I ett försök att ta efter japansk sed satte missionärerna fram tofflor till besökarna, men missionärerna kände inte till skillnaden mellan tofflor som är till för gäster och tofflor som är till för att användas i badrum. En dag tog en av dem som studerade Lena åt sidan och förklarade: ”Vi ställer inte fram badrumstofflor till gäster.” Missionärerna lärde sig så småningom.

Margrit Winteler från Schweiz förenade sig med sin äldre syster Lena i Kyoto. Hon upptäckte att på det här nya distriktet var hon tvungen att vänja sig både vid kroppsspråket och vid det talade språket. Ett exempel: En man som tyckte att hustrun skulle bestämma om de skulle ta emot litteraturen eller inte kanske bara vinkade med lillfingret för att visa att hon inte var hemma. En hustru kunde å andra sidan hålla upp tummen, som representerade mannen, och på det viset tala om att han inte var hemma. Margrit förstod med tiden att när invånarna i Kyoto fortsatte att bara titta i tidskrifterna som erbjöds och försiktigt vända blad efter blad, visade de i själva verket med kroppsspråket att de inte ville ha tidskrifterna och att de önskade att hon skulle förstå det utan att de behövde säga det.