustru åt Isak gav han henne smycken. (1Mo 24:13–22) När han också hade fått Laban och Betuel att samtycka till äktenskapet gav han ytterligare gåvor åt Rebecka och dessutom ”dyrbarheter åt hennes bror och åt hennes mor”. (1Mo 24:50–53)