Samoa

DE INBJUDANDE Samoaöarna gnistrar i Stilla havets varma blå vatten där de ligger ungefär halvvägs mellan Hawaii och Nya Zeeland. De här vackra vulkanöarna är som utsökta juveler, smyckade med molntäckta bergstoppar, grönskande tropiska skogar och palmkantade stränder. De kristallklara lagunerna är marina paradis med cirka 200 sorters koraller och ända upp till 900 fiskarter. Inte undra på att tidiga europeiska missionärer skrev att de här jasmindoftande öarna var bland de vackraste de hade sett i hela Söderhavet!

De första som befolkade Samoaöarna tillhörde av allt att döma lapitafolket.a De här polynesierna var modiga upptäckare och duktiga sjöfarare, och de kom tydligtvis till Stillahavsområdet från Sydostasien omkring 1 000 år före Kristus. De följde vindarna och havsströmmarna i stora kanoter som var sammankopplade parallellt, två och två, och de färdades över större sträckor på havet än något folk före dem hade gjort. Mitt i Stilla havet upptäckte de en liten ögrupp som de kallade Samoa.

Under århundradenas gång spred sig deras avkomlingar österut över Stilla havet till Tahiti, sedan norrut till Hawaii, till Nya Zeeland åt sydväst och till Påskön åt sydost. I dag kallas det här vidsträckta triangulära området Polynesien, som betyder ”många öar”, och invånarna kallas polynesier. Samoa brukar därför kallas ”Polynesiens vagga”.

I modern tid har oförskräckta samoaner gjort en annorlunda och mycket viktigare, bildlig resa. Precis som sina förfäder som färdades över havet har de försökt skapa sig ett bättre liv. Men i stället för att göra en bokstavlig resa har dessa samoaner lämnat ett tillstånd av andligt mörker och ”färdats” mot andligt ljus. De har haft en önskan att tillbe den sanne Guden, Jehova, på det sätt som han godkänner. (Joh. 4:23)

Det här är berättelsen om Jehovas vittnen i Samoa,b Amerikanska Samoa och Tokelau. År 1962 blev Västsamoa självständigt. Amerikanska Samoa är däremot amerikanskt territorium. Samoaöarna består alltså av två delar – Samoa och Amerikanska Samoa.

SANNINGENS LJUS NÅR SAMOA

De goda nyheterna om Guds kungarike nådde Samoa 1931, när en besökare spred över 470 böcker och broschyrer till intresserade människor runt om på öarna. Besökaren var förmodligen Sydney Shepherd, ett nitiskt vittne som seglade till flera av öarna i Polynesien vid den här tiden och spred de goda nyheterna.

Sju år senare nådde budskapet Amerikanska Samoa, när J. F. Rutherford från Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York stannade till på ön Tutuila under en båtresa från Australien till USA. Under det här korta uppehållet tog broder Rutherford och hans ressällskap vara på möjligheten att sprida litteratur i hamnstaden Pago Pago.

Två år senare, 1940, kom Harold Gill, som hade varit pionjär i västra Stillahavsområdet, till Amerikanska Samoa. Han hade med sig 3 500 exemplar av broschyren Var äro de döda?, den första publikation som hade översatts till samoanska av Jehovas vittnen.c

Harold fortsatte sedan till ön Upolu, som tillhör Samoa, en resa på mellan åtta och tio timmar med båt. ”Men ryktet måste ha hunnit före mig”, skrev han senare, ”för när jag kom fram sade en polis åt mig att jag inte fick gå i land. Jag tog då fram mitt pass och läste upp de högtidliga inledningsorden, där alla berörda parter uppmanades att låta innehavaren av passet, en undersåte till kungen av Storbritannien, ’passera fritt utan hinder och att erbjuda honom allt slags bistånd och beskydd’. Det här gjorde att jag fick träffa guvernören, som lät mig stanna tills nästa båt avgick fem dagar senare. Jag hyrde en cykel och åkte runt på ön och spred broschyrer vida omkring.”

Efter sin framgångsrika predikotur på Samoaöarna var Harold tvungen att åka tillbaka till Australien. Men en av de broschyrer som han hade lämnat efter sig hamnade till sist hos Pele Fuaiupolu,d en man som arbetade på kontor. Budskapet i broschyren dröjde sig kvar i Peles hjärta i väntan på att vittnena skulle komma tillbaka och vattna den dyrbara sanningssäd som hade såtts. (1 Kor. 3:6)

Tolv år senare, 1952, kom John Croxford, ett vittne från England, till Samoas huvudstad, Apia, på ön Upolu. Där började han arbeta på samma kontor som Pele. John var en vänlig man som tog vara på alla möjligheter att vittna för andra. När han märkte att Pele var intresserad av Bibeln besökte han honom i hans hem. Pele skriver: ”Vi pratade till långt in på småtimmarna på söndagsmorgonen. Jag ställde många frågor, och han besvarade alla med hjälp av Bibeln. Jag var helt övertygad om att det här var vad jag hade letat efter – det var sanningen.” Pele och hans hustru, Ailua, var de första samoaner som överlämnade sitt liv åt Jehova, och de blev döpta senare det året.

Pele förstod att han skulle få stå till svars för att han hade lämnat sina förfäders religion. Så han studerade mycket och bad innerligt till Jehova om hjälp. När släktens överhövding kallade honom till ett möte i hans hemby, Faleasiu, en stor kustby cirka två mil väster om Apia, följde en annan släkting som var intresserad av sanningen med honom. Där väntade en fientlig grupp på sex hövdingar, tre officiella talesmän, tio pastorer, två religionslärare, överhövdingen som presiderade och äldre män och kvinnor i släkten.

”De fördömde oss och sade att vi hade vanärat släktens namn och våra förfäders religion”, berättar Pele. Överhövdingen föreslog sedan en debatt som fortsatte ända till klockan fyra nästa morgon.

”Somliga ropade: ’Sluta använda den där bibeln! Lägg ifrån dig den!’ Men jag besvarade alla frågor med hjälp av Bibeln och motbevisade deras argument”, skriver Pele. ”Till slut blev det helt tyst. Ingen av dem sade något. Huvudena var nerböjda. Sedan sade överhövdingen med svag röst: ’Du vann, Pele.’”

”Ursäkta mig”, sade Pele till överhövdingen, ”men jag vann inte alls. I natt har ni fått höra budskapet om Guds kungarike. Det är min innerliga önskan att ni ska ta emot det.”

Tack vare att Pele ödmjukt förlitade sig på Jehova och hans ord, Bibeln, slog Rikets säd rot på Upolu.

TIDIG MÖTESVERKSAMHET

Ryktet om Peles nya religion spred sig snabbt bland öborna. I likhet med de athenare som Paulus predikade för under det första århundradet var somliga nyfikna på denna ”nya lära” och ville veta mer. (Apg. 17:19, 20) En ung man, Maatusi Leauanae, fick höra att de som var intresserade av den nya religionen träffades varje vecka hemma hos en läkare på sjukhusområdet, så han bestämde sig för att undersöka saken närmare. Men när han kom fram till sjukhusgrinden blev han plötsligt så nervös att han vände för att gå därifrån. Som tur var kom John Croxford just dit, och han inbjöd honom till ett bibelstudium som skulle hållas samma kväll. Den bok man studerade var ”Låt Gud vara sannfärdig”. Maatusi tyckte om det han fick lära sig och ville komma tillbaka. I början var han bara med vid mötena sporadiskt, men till slut slog sanningen rot i hans hjärta, och han blev döpt 1956.

De nya som kom tillsammans med den här gruppen insåg snart hur viktigt det var att de berättade för andra om det de lärde sig. Bara fem månader efter det att broder Croxford hade kommit till Apia hade tio personer börjat ta del i predikoarbetet tillsammans med honom. Fyra månader senare hade antalet stigit till 19. Dessa nya vittnade framgångsrikt för vänner och släktingar.

En av förkunnarna vittnade för sin släkting Sauvao Toetu, som bodde i Faleasiu. Sauvao och hans svåger, Finau Feomaia, började så småningom vara med vid mötena tillsammans med sina familjer och tog ståndpunkt för sanningen.

I januari 1953 nåddes en spännande milstolpe när det gällde den sanna tillbedjan i Samoa. Eftersom cirka 40 personer var med vid mötena, godkände Jehovas vittnens avdelningskontor i Australien bildandet av den första församlingen i Samoa, i Apia. När broder Croxford sedan reste tillbaka till England tog den nydöpte Pele ledningen i församlingen. Förkunnarna var orädda och nitiska, men de var också unga och andligt oerfarna. Många behövde lära sig att lägga fram budskapet om Riket på ett mer taktfullt och tilltalande sätt. (Kol. 4:6) Andra behövde få hjälp med att ta på sig den nya personligheten mera helt och fullt. (Ef. 4:22–24) Lyckligtvis var sådan hjälp snart på väg. (Ef. 4:8, 11–16)

HJÄLP FRÅN UTLANDET

I maj 1953 kom två pionjärer från Australien, Ronald och Olive (Dolly) Sellars, för att hjälpa församlingen i Apia. ”Bröderna vid avdelningskontoret i Australien hade tillfälligt förlorat kontakten med bröderna i Samoa och var mycket angelägna om att få veta hur det gick för dem”, skriver Ron. ”Eftersom vi hade sagt att vi gärna ville tjäna på öarna i Stilla havet, bad de oss att åka till Samoa och arbeta tillsammans med den nybildade församlingen där som pionjärer med särskilt uppdrag.”

Ron och Dolly flög till Samoa med sjöflygplan, och under resan dit förberedde de sig mentalt på sådana utmaningar som man ofta ställs inför när man kommer till ett avlägset missionärsdistrikt. ”Vilken överraskning det blev”, säger Ron. ”Ön var täckt av frodig, tropisk vegetation. Överallt såg vi glada, leende människor som såg friska och starka ut. Barnen lekte utanför husen, som var öppna på sidorna och hade halmtak och skinande golv gjorda av koraller. Ingen jäktade eller brydde sig om klockan. Det verkade som om vi hade kommit till paradiset.”

Paret Sellars fick bo hos Pele och hans familj, och de gick genast till verket. ”Jag träffade bröderna nästan varje kväll för att svara på deras många frågor”, berättar Ron. ”Även om de kände till de grundläggande lärorna i Bibeln förstod jag snart att de behövde göra en del förändringar för att leva upp till Guds normer. För att hjälpa dem under den här svåra tiden försökte Dolly och jag vara extra tålmodiga och kärleksfulla mot dem.” Men tyvärr ville somliga inte ta emot den kärleksfulla bibliska tillrättavisningen utan drog sig undan från församlingen. Andra hade däremot en ödmjuk inställning och uppskattade den övning och uppmuntran de fick. Med tiden gick de framåt andligen, och som en följd av det blev församlingen luttrad och stärkt.

Ron och Dolly tog också ledningen när det gällde att förkunna från hus till hus. Fram till dess hade de flesta bara vittnat informellt för vänner och grannar. När de nu samarbetade med paret Sellars och predikade från dörr till dörr träffade de många som var intresserade av budskapet. Ron skriver: ”Vid ett tillfälle blev vi inbjudna till en by där hövdingen var intresserad och ville att vi skulle berätta mer för honom om Guds kungarike. Efter en gemensam måltid följde ett livligt bibliskt samtal. Inom en timme hade samtalet övergått i ett offentligt tal, för antalet närvarande hade stigit till närmare 50 – utan att vi ens hade inbjudit någon!” Om förkunnarna studerade med två eller tre personer, kunde det ofta komma mellan 10 och 40 personer till som var nyfikna på Jehovas vittnens verksamhet.

Det här undgick inte prästernas uppmärksamhet. När myndigheterna vägrade att förlänga Rons och Dollys visum vände sig Ron till överkommissarien för att ta reda på orsaken. Ron berättar: ”Han sade att vissa präster hade gått till myndigheterna och klagat på vårt predikande. Han skulle därför förlänga våra visum bara om vi lovade att inte understödja församlingen i dess predikoarbete. Men det vägrade jag. Jag sade också åt honom att ingen kan sätta stopp för Guds verk och att han skulle göra väl i att komma ihåg det. Då skrattade han och sade: ’Vi får väl se vad som händer när ni åker härifrån!’”

Från och med då var myndigheterna noga med att inte låta några utländska vittnen komma in i landet. Men 1953 kunde ändå Theodore Jaracz, som då arbetade vid avdelningskontoret i Australien och nu är medlem av den styrande kretsen, obemärkt besöka Samoa och uppmuntra församlingen. ”Vi blev verkligen sporrade av hans besök”, berättar Ron. ”Det försäkrade oss om att vi var på rätt kurs andligen.”

Kort därefter gick Rons och Dollys visum ut. De flyttade då till Amerikanska Samoa. Men under sina åtta månader i Samoa hade de gjort mycket för att styrka och hjälpa bröderna där. Och även om myndigheterna var ovetande om det skulle snart andra vittnen komma dit i stället för Ron och Dolly.

ANDLIGA FRAMSTEG I APIA

Richard Jenkins, en nydöpt, entusiastisk 23-årig broder från Australien, kom till Apia i maj 1954. Han berättar: ”Innan jag lämnade Australien fick jag rådet att inte kontakta bröderna i Apia förrän min arbetssituation var tryggad. Men månaderna gick, och jag blev väldigt ensam och började känna mig andligt sårbar. Så jag beslöt mig för att i all försiktighet kontakta Pele Fuaiupolu.” De träffades sent på kvällen i skydd av mörkret.

”Pele sade att han inte skulle använda mitt riktiga namn för att myndigheterna inte skulle sammankoppla mig med församlingen och utvisa mig”, berättar Richard. ”Så han gav mig samma namn som han hade gett sin nyfödde son, Uitinese, som är ordet för ’vittne’ med samoanskt uttal. De samoanska bröderna och systrarna kallar mig det än i dag.”

Richard använde sitt nya namn och höll diskret kontakt med bröderna. Han vittnade också informellt och startade flera bibelstudier. En av dem som han studerade med var Mufaulu Galuvao, en ung man som arbetade som hälsovårdsinspektör. Han blev längre fram medlem av avdelningskontorets kommitté i Samoa. En annan var Falema‘a Tuipoloa, som med tiden också blev ett vittne, liksom flera i hans familj.

Richard studerade också med Siemu Taase, en ung man som var ledare för en tjuvliga som brukade stjäla varor från departementet för offentliga arbeten. Men innan Siemu hann göra några andliga framsteg greps han och sattes i fängelse för sina brott. Men Richard lät sig inte hindras. Han skaffade tillstånd av fängelsedirektören att fortsätta studera med Siemu i skuggan av ett mangoträd cirka 100 meter utanför fängelsemurarna. Med tiden började fler fångar vara med vid studiet.

”Trots att vi inte var övervakade var det aldrig någon av fångarna som försökte fly, och några tog emot sanningen”, berättar Richard. Siemu blev med tiden frigiven från fängelset och kom så småningom att tjäna som äldste.

År 1955 gifte sig Richard med Gloria Green, en pionjärsyster från Australien. Tillsammans var de 15 år i Samoa, och innan de återvände till Australien hade de hjälpt 35 personer att lära känna sanningen. Nu bor de i Brisbane i Australien, där Richard är äldste i en samoansk församling.

Ett annat par från Australien, William (Bill) och Marjorie (Girlie) Moss, kom också för att hjälpa till under de här åren. Bill var äldste och mycket praktiskt lagd, och Girlie hade varit pionjär i 24 år. De kom till Apia 1956. Församlingen bestod då av 28 förkunnare, och det fanns bokstudiegrupper i både Apia och Faleasiu. I nio år samarbetade Bill och Girlie outtröttligt med församlingen. År 1965, när de på grund av Girlies allt sämre hälsa blev tvungna att återvända till Australien, hade en församling bildats i Faleasiu.

Under de här åren vägrade Samoas regering gång på gång att låta missionärer komma in i landet. Det var tydligt att de styrande och prästerskapet hoppades att vittnena skulle bli färre och färre tills det slutligen inte fanns några vittnen kvar alls. I själva verket blev det tvärtom. Antalet vittnen ökade, och de var aktiva och nitiska. De var där för att stanna!

VERKET GÅR FRAMÅT I AMERIKANSKA SAMOA

Innan paret Sellars visum för Samoa gick ut 1954 bestämde de sig för att ansöka om att få bosätta sig i Amerikanska Samoa i stället för att åka tillbaka till Australien. Ron skriver: ”När jag kontaktade justitieministern i Amerikanska Samoa och han fick höra att den samoanska regeringen hade vägrat att förlänga våra visum därför att vi var Jehovas vittnen, sade han: ’Mr Sellars, i Amerikanska Samoa har vi religionsfrihet, och jag ska se till att ni får era visum.’”

Ron och Dolly kom till Pago Pago i Amerikanska Samoa den 5 januari 1954. Som ett villkor för att de skulle få stanna måste Ron regelbundet infinna sig på justitieministerns kontor och avlägga rapport, så att ministern skulle få bättre inblick i Jehovas vittnens verksamhet. Detta ledde till många intressanta bibliska samtal.

Senare samma månad fick Ron och Dolly en inbjudan till en middag hemma hos justitieministern. Den katolske prästen på orten och pastorn från Londonmissionen var också inbjudna, och ett livligt samtal om Bibeln kom i gång. Ron berättar: ”Mot slutet av kvällen tackade justitieministern oss alla för att vi hade kommit och sade: ’Efter kvällens diskussion tror jag bestämt att mr och mrs Sellars har avgått med segern.’ Kort därefter fick vi permanent uppehållstillstånd. Senare meddelade justitieministern att regeringen gärna såg att fler missionärer som var Jehovas vittnen ansökte om att få komma in i landet. Jag förmedlade genast den upplysningen till bröderna vid avdelningskontoret i Australien.”

Den förste som överlämnade sitt liv åt Jehova i Amerikanska Samoa var 19-årige Ualesi (Wallace) Pedro, som var från Tokelau. Lydia Pedro, en släkting till honom som var pionjär med särskilt uppdrag i Fiji, hade gett hans äldre bror boken ”Låt Gud vara sannfärdig” när hon var på besök 1952. Wallace hittade boken hemma hos sin bror och studerade den noga.

Ron och Dolly fick kontakt med familjen Pedro 1954, och de studerade med Wallaces äldre bror och syster. Wallace trodde på Jehova Gud, men eftersom han var skeptisk till allt som hade med religion att göra ville han först inte vara med vid studiet. Men med tiden blev han övertygad om att Jehovas vittnen har sanningen, och han började regelbundet besöka mötena i Fagatogo. Han gjorde snabba andliga framsteg, och den 30 april 1955 blev han döpt i hamnen i Pago Pago.

I januari 1955, bara ett år efter det att Ron och Dolly hade kommit, var sju personer regelbundet med vid mötena i deras enkla bostad i Fagatogo. Den var sparsamt möblerad, så alla satt på golvet. Det dröjde inte länge förrän tre av de nya började följa med Ron och Dolly ut i förkunnartjänsten. Det var en ringa början, men de skulle snart få se en underbar händelseutveckling.

GILEADMISSIONÄRER KOMMER

Den 4 februari 1955 kom två missionärspar från USA till Amerikanska Samoa – Paul och Frances Evans och Gordon och Patricia Scott. De bosatte sig i missionärshemmet i Fagatogo, där de hade utsikt över några mycket livliga kvarter. Leonard (Len) Helberg, den kretstillsyningsman som besökte Pago Pago det året, beskriver platsen:

”Missionärshemmet var en stor lägenhet som låg ovanpå en gammaldags diverseaffär. Åt ena hållet, på andra sidan ett smalt vattendrag, låg en bar där sjömännen roade sig på kvällarna. När det började bli alltför högljutt på gatan utanför kom polischefen, en kort men stadig man, och kryssade sig fram genom folkskaran med en cigarr fastkilad mellan tänderna och klippte till folk åt höger och vänster för att de skulle lugna ner sig. Från en kyrka på andra sidan bakgården dundrade svavelosande predikningar. Från balkongen på framsidan såg vi människor flockas runt banken en gång i månaden på avlöningsdagen. Kristenhetens missionärer kom från öns alla hörn och letade frenetiskt i folkvimlet efter sina kyrkomedlemmar för att samla in tiondet innan pengarna tagit slut.”

I de här livliga omgivningarna hade många ett uppriktigt intresse för Bibeln. Len berättar: ”En av missionärerna började sin dag klockan sex på morgonen med att leda ett bibelstudium i frisersalongen vid torget innan ägaren började arbeta. Sedan studerade han med bagaren innan han köpte med sig bröd hem till frukosten. Senare på dagen studerade samme broder med en grupp fångar från fängelset i staden, och studiet hölls på torget.” Vid årets slut ledde missionärerna omkring 60 bibelstudier med över 200 personer.

”FILMVISNING I KVÄLL – GRATIS INTRÄDE!”

Något som bidrog till det stora intresset var filmen Den nya världens samhälle i verksamhet.e Den här filmen – den första som organisationen hade framställt sedan ”Skapelsedramat i bilder” närmare 40 år tidigare – handlade om Jehovas vittnens världsvida tryckeri- och predikoverksamhet och om deras organisation. Under ett fyraveckorsbesök i Amerikanska Samoa 1955 visade Len filmen 15 gånger för en publik på sammanlagt 3 227 personer, i genomsnitt 215 per visning.

Len berättar: ”Varje gång vi skulle visa filmen annonserade vi det genom att köra igenom byarna och kasta ut inbjudningar till alla vi mötte. Samtidigt ropade vi: ’Filmvisning i kväll – gratis inträde!’ och namnet på byn där filmen skulle visas.”

Filmen gjorde ett starkt intryck på befolkningen. Efter varje visning ville många veta mer om Jehovas vittnen och deras läror. I stället för att vänta på att vittnena skulle komma tillbaka gick en del intresserade direkt till missionärshemmet, där missionärerna ledde flera studier samtidigt på olika ställen i lägenheten. När en grupp var klar med sitt studium lämnade den plats för nästa. ”Åratal senare förknippade människor fortfarande Jehovas vittnen med allt det fantastiska som de hade sett på filmen”, berättar Ron Sellars.

UTHÅLLIGHET I TJÄNSTEN GER RESULTAT

Två månader efter det att Len Helberg hade besökt Amerikanska Samoa bildades den första församlingen av Jehovas vittnen i Fagatogo. Inom ett år hade antalet förkunnare ökat från 14 till 22. Ungefär vid den tiden kom ytterligare två pionjärer med särskilt uppdrag, Fred och Shirley Wegener, från Australien för att hjälpa den växande församlingen. Fred är nu medlem av Samoas landskommitté.

De här församlingsförkunnarna, pionjärerna och missionärerna var ”brinnande i anden”. (Rom. 12:11) Len skriver: ”Tack vare förkunnarnas uthållighet och det allmänna intresset för Bibeln hade det vid mitten av 1960-talet hållits ett bibelstudium under någon tid i varje hem i Fagatogo. Alla hushåll på ön besöktes också regelbundet varje månad under de här åren.”

Den här grundliga predikokampanjen påverkade människors uppfattningar om bibliska ämnen. Len fortsätter: ”Det blev allmänt känt att det är här på jorden som människor ska få leva för evigt, att det inte finns något brinnande helvete och att de döda är omedvetna. Folk kände till de här grundläggande sanningarna, men de hade inte lärt sig dem i kyrkan utan av Jehovas vittnen, eftersom vi samtalade med dem personligen och använde deras egen bibel när vi resonerade med dem.”

Ändå hindrade religiösa band och familjeband de flesta från att handla i enlighet med det de lärde sig. Andra föredrog den låga moral som kyrkorna tillät framför de höga moralnormer som gäller för de sanna kristna. Men det fanns också uppriktiga personer som precis som den resande köpmannen i Jesu liknelse betraktade sanningen som en mycket värdefull pärla som de hade fått tag i. Många av de här uppriktiga öborna tog modigt fast ståndpunkt för sanningen. (Matt. 13:45, 46)

TJÄNSTEN PÅ FÄLTET – PÅ SAMOANSKT VIS

”Tjänsten var underbar på den tiden”, säger Caroline Pedro, en pionjärsyster från Kanada som gifte sig med Wallace Pedro 1960. ”I nästan varje hus var det någon som ville samtala om Bibeln. Det var lätt att starta bibelstudier, och ofta var hela familjen med vid studiet.

Jag kommer särskilt ihåg hur det var att vittna i avsides belägna byar. En grupp barn brukade följa med oss från hus till hus och lyssna uppmärksamt på vår framställning. Sedan sprang de före till nästa hus för att berätta att vi var på väg. De berättade till och med vad vi samtalade om och vilka bibelställen vi använde! För att kunna vara steget före bybarnen förberedde vi flera olika framställningar.”

När förkunnarna var ute i tjänsten var de också noga med att uppföra sig väl och försöka följa lokala sedvänjor. (1 Kor. 9:20–23) Charles Pritchard, en före detta missionär som nu är medlem av avdelningskontorets kommitté på Nya Zeeland, skriver: ”På grund av det varma, tropiska klimatet har husen i byarna inga väggar, och därför kunde vi lätt se om det var någon hemma. Det ansågs mycket ohövligt att tala medan man stod upp eller innan man hade blivit formellt välkomnad. Så vi gick fram till huset och väntade tysta på att någon skulle se oss. Den vi besökte lade sedan ut en ren matta på golvet innanför dörren. Det betydde att vi var välkomna att ta av oss skorna och komma in och sätta oss på mattan med korslagda ben.” Att sitta så här på golvet långa stunder var en smärtsam erfarenhet för många missionärer. Men som tur var tillät den lokala sedvänjan att man sträckte ut benen om man blygsamt täckte över benen och fötterna med en matta. På så vis undvek man att peka med sina bara fötter mot den besökte – en grov förolämpning mot en samoan.

”De vi besökte brukade välkomna oss formellt och säga att det var en ära för dem att vi kom med vårt bibliska budskap till deras enkla hem”, berättar John Rhodes, som var missionär i Samoa och Amerikanska Samoa i 20 år. ”Sedan kom samtalet in på personliga frågor: Var kommer ni ifrån? Har ni barn? Var bor er familj?”

Johns hustru, Helen, tillägger: ”Vi var alltid mycket respektfulla och använde ord och uttryck som är vanliga i formella sammanhang. Det här respektfulla, högtidliga språket var till ära både för den besökte och för vårt bibliska budskap.”

”Genom de här inledande frågorna lärde vi känna dem vi besökte och deras familjer ganska väl”, säger Caroline Pedro, ”och de lärde känna oss. På så sätt kunde vi ge dem den andliga hjälp de behövde på ett mer effektivt sätt.”

När den här första delen var avklarad kunde förkunnarna komma in på budskapet om Guds kungarike. ”De vi besökte brukade lyssna på oss så länge vi ville tala”, berättar Robert Boies, en före detta missionär. ”Sedan upprepade de mycket av det vi hade sagt för att visa att de tyckte att vårt budskap var viktigt.”

Eftersom människor var väl insatta i Bibeln var det vanligt med långa samtal om bibliska läror. ”De här samtalen hjälpte mig att bli bättre insatt i olika ämnen i Bibeln”, säger Caroline Pedro. De flesta tog gärna emot litteratur. Med tiden lärde sig förkunnarna att urskilja vilka som bara var nyfikna och vilka som var uppriktigt intresserade av Bibeln.

Många nyintresserade som började vara med vid mötena var ivriga att få ta del i förkunnartjänsten. ”Samoaner är ofta mycket vältaliga”, berättar John Rhodes, ”och många nya kunde med tillförsikt berätta om sin tro för andra utan någon direkt övning. Men vi uppmuntrade dem ändå att använda förslagen i litteraturen och att använda Bibeln när de resonerade med människor i stället för att lita bara på sin egen naturliga förmåga.” Tack vare den här fina övningen blev många med tiden skickliga evangelieförkunnare.

EFFEKTEN AV LITTERATUR PÅ SAMOANSKA

Många samoaner talar engelska flytande, men inte alla. För att kunna nå hjärtat hos sanningsälskande öbor översatte Pele Fuaiupolu fyra traktater till samoanska 1954. I många år tog Pele ledningen i översättningsarbetet. Han arbetade ofta till sent på kvällen och skrev ut det han hade översatt på en gammal skrivmaskin i ljuset av en fotogenlampa.

Förutom att översätta litteratur tog Pele hand om sin hustru och deras åtta barn, tog ledningen i församlingens verksamhet och arbetade fem och en halv dag i veckan med att inspektera kakaoplantager runt om på öarna. ”Under de här åren arbetade Pele outtröttligt”, skriver Len Helberg. ”Han sökte aldrig erkännande eller beröm. Tvärtom var han djupt tacksam för förmånen att få bli använd av Jehova. Hans lojalitet, ödmjukhet och nit gjorde honom till ett enastående vittne som vi alla såg upp till och älskade.”

År 1955 spred förkunnarna 16 000 exemplar av den 32-sidiga broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” på samoanska. Den hade ett enkelt språk och lade fram Bibelns grundläggande läror på ett sätt som var lätt att förstå, vilket gjorde den till ett utmärkt redskap när det gällde att sätta i gång och leda bibelstudier. Richard Jenkins skriver: ”Efter att ha studerat igenom broschyren ett par gånger var de nya redo att bli döpta. Vi älskade den!” Snart översattes fler broschyrer till samoanska.

Vakttornet började ges ut på samoanska 1958. Fred Wegener, som var tryckare till yrket, framställde tidskriften genom att häfta samman stencilerade ark. Senare upplagor trycktes i USA och därefter i Australien. Flera publikationer översattes, och varje månad infördes avsnitt ur dem i den samoanska upplagan av Vakttornet. I början av 1970-talet började kompletta böcker ges ut på samoanska, och det gjorde mycket för att påskynda predikoarbetet.

De inbundna böckerna har fått stor spridning på Samoaöarna. År 1955, när förkunnarna spred boken Ni kan få överleva Harmageddon in i Guds nya värld, skaffade sig de flesta hushåll i Amerikanska Samoa ett exemplar. ”Människor läste Bibeln, men de flesta hade aldrig hört talas om Harmageddon”, skriver Wallace Pedro. ”Men när familjerna hade läst boken ropade ofta barnen i byarna när vi kom: ’Här kommer Harmageddon!’ En del föräldrar gav till och med sina barn namnet Harmageddon.”

Den samoanska upplagan av boken Sanningen som leder till evigt liv, som gavs ut 1972, gjorde ett liknande intryck. I början gjorde de flesta missionärer slut på två kartonger böcker eller mer i månaden. ”Folk kom fram till oss på torgen”, berättar Fred Wegener. ”De sträckte sig till och med ut genom bussfönstren och bad att få ’Sanningsboken’.”

STYRKTA AV SAMMANKOMSTER

I juni 1957 hölls den första kretssammankomsten i Pago Pago, och bröderna var mycket förväntansfulla. Förkunnare från Samoa hade kommit med båt för att lyssna på programmet. Man hade också bjudit in allmänheten genom att vitt och brett annonsera sammankomstprogrammet, på både engelska och samoanska. De 60 förkunnarna i Samoa och Amerikanska Samoa var mycket glada över att 106 personer var närvarande vid den första sessionen på fredagen.

Vid den här sammankomsten hände något oväntat under lunchpauserna, något som hörde samman med den samoanska kulturen och nyfikenheten hos förbipasserande. ”Måltiderna är en viktig del av den samoanska kulturen”, skriver Ron Sellars, ”och det är vanligt att man inbjuder förbipasserande att slå sig ner och äta tillsammans med familjen. Men när bröderna bjöd in många nyfikna åskådare att komma och äta tillsammans med dem vid sammankomsten fick de som hade hand om maten stora bekymmer, eftersom de hade förberett mat bara för sammankomstdeltagarna.”

Men lunchpauserna blev ändå till ett fint vittnesbörd för utomstående. På Samoaöarna brukar männen äta före kvinnorna och barnen vid högtidliga tillfällen. Utlänningar och präster brukar sitta på särskilda platser och få den bästa maten. Men vid den här sammankomsten kunde man se utländska missionärer och samoanska familjer sitta och äta och ha trevligt tillsammans som jämlikar. Alla kunde tydligt se kärleken och enheten bland Jehovas folk.

Sådana här sammankomster gav förkunnarna uppmuntran och övning och förberedde dem också på de svåra prövningar som låg alldeles framför dem.

AVFÄLLIGHET I APIA

Samtidigt som det skedde en uppmuntrande tillväxt på öarna blev det uppenbart att något inte stod rätt till i Samoa. Under ledning av en viljestark person som var matai (familjeöverhuvud) satte sig flera individer upp mot den teokratiska ledningen och orsakade problem i Apiaförsamlingen. Eftersom mötena hölls i den här mannens hem, ökade hela tiden spänningarna inom församlingen.

Till sist, 1958, tog upprorsmakarna avstånd från församlingen och bildade en egen studiegrupp. Douglas Held, som då arbetade vid avdelningskontoret i Australien och var på besök i Fiji, tog sig över till Samoa för att försöka hjälpa dem som var missnöjda. Hans mogna bibliska råd var till stor uppmuntran för de trogna i församlingen, men till sist var det ändå en fjärdedel av dem som var med vid mötena som ställde sig på upprorsmakarnas sida. Flera av dem föll offer för sin egen stolthet och blev senare uteslutna.

Men det blev snart uppenbart var Jehovas ande verkade. Efter en tid uppstod splittring bland upprorsmakarna, och deras verksamhet upphörde. I Apiaförsamlingen däremot ökade antalet förkunnare med 35 procent det året. Efter att tillfälligtvis ha haft mötena hemma hos Richard och Gloria Jenkins, i närheten av sjukhuset i Apia, flyttade församlingen till slut till Maatusi Leauanaes hem i Faatoia i Apia. Det rådde en varm anda av kärlek och samarbete mellan förkunnarna. Apias första Rikets sal byggdes senare på Maatusis mark, med ekonomisk hjälp från en församling i Sydney i Australien.

UPPMUNTRANDE SAMVARO

År 1959 fick Apiaförsamlingen ytterligare uppmuntran och hjälp när den samoanska regeringen tillät fem missionärer från Amerikanska Samoa att närvara vid den första kretssammankomsten som hölls i Apia. Till stor glädje för alla var 288 personer närvarande, och 10 blev döpta! Två år senare var Apiaförsamlingen för första gången värdförsamling i samband med en områdessammankomst som hölls i en gammal tysk sjukhusbyggnad i närheten av ett värdshus, White Horse Inn. Till den här epokgörande sammankomsten kom deltagare ända från Nya Zeeland.

Vid de här tillfällena fick bröderna värdefull övning när det gällde att organisera sammankomster. Så när Samoas regering senare vägrade att ge resande tillsyningsmän och missionärer tillstånd att komma in i landet kunde bröderna anordna sammankomster själva. År 1967 framförde man också ett bibliskt drama – det första i Samoa. Det var en timme långt och handlade om Guds anordning med tillflyktsstäderna i det forntida Israel. Det här var något som de närvarande sent skulle glömma!

Under de här åren var förkunnarna i Samoa också med vid sammankomster i Amerikanska Samoa och Fiji, även om det innebar stora ansträngningar och uppoffringar. För dem som till exempel var med vid en områdessammankomst i Fiji innebar det inte bara extra utgifter i samband med mat och resor. De var också tvungna att vara borta från Samoa nästan en hel månad.

SANNINGEN SPRIDS I AMERIKANSKA SAMOA

Bröderna i Amerikanska Samoa var mycket glada över att få vara värdar för områdessammankomsten ”Guds fria söner” i Pago Pago 1966. Den här historiska sammankomsten samlade 372 deltagare från åtta språkgrupper från Australien, Fiji, Niue, Nya Kaledonien, Nya Zeeland, Samoa, Tahiti, Tonga och Vanuatu (tidigare Nya Hebriderna). Den här brokiga, flerspråkiga skarans närvaro gjorde att förhållandet mellan antalet vittnen och antalet invånare i sammankomststaden ökade till ett vittne på 35 invånare, trots att församlingen bestod av bara 28 förkunnare!

Hur kunde så få förkunnare skaffa husrum åt så många besökare? ”Det var inga problem att hitta logi till det stora antalet tillresta sammankomstdeltagare”, berättar Fred Wegener. ”Öborna var gästfria och tog gärna emot bröderna – till prästernas stora förtret.”

Sammankomsten hade en mycket positiv inverkan på församlingen i Pago Pago. På sex månader ökade mötesnärvaron med 59 procent, och många nya blev kvalificerade som förkunnare av de goda nyheterna. ”Församlingen blev också sporrad att bygga en lämpligare lokal för sina möten”, skriver Ron Sellars. Det var ont om lediga tomter på ön Tutuila, där Pago Pago ligger, men en förkunnare gav vänligt nog församlingen ett 30-årigt arrendekontrakt på ett stycke mark sydväst om staden, i Tafuna.

”Marken låg under havsytans nivå”, berättar Fred Wegener, ”så församlingen arbetade i tre månader med att samla lavasten för att höja marknivån för grundläggningen.”

Den katolske prästen på orten läste regelbundet Vakttornet och Vakna!, och han lät bröderna låna kyrkans betongblandare när det var dags att gjuta betonggolvet. Ron Sellars berättar: ”Den här prästen läste senare en artikel i Vakna! om äktenskapet och lämnade genast sin prästtjänst för att kunna gifta sig.”

Bröder i andra länder hjälpte också till med Riketssalsprojektet. Gordon och Patricia Scott, som var bland de första missionärer som kom till Amerikanska Samoa men som hade åkt tillbaka till USA, skänkte stolar från sin församling till den nya lokalen. Ron Sellars berättar: ”Genom att vi sålde de stolar som blev över till ortens biograf täckte vi kostnaderna för att frakta över alla stolar till ön!” Tafunas Rikets sal hade 130 sittplatser och färdigställdes och överlämnades 1971. Längre fram byggdes också en övervåning som användes som missionärshem.

SAMOA ÖPPNAR DÖRRARNA

Fram till 1974 försvårades arbetet i Samoa på grund av att regeringen införde restriktioner som hindrade missionärer som var Jehovas vittnen från att komma in i landet. Det året vände sig ansvariga bröder i Samoa direkt till premiärministern för att ta upp detta med honom. En av dessa bröder, Mufaulu Galuvao, skriver: ”Under samtalet upptäckte vi att en regeringstjänsteman på eget bevåg hade tillsatt en kommitté som granskade alla ansökningar om inresetillstånd för missionärer. Den här kommittén, som bestod av våra religiösa fiender, avslog helt enkelt våra ansökningar direkt, utan att ens meddela premiärministern.

Premiärministern, som var helt ovetande om detta, beordrade genast chefen för immigrationsbyrån att ta fram akten gällande Jehovas vittnen. I vår närvaro upplöste han den här bluffkommittén och gav Paul och Frances Evans ett missionärsvisum på tre år med möjlighet till förlängning.” Verkligen en överraskande vändning! Efter 19 år av ihärdiga ansträngningar kunde de äntligen komma till Samoa som lagligen erkända missionärer!

Paul och Frances bodde först hos Mufaulu Galuvao och hans familj, men när John och Helen Rhodes kom 1977 flyttade båda paren till ett missionärshem som man hade hyrt i Vaiala i Apia. Andra missionärspar kom också dit, däribland Robert och Betty Boies 1978, David och Susan Yoshikawa 1979 och Russell och Leilani Earnshaw 1980.

LIVET PÅ ÖARNA

Utländska vittnen som under årens lopp flyttade till Samoa upptäckte snart att även livet här, i det här paradiset, innebär en del utmaningar. Ta transportproblemen till exempel. ”Under våra två första år som missionärer i Apia gick vi ofta långa sträckor till mötena och i tjänsten”, skriver John Rhodes. ”Vi tog oss också runt med hjälp av de populära, färgglada bussarna på ön.”

De här grälla fordonen utgörs ofta av en mindre lastbil med en passagerarkabin i trä monterad på flaket. Bussarna är för det mesta fullpackade, och passagerarna har med sig allt från redskap till färska jordbruksprodukter. Musik med hög volym och munter sång bidrar till den glada stämningen på bussen. Busshållplatser, tidtabeller och resrutter är ganska ungefärliga. I en resehandbok sägs det: ”Bussen till Vava‘u är alltid punktlig – den kommer när den kommer.”

John berättar: ”Om vi ville köpa något längs vägen bad vi bara chauffören att stanna. När vi var färdiga klev vi på bussen igen och fortsatte vår resa. Även om vi blev försenade var det ingen som bekymrade sig om det.”

Om bussen var full satte sig nypåstigna passagerare i knät på dem som redan satt. Så de gifta missionärsbröderna lärde sig snabbt att ha sin hustru i knät! Väl framme brukade barn och vuxna betala resan genom att plocka fram ett litet mynt ur örat – ett praktiskt myntfack!

För att ta sig mellan öarna reste missionärer och förkunnare med flyg och mindre båtar. Ibland kunde det bli farligt, och förseningar var ofrånkomliga. ”Vi fick lära oss att vara tålmodiga och att se det komiska i olika situationer”, säger Elizabeth Illingworth, som under många år reste tillsammans med sin man, Peter, i kretstjänsten i södra Stillahavsområdet.

På land kan häftiga regnoväder göra det svårt att resa – särskilt under cyklonsäsongen. En missionärsbroder, Geoffrey Jackson, försökte på väg till ett församlingsbokstudium ta sig över ett vattendrag som hade svämmat över. Han halkade till och föll ner i det strömmande vattnet. Han tog sig upp, smutsig och blöt, och fortsatte till mötet, där värdfamiljen fick honom torr och gav honom en lång svart lavalava (en polynesisk kilt eller kjol som går omlott). Bröderna och systrarna hade svårt att hålla sig för skratt när en nyintresserad person som var med vid mötet trodde att han var en katolsk präst! Broder Jackson är nu medlem av den styrande kretsen.

Andra utmaningar som de nya som kom till Samoaöarna ställdes inför var att lära sig ett nytt språk, vänja sig vid den ständiga tropiska hettan, tackla obekanta hälsoproblem, klara sig med få moderna bekvämligheter och försöka komma undan svärmar av stickande insekter. ”Missionärerna gav verkligen ut sig själva för vår skull”, skriver Mufaulu Galuvao, ”och det gjorde att många tacksamma föräldrar gav sina barn namn efter de här missionärerna som så kärleksfullt hade hjälpt oss.”

DE GODA NYHETERNA KOMMER TILL SAVAII

Vi ska nu se närmare på Savaii, Samoas största ö och den som är minst exploaterad. Stora områden är obebodda, och där finns höga berg, en taggig vulkankam med omkring 450 kratrar, nära nog ogenomtränglig djungel och karga lavafält. De flesta invånarna bor i små byar utspridda längs kusten. Det var 1955 som de goda nyheterna först nådde Savaii. Len Helberg och en grupp förkunnare från ön Upolu kom på ett kort besök för att visa filmen Den nya världens samhälle i verksamhet.

Sex år senare fick två missionärssystrar – Tia Aluni, det första samoanska vittnet som gick igenom Gilead, och Ivy Kawhe, hennes missionärskamrat – en förfrågan om de ville flytta från Amerikanska Samoa till Savaii. De kom dit 1961 och fick bo hos ett äldre par i byn Fogapoa på östra sidan av ön. Längre fram fick de under en period sällskap av en annan syster, som var pionjär med särskilt uppdrag och som tidigare hade bott på Savaii. För att uppmuntra den nya gruppen på mellan sex och åtta personer kom bröder från Apia och besökte dem en gång i månaden och höll offentliga tal. De här mötena hölls i ett enkelt litet hus i Fogapoa.

Tia och Ivy stannade kvar på Savaii till 1964, då de fick ett nytt förordnande på en annan ö. Under de följande tio åren var den andliga verksamheten på Savaii ganska begränsad. Men med början 1974 flyttade flera familjer dit för att hjälpa till med att sätta i gång verksamheten igen, däribland Risati och Mareta Segi, Happy och Maota Goeldner-Barnett, Faigaai Tu, Palota Alagi, Kumi Falema‘a (senare Thompson) och Ron och Dolly Sellars, som flyttade dit från Amerikanska Samoa. Den lilla gruppen i Fogapoa höll sina möten hemma hos paret Segi, som bodde nära stranden. Längre fram byggdes ett missionärshem och en Rikets sal i närheten. Med tiden bildades också en grupp i byn Taga på Savaiis västkust.

Från och med 1979 blev fler missionärspar förordnade att tjäna på Savaii för att hjälpa förkunnarna, däribland Robert och Betty Boies, John och Helen Rhodes, Leva och Tenisia Faai‘u, Fred och Tami Holmes, Brian och Sue Mulcahy, Matthew och Debbie Kurtz och Jack och Mary Jane Weiser. Missionärerna var fina föredömen, och arbetet på Savaii gick stadigt framåt.

Men traditioner och familjeband höll öborna i ett hårt grepp. I omkring en tredjedel av byarna förbjöds predikoarbetet, och på en del håll meddelades detta till och med i radio. Det krävdes därför mycket tid och tålamod från brödernas sida när de försökte hjälpa de nya att gå framåt. Men många kom med i sanningen, också några med allvarliga hälsoproblem.

TROGNA MOT JEHOVA TROTS HÄLSOPROBLEM

En av dessa var Metusela Neru, som ramlade av en häst och bröt ryggen när han var 12 år. En missionär berättar: ”Efter olyckan gick han med böjd rygg och hade ständig värk.” Metusela började studera Bibeln när han var 19 år och uthärdade beslutsamt allt motstånd från sin familj. Hans handikapp gjorde att det som i normala fall hade varit en promenad på fem minuter för att komma till församlingsmötena nu var en kraftansträngning på 45 minuter. Men Metusela gjorde fina framsteg och blev döpt 1990. Han började senare i heltidstjänsten som reguljär pionjär och blev också förordnad som äldste. Över 30 av hans släktingar har varit med vid mötena i Faga, och flera av dem har blivit döpta. Trots sina hälsoproblem är Metusela känd för sitt varma leende och glada humör.

En annan som gjorde andliga framsteg trots allvarliga hälsoproblem var Saumalu Taua‘anae. Saumalu var svårt vanställd av lepra (spetälska) och bodde i den avlägsna byn Aopo. Eftersom byn låg så isolerat, studerade han först Bibeln per brev med Ivan Thompson. Sedan flyttade Asa Coe, en pionjär med särskilt uppdrag, till Savaii och tog över studiet. Första gången Saumalu var med vid ett möte var 1991. Mötet hölls i Taga, en by på andra sidan ön, och resan dit tog två timmar.

Saumalu skämdes så mycket över sitt vanställda utseende att han första gången han var med vid ett kretsmöte satt kvar i bilen och lyssnade på programmet därifrån. Men under lunchpausen kom bröder och systrar ut till honom och hälsade honom varmt välkommen och uppmuntrade honom att komma och lyssna på programmet tillsammans med dem. Han blev djupt rörd, och resten av programmet satt han och lyssnade tillsammans med de övriga åhörarna.

Snart började Saumalu och hans hustru, Torise, vara med vid mötena i Faga, och för att kunna göra det fick de resa över en timme i vardera riktningen. Saumalu blev döpt 1993, och längre fram blev han förordnad som biträdande tjänare. Han fick senare ena benet amputerat men kunde ändå fortsätta att köra bil till mötena. Predikoverksamheten har förbjudits i Saumalus och Torises by, så därför vittnar de informellt och per telefon.

Nu bor de i Apia, där Saumalu får regelbunden behandling för sina många hälsoproblem. I stället för att vara bitter är han känd för sin glada och positiva inställning till livet. Både han och hans hustru är högt respekterade för sin starka tro.

PRÖVNINGAR I TOKELAU

År 1974 nådde budskapet om Guds kungarike Tokelauöarna, som består av tre isolerade atoller norr om Samoa. Samma år återvände Ropati Uili, en läkare som precis hade avslutat sina medicinska studier i Fiji, till Tokelau. Ropatis hustru, Emmau, var ett döpt vittne, och Ropati hade en kort tid studerat Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen i Fiji.f

Tillbaka i Tokelau upptäckte Ropati att en annan läkare, Iona Tinielu, och dennes hustru, Luisa, var döpta vittnen. Han träffade också Nanumea Foua, en man som var intresserad av sanningen och som hade släktingar som var Jehovas vittnen. De här tre männen anordnade regelbundet bibliska möten och offentliga tal, och snart var i medeltal 25 personer närvarande. De tre männen och deras familjer började också vittna informellt för andra.

Men det var inte alla som uppskattade den teokratiska verksamheten. På uppmaning av en pastor från Londonmissionen kallade öns byledare de tre familjeöverhuvudena till ett möte. ”De befallde oss att sluta med våra möten”, berättar Ropati. ”Om vi vägrade lyda skulle de bränna oss levande i våra hem eller sätta oss på en flotte och låta oss driva i väg. Vi försökte resonera med dem genom att använda Bibeln, men de var obevekliga. De förväntade sig lydnad till varje pris.” Efter att ha fått detta ultimatum beslöt sig familjerna för att hålla mötena i hemlighet för att inte dra till sig uppmärksamhet.

Det här motståndet var dessvärre bara början på problemen. Tolv år senare, när Ropatis syster och svåger tog emot sanningen och begärde sitt utträde ur kyrkan, tvingades alla vittnen lämna byn. Ropati skriver: ”Den kvällen samlade familjerna ihop sina personliga ägodelar, lastade dem i små båtar och flydde till den största byn på ön. Deras hem och odlingar plundrades av deras före detta grannar.”

Trots den här förföljelsen var förkunnarna modiga och fortsatte att komma tillsammans för tillbedjan. Ropati berättar: ”På helgerna paddlade familjerna i väg till en isolerad liten ö som om de gjorde en utflykt. De gav sig av lördag morgon och kom tillbaka söndag kväll efter att ha haft sitt möte.” Vid den tiden gjorde många familjer också den långa, ansträngande båtresan från Tokelau till Samoa för att vara med vid de årliga områdessammankomsterna.

På grund av det hårda motståndet flyttade de här familjerna så småningom till Nya Zeeland. År 1990 fanns det därför inte några vittnen kvar på atollerna. Men Ivan Thompson, som då var pionjär i Apia, studerade per brev med Lone Tema, en ung man som bodde i Tokelau. Lone gjorde fina andliga framsteg och tjänar nu som äldste i Australien.

Längre fram återvände flera förkunnare till Tokelau. Geoffrey Jackson, som då tjänade vid Betel i Samoa, försökte utan framgång kontakta Nya Zeelands kommissionär för frågor rörande Tokelau för att ta upp de problem som Jehovas vittnen hade på öarna. ”Men jag fick tillstånd att besöka Tokelau i egenskap av språkforskare”, skriver Geoff, ”och under resan bjöd kaptenen in mig och en annan man på förfriskningar i officersmässen. Den andre mannen visade sig vara just den kommissionär som jag hade försökt kontakta! Vi samtalade i över en timme. Efteråt tackade han mig och lovade att göra vad han kunde för att underlätta för våra bröder i Tokelau.”

Myndigheterna motarbetar fortfarande Jehovas vittnens verksamhet i Tokelau. När Fuimanu och Hatesa Kirifis yngsta barn dog 2006 och Fuimanu höll ett bibliskt tal vid begravningen, hotade byledarna med att förvisa Fuimanus familj från ön. Senare blev Fuimanu hotad när han vägrade utföra arbeten på kyrkan, och han och hans hustru utsattes för påtryckningar att ta del i politisk verksamhet. Men han och hans familj har stått fasta i tron, och det har gjort att deras tro har blivit ännu starkare. ”Vi har lärt oss att förlita oss på Jehova när vi utsätts för prövningar”, säger Fuimanu. (Jak. 1:2–4) De har fått uppleva att Jehova inte överger sina trogna tjänare. (5 Mos. 31:6)

JEHOVA GER ANDLIG TILLVÄXT

Ända sedan de goda nyheterna nådde Samoa har olika avdelningskontor haft tillsyn över verksamheten där. För närvarande är det en hårt arbetande landskommitté på fyra bröder som under ledning av avdelningskontoret i Australien tar hand om verksamheten på Samoaöarna. Under årens lopp har de samoanska bröderna gjort stora ansträngningar för att nå även de mest avlägsna områdena med budskapet om Guds kungarike. I samband med regelbundna predikokampanjer i Amerikanska Samoa har förkunnare besökt Swains Island, som ligger cirka 30 mil norr om ön Tutuila, och de avlägsna Manu‘aöarna, som ligger cirka 10 mil öster om Tutuila. Under de här besöken har de spritt hundratals publikationer och satt i gång ett stort antal bibelstudier med intresserade personer. Andra förkunnare har utvidgat sitt distrikt genom att predika för dem som talar ett annat språk.

INTENSIFIERADE ANSTRÄNGNINGAR ATT ÖVERSÄTTA LITTERATUR

Allteftersom antalet förkunnare ökade växte också behovet av litteratur på samoanska. För att fylla det här behovet blev Geoffrey Jackson och hans hustru, Jenny, 1985 förflyttade från sitt missionärsdistrikt i Tuvalu till avdelningskontoret i Samoa. Geoff fick i uppdrag att ha tillsyn över det samoanska översättningsteamet, som bestod av två personer. Han berättar: ”I början satt översättarna och arbetade vid borden i matsalen. Varje morgon dukade de av efter frukosten innan de kunde börja med översättningsarbetet. Strax före tolv tog de bort sina saker och dukade till lunch. Efter lunchen dukade de av borden igen och fortsatte med översättningsarbetet.”

De här ständiga avbrotten hindrade produktiviteten. Själva översättningsarbetet var också krävande och tidsödande. ”Mycket skrevs för hand innan det skrevs ut på maskin”, berättar Geoff. ”Manuskripten skrevs om flera gånger i samband med korrekturläsning och omarbetningar innan de var färdiga för tryckning.” När den första datorn inköptes till avdelningskontoret 1986 försvann eller förenklades många av de här enformiga arbetsmomenten. Olika datorprogram har ökat effektiviteten ännu mer när det gäller att översätta och trycka biblisk litteratur.

Man har först och främst inriktat sig på att översätta och ge ut tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Sedan januari 1993 trycks den samoanska upplagan av Vakttornet samtidigt som den engelska – och dessutom i fyrfärg! År 1996 började man ge ut en kvartalsupplaga av Vakna! på samoanska. ”Nyheten om detta rapporterades inte bara i dagstidningar och radio utan också i samoansk tv”, berättar Geoff.

För närvarande är det en grupp översättare i Samoa som arbetar för att täcka behovet av samoansk litteratur. Tillsammans med andra översättningsteam världen över får de här hårt arbetande översättarna del av ett fortbildningsprogram som ger dem ökad språkförståelse och hjälp att använda olika översättningstekniker för att kunna översätta så exakt och effektivt som möjligt.

BEHOV AV UTVIDGNING

När Milton G. Henschel besökte Samoa som zontillsyningsman 1986, var det uppenbart att missionärshemmet i Sinamoga var för litet för att tillgodose avdelningskontorets växande behov. Den styrande kretsen sände därför bröder från byggplaneringskontoret i Brooklyn och det regionala projekteringskontoret i Australien till Samoa för att se över behovet av större utrymmen. Vad blev rekommendationen? Att man skulle köpa en tomt på tre hektar i Siusega, en halvmil inåt landet från Sinamoga, och bygga ett nytt Betelhem. När det nya avdelningskontoret sedan var färdigt kunde man riva det gamla Betelhemmet i Sinamoga för att ge plats åt en sammankomsthall.

Det nya avdelningskontoret började byggas 1990, och projektet fick verkligen en internationell prägel! Sammanlagt var det 44 internationella tjänare, 69 internationella frivilliga arbetare, 38 heltidstjänare från Samoa och många tillfälliga arbetare som harmoniskt arbetade tillsammans på projektet. Men plötsligt, när bygget hade kommit i gång ordentligt, inträffade en katastrof.

KATASTROFEN SLÅR TILL!

Cyklonen Val, en av de kraftigaste stormar som någonsin drabbat Söderhavet, drog in över Samoaöarna den 6 december 1991. Vindar på upp till 70 meter i sekunden svepte fram över de små öarna i fem dagar och avlövade 90 procent av växtligheten och orsakade skador till ett värde av mer än 380 miljoner dollar. Sorgligt nog förlorade 16 personer livet.

”Avdelningskontoret ordnade snabbt med katastrofhjälp”, berättar John Rhodes. Inom några dagar kom en container med förnödenheter från Fijis avdelningskontor. Inom kort fick man också ekonomisk hjälp från andra avdelningskontor i Stillahavsområdet.

”De omedelbara behoven fick komma först”, skriver Dave Stapleton, en internationell tjänare som hjälpte till med att bygga det nya avdelningskontoret i Siusega. ”Vi fick bland annat ordna med rent vatten, presenningar, fotogen och medicinska förnödenheter till behövande bröder och systrar. Sedan återställde vi Betelhemmet i Sinamoga till användbart skick och reparerade skadade byggnader på byggplatsen. Senare reparerade vi och återuppbyggde Rikets salar, missionärshem och vittnens privata hem. Det tog flera månader att få allt färdigt.”

När regeringen längre fram gav ekonomisk hjälp till alla trossamfund, däribland Jehovas vittnen, för att de skulle kunna reparera sina byggnader, skickade bröderna tillbaka pengarna tillsammans med ett brev som förklarade att skadorna redan var åtgärdade och att pengarna kunde användas till att reparera offentliga byggnader. Tacksamma regeringsmedlemmar sänkte därför importavgiften på byggnadsmaterial till avdelningskontoret, och det gjorde att man kunde spara en hel del pengar.

”LÅNGT UTÖVER VAD VI HADE KUNNAT FÖRESTÄLLA OSS”

När man hade reparerat skadorna efter cyklonen gick arbetet med att bygga det nya avdelningskontoret snabbt framåt. Ett och ett halvt år senare, i maj 1993, var det så dags för den efterlängtade flytten från Sinamoga till det nya Betelhemmet i Siusega.

I september 1993 kom en grupp på 85 yrkeskunniga vittnen från Australien, Hawaii, Nya Zeeland och USA till Samoa för att bygga sammankomsthallen i Sinamoga. Alla hade tagit sig dit på egen bekostnad. ”Vi använde inte samma tekniska termer och måttsystem”, skriver Ken Abbott, som var arbetsledare för de australiska byggarbetarna, ”men Jehovas ande hjälpte oss så att vi med glatt humör kunde lösa de problem som uppstod.”

”Att med egna ögon få se det internationella brödraskapet i verksamhet hade en positiv inverkan på alla”, säger Abraham Lincoln, som ingick i det hawaiianska bygglaget.

Tack vare de gemensamma ansträngningarna kunde det här internationella bygglaget färdigställa hallen på bara tio dagar. De inhemska förkunnarna fick värdefulla yrkeskunskaper genom att samarbeta med de besökande bröderna, och de fick också andlig uppmuntran. När projektet var slutfört började därför en del förkunnare tjäna som pionjärer eller beteliter.

Den 20 och 21 november 1993 överlämnades avdelningskontoret och sammankomsthallen. John Barr, medlem av den styrande kretsen, höll överlämnandetalen. Paul Evans, som varit missionär i många år, sammanfattade hur många av de närvarande kände det vid det här glada tillfället, när han sade: ”Jehova har välsignat oss långt utöver vad vi hade kunnat föreställa oss.”

SANNINGEN FÖRÄNDRAR LIV

När sanningen i Guds ord rör människors hjärta får det dem att forma sitt liv efter Jehovas upphöjda normer. Den här omformande kraften i Guds ord har många samoaner upplevt. (Ef. 4:22–24; Hebr. 4:12)

Ett exempel är Ngongo och Maria Kupu. De ”levde i mörker”, som samoanerna säger. De levde med andra ord tillsammans utan att vara gifta. ”Vi hade studerat med Ngongo och Maria en tid”, berättar Fred Wegener, ”men vi visste inte att de inte var gifta. Men så en dag visade de stolt upp sitt nyförvärvade vigselbevis. Kort därefter blev de döpta. Ngongo har dött sedan dess, men Maria fortsätter som reguljär pionjär i Amerikanska Samoa.”

En annan utmaning som de nya ställs inför har att göra med respekten för blodets helgd. På Samoaöarna är det vanligt att man tillagar och äter kött av kycklingar och grisar som dödats genom kvävning, men att äta sådant kött är förbjudet i Guds ord. (1 Mos. 9:4; 3 Mos. 17:13, 14; Apg. 15:28, 29) En ung kvinna i Amerikanska Samoa blev förvånad när hon fick se Guds tydliga befallning om detta i sin egen bibel. Julie-Anne Padget berättar: ”Trots att hennes familj gick i kyrkan och läste Bibeln regelbundet hade hon ända sedan hon var liten ätit kött som blodet inte fått rinna av från. Men hon godtog genast Bibelns anvisning och bestämde sig för att inte äta sådant kött.” I dag är Jehovas vittnens ståndpunkt när det gäller blodets helgd välkänd på Samoaöarna, och läkarna är i allmänhet villiga att respektera vår syn på blodtransfusioner.

UNGDOMAR SOM ÄRAR SIN SKAPARE

Samoanska föräldrar lär sina barn att laga mat, städa, sköta familjens grönsaksland och ta hand om yngre syskon. Att barnen får sådan här tidig övning kan förklara varför många av dem också tidigt tar sanningen på allvar och gör andliga framsteg. En del tar ståndpunkt för Jehova utan att någon annan i familjen har hjälpt dem.

Ane Ropati var 13 år när hennes föräldrar slutade gå på mötena. Men hon tog regelbundet med sig sina två bröder och sin syster och gick de åtta kilometerna till Rikets sal för att vara med vid mötena. Längre fram blev Ane pionjär och hjälpte till med att bygga avdelningskontoret i Siusega. Hon skriver: ”Missionärerna hade ett mycket positivt inflytande på mitt liv och hjälpte mig att gå framåt andligen.” Under bygget träffade hon Steve Gauld, som hade kommit från Australien för att hjälpa till. De gifte sig och reste sedan ut som internationella tjänare och var med vid olika byggen i Sydostasien, Afrika och Ryssland innan de återvände till Betel i Samoa. Nu arbetar de vid avdelningskontoret i Australien.

FRÅGOR OCH SVAR I RADIO

Genom åren har Jehovas vittnen använt olika metoder för att sprida de goda nyheterna om Guds kungarike. Ett sätt som är särskilt effektivt är att använda radio. En oberoende radiostation i Apia erbjöd Jehovas vittnen att ha ett eget radioprogram varje vecka, och i januari 1996 började man sända ett program som hette ”Svar på dina bibliska frågor”.

Leva Faai‘u och Palota Alagi vid Samoas avdelningskontor skrev manus och medverkade i radiosändningarna. Leva berättar: ”I det första programmet ställde broder Alagi flera frågor, till exempel: Blev jorden översvämmad på Noas tid? Varifrån kom allt vatten? Vart tog vattnet vägen? Hur kunde alla djuren få plats i arken? Jag svarade på frågorna genom att använda utdrag ur vår litteratur. I slutet av programmet berättade vi vad nästa veckas program skulle handla om och bad de lyssnare som hade frågor att kontakta Jehovas vittnen på orten. I andra program besvarades andra frågor, till exempel: Varför hade Salomo så många hustrur när de kristna får ha bara en hustru? Skulle en kärlekens Gud plåga människor för evigt i ett brinnande helvete? Är Bibeln Guds ord eller människors?”

Radioprogrammet sändes under ett år och väckte stort intresse. ”Många sade att de tyckte om programmet och lyssnade på det regelbundet”, säger Ivan Thompson. ”En del sade att de inte hade haft en aning om att Bibeln besvarar sådana intressanta frågor.”

BEHOV AV RIKETS SALAR

På 1990-talet höll de flesta församlingar i Samoa och Amerikanska Samoa sina möten i privata hem eller i byggnader gjorda av material från bushen. ”Människor i samhället såg ofta ner på de här mötesplatserna”, säger Stuart Dougall, som tjänade i landskommittén mellan 2002 och 2007. Också Rikets sal i Tafuna i Amerikanska Samoa började se sliten ut. Efter 25 år var det dags att ersätta den gamla byggnaden med en ny.

Men till det behövdes en större tomt, något som inte var det lättaste att hitta på den lilla ön Tutuila. Bröderna kontaktade en framträdande katolsk kvinna som ägde en ledig tomt i Petesa, inte långt från deras dåvarande Rikets sal. När kvinnan fick veta att bröderna behövde mark för att kunna bygga en möteslokal lovade hon att ta upp saken med sin dotter, som hade planerat för affärsverksamhet på tomten. Tre dagar senare fick bröderna sina böner besvarade. Kvinnan sade då att hon skulle sälja tomten till dem, för som hon sade: ”Gud bör komma först.”

Wallace Pedro skriver: ”Hon gav oss överlåtelsehandlingarna redan innan vi hade betalat henne. Hon sade: ’Jag vet att ni är ärliga och kommer att betala hela beloppet’, vilket vi förstås gjorde.” En vacker Rikets sal med luftkonditionering och plats för 250 personer byggdes på den här tomten och överlämnades 2002.

År 1999 införde Jehovas vittnen en ny anordning för att hjälpa länder med begränsade resurser att bygga Rikets salar. Den första av dessa Rikets salar på Samoaöarna byggdes i Lefaga, en isolerad by på ön Upolus sydkust. Församlingen i Lefaga bestod av tio vittnen, och tidigare hade de haft sina möten i en tillbyggnad – utan väggar och med halmtak – till ett hus som tillhörde en av förkunnarna.

Jack Sheedy, en broder från Australien som tillsammans med sin hustru, Coral, hade tjänat på Tongaöarna i sju år, hade tillsynen över byggprojektet. Han skriver: ”På avstånd såg bygglaget, som bestod av bönder, fiskare och hemmafruar, ut som myror som kilade fram och tillbaka på byggplatsen.”

Byggnaden med plats för 60 personer stod färdig 2001, och byborna berömde dess utseende. De sade: ”Era Rikets salar är värdiga och enkla, och det gör dem tilltalande.” ”De är verkligen annorlunda än våra kyrkor, med alla sina utsmyckningar och föremål som ofta ser ovårdade och dammiga ut.” Antalet närvarande vid mötena ökade dramatiskt. År 2004 var 205 personer närvarande vid åminnelsen av Kristi död i den här nya lokalen.

I slutet av 2005 hade man genom byggnadsprogrammet för länder med begränsade resurser byggt fyra Rikets salar och renoverat tre på Samoaöarna. Man hade också renoverat sammankomsthallen i Sinamoga i Apia. Precis som på andra ställen där vittnena har begränsade resurser uppskattar de samoanska förkunnarna verkligen den här kärleksfulla hjälpen från sina kristna bröder och systrar runt om på jorden. (1 Petr. 2:17)

TIDERNA FÖRÄNDRAS

Många samoaner har flyttat till andra länder. I Australien, Nya Zeeland och USA, till exempel, och i synnerhet på Hawaii, finns det nu relativt stora samoanska befolkningsgrupper. I de här länderna finns det för närvarande 11 samoanska församlingar och 2 samoanska grupper med tillsammans över 700 vittnen. Andra samoanska förkunnare tillhör engelsktalande församlingar i de länder som de har flyttat till.

Ett antal samoanska vittnen har rest utomlands för att få särskild teokratisk undervisning och sedan återvänt till Samoa eller Amerikanska Samoa för att tillämpa lärdomarna. På 1990-talet gick Talalelei Leauanae, Sitivi Paleso‘o, Casey Pita, Feata Sua, Andrew Coe och Sio Taua igenom Skolan för förordnade tjänare i Australien och återvände sedan till Samoa för att främja Rikets intressen. I dag arbetar Andrew och hans hustru, Fotuosamoa, vid Betel i Samoa. Sio reste i kretstjänsten flera år tillsammans med sin hustru, Ese, och deras unge son, El-Nathan. Sio är nu medlem av landskommittén. Andra bröder som har gått igenom skolan tjänar som äldste, pionjärer eller församlingsförkunnare i sina församlingar.

Vad har resultatet blivit av det här fina arbetet? År 2008 hade man i de 12 församlingarna i Samoa och Amerikanska Samoa ett högsta antal om 620 förkunnare, och över 2 300 var med vid Åminnelsen. Det finns därför en stor potential för ytterligare tillväxt på Samoaöarna.

FRAMÅT TILLSAMMANS MED JEHOVAS ORGANISATION

Under årens lopp har många uppriktiga människor på Samoaöarna tagit emot de goda nyheterna om Guds kungarike. (Matt. 24:14) I samma anda som sina sjöfarande förfäder har de övervunnit många svårigheter på sin resa från Satans gamla värld till ett nytt andligt hem i Jehovas organisation, som leds av hans ande. Trots att många av dem har fått utstå motstånd från familjen, blivit utstötta ur samhället, utsatts för propaganda från prästerskapets sida, hamnat under regeringarnas restriktioner, kämpat mot köttsliga frestelser och upplevt andra prövningar har de inte slutat tjäna den sanne Guden, Jehova. (1 Petr. 5:8; 1 Joh. 2:14) Vad har resultatet blivit? I dag njuter de av tryggheten i ett andligt paradis! (Jes. 35:1–10; 65:13, 14, 25)

Men de har ännu inte nått slutet på sin resa. Alldeles framför dem ligger slutmålet – en paradisisk jord under Guds kungarikes rättfärdiga styre. (Hebr. 11:16) Tillsammans med sina bröder och systrar världen över fortsätter Jehovas vittnen på Samoaöarna framåt och låter sig vägledas av Guds ord och hans mäktiga heliga ande, beslutna att nå sitt mål.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 77]

”I natt har ni fått höra budskapet om Guds kungarike. Det är min innerliga önskan att ni ska ta emot det”

[Infälld text på sidan 98]

”Ofta [ropade] barnen i byarna när vi kom: ’Här kommer Harmageddon!’”

[Infälld text på sidan 108]

”Bussen till Vava‘u är alltid punktlig – den kommer när den kommer”

[Ruta/Bild på sidorna 69, 70]

Gamla och nya religioner på Samoaöarna

De forntida religionerna på Samoaöarna var en blandning av polyteism, animism, spiritism och förfädersdyrkan, men man hade inga tempel, inga avgudabilder och inget organiserat prästerskap. Religionen genomsyrade alla sidor av livet. Så hur kom det sig att samoanerna verkade vara redo för en religiös förändring när missionärer från Londonmissionen (London Missionary Society) kom dit 1830?

En forntida samoansk legend hade förutsagt att en mäktig ny religion skulle göra slut på de gamla gudarnas styre. Samoanska hövdingar (mataier) trodde att missionärerna representerade den här nya religionen. Kung Malietoa valde att tillbe de kristnas Gud, Jehova, och han uppmanade sina undersåtar att också göra det.

Missionärer som var utsända av katolska kyrkan, metodistkyrkan, mormonkyrkan och Londonmissionen fick många anhängare, och i dag tillhör de flesta samoaner något av kristenhetens trossamfund. Samoas och Amerikanska Samoas regeringar har religiösa valspråk: ”Samoas grund är Gud” och: ”Samoa, låt Gud komma först.” Det är också vanligt med religiösa tv-program.

Det religiösa inflytandet är starkast i byarna, där hövdingarna ofta bestämmer vilken religion eller vilket samfund byborna ska tillhöra. En del bybor kan till och med bli pressade att ge över 30 procent av sin inkomst till stöd för byns präster och religiösa projekt – en tung ekonomisk börda som allt fler förargar sig över. Ibland anordnar man till och med tävlingar för att se vem som kan ge mest. I vissa kyrkor läser man upp namnen på dem som har skänkt mest pengar.

I många byar avstannar all verksamhet under dagens sa, en bönestund på 10–15 minuter. Unga män med långa käppar i händerna radar upp sig på vägen för att se till att sedvänjan följs. De som bryter mot den kan bli tillrättavisade, tvingas böta upp till 100 dollar eller tvingas ge mat åt byns äldste eller övriga bybor. I extrema fall kan de till och med bli slagna eller utdrivna ur byn.

Vid ett tillfälle kom en kretstillsyningsman, John Rhodes, och hans hustru, Helen, till byn Salimu på ön Savaii efter en ansträngande resa. Eftersom bönestunden just hade börjat sade vakterna åt dem att vänta i utkanten av byn. John och Helen väntade lydigt tills bönestunden var över och fortsatte sedan till sitt logi.

När byhövdingen fick veta att de blivit stoppade framförde han en ursäkt till deras värdinna. Han sade att vittnena var ärade gäster, och han uppmanade vakterna att låta dem komma in i byn när som helst, även under den särskilda bönestunden. Varför visade han dem extra hänsyn? Hans yngste son, Sio, studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och gjorde fina andliga framsteg. I dag är Sio Taua medlem av Samoas landskommitté.

[Bild]

John and Helen Rhodes

[Ruta på sida 72]

En presentation av Samoa, Amerikanska Samoa och Tokelau

Länderna

Samoa omfattar två större öar – Upolu och Savaii, som skils åt av ett 18 kilometer brett sund – och flera mindre, bebodda öar. Amerikanska Samoa, som ligger ungefär 10 mil sydost om Samoa, består av huvudön, Tutuila, och Manu‘aöarna, Swains Island, ‘Aunu‘u och den obebodda Roseatollen. Tokelau utgörs av tre låga korallatoller knappt 50 mil norr om Samoa.

Befolkning

Samoa har drygt 214 000 invånare och Amerikanska Samoa ungefär 57 000. Tokelau har omkring 1 400 invånare. Över 90 procent är polynesier, och återstoden är asiater, européer eller av blandat polynesiskt ursprung.

Språk

Det officiella språket är samoanska, men de flesta har engelska som andraspråk. Tokelauiska, ett språk som påminner om samoanska, talas på Tokelauöarna.

Ekonomi

Huvudnäringarna är jordbruk, turism, tonfiske och fiskberedning.

Livsmedel

Stärkelserik taro, gröna bananer och brödfrukt som blandas med kokosmjölk utgör basfödan. Måltiderna kan också innehålla fläskkött, kyckling och fisk. Tropiska frukter, som papaya, ananas och mango, finns i riklig mängd.

Klimat

Öarna ligger nära ekvatorn och har ett tropiskt klimat som gör att det är varmt och fuktigt större delen av året. Pago Pago på ön Tutuila, som tillhör Amerikanska Samoa, får över 5 000 millimeter regn varje år.

[Ruta på sidan 75]

”Mycket bra bok”

Broder Harold Gill tog med sig 3 500 exemplar av broschyren Var äro de döda? på samoanska för att sprida dem i Amerikanska Samoa. När Harold gav guvernören ett exemplar, bad guvernören honom att visa den för var och en av de religiösa ledarna, för att de skulle kunna hjälpa justitieministern att avgöra om den var lämplig att sprida till allmänheten eller inte. Vad sade då de religiösa ledarna?

Pastorn från Londonmissionen var vänlig och hade inget att invända mot broschyren. Sjundedagsadventisterna brydde sig inte om vad Harold gjorde – så länge som han inte tog någon från deras hjord. Flottans fältpräst var visserligen lite sarkastisk, men inte fientlig. En lite ovanlig händelse gjorde att Harold inte behövde söka upp den katolske prästen. Harold hade gett en broschyr till den samoanske polis som tog honom till guvernören. Några dagar senare frågade han polisen vad han tyckte om broschyren.

Polisen svarade på sin brutna engelska: ”Min chef [justitieministern] säga: ’Gå till din [katolske] präst och fråga honom om den här boken vara bra.’ Jag läsa bok under träd. Jag tänka: ’Den här boken mycket bra, men om jag visa prästen, han säga: ”Inte bra bok.”’ Så jag säga till min chef: ’Prästen säga: ”Mycket bra bok.”’”

Senare bad justitieministern Harold att komma till hans kontor. Medan han bläddrade igenom broschyren berättade Harold om innehållet. Ministern lyfte sedan telefonluren och ringde ett samtal för att ge sitt godkännande till att broschyren spreds till allmänheten. Det här ledde till att så gott som alla broschyrer som Harold hade tagit med sig spreds på öarna.

[Ruta på sidan 76]

Traditionell samoansk kultur

År 1847 skrev George Pratt, en missionär utsänd av Londonmissionen, att ”inget folk i Polynesien, eller ens i hela världen, är så noga med att följa traditionella regler för uppträdandet som samoanerna”. Den traditionella samoanska kulturen, som kallas faa Samoa (det samoanska sättet), är en omfattande uppsättning regler och normer som påverkar varje sida av samoanernas liv.

Det viktigaste i den här kulturen är att ”visa respekt och till och med vördnad för dem som är ’högre’ än man själv”, sägs det i boken Samoan Islands. Den här respekten visar man genom att tala och uppföra sig väl och genom att vara lojal mot släkten och mot byn. För de flesta är det otänkbart att överge sina förfäders sedvänjor och religion.

Familjeöverhuvudena (mataierna) ser till att traditionerna följs, och de styr de dagliga aktiviteterna för familjen eller släkten och representerar den inför byrådet. De kräver strikt lydnad och utövar sin myndighet genom att utdöma böter eller kroppslig bestraffning. De kan till och med driva bort dem som har gjort sig skyldiga till överträdelser från byn. I en by bötfälldes till exempel en präst för att han hade uppmanat några pojkar att kasta sten på Jehovas vittnen.

Byarna kan ha från 10 till 50 mataier. De flesta utses av familj och släkt (aiga), men vissa ärver sin ställning. Titlarna är indelade i strikt rangordning. Varje by har en överhövding (alii), som presiderar vid byrådet. En talesman (tulafale) har vissa ceremoniella uppgifter och för byns talan i officiella sammanhang. Men alla mataier är inte politiskt eller religiöst engagerade. Somliga kan välja att bara ta hand om familjeangelägenheter, till exempel att förvalta familjens jordegendom och bestämma hur sådan mark ska användas.

[Ruta/Bild på sidan 79]

”JEHOVA-MANNEN”

SAUVAO TOETU

FÖDD 1902

DÖPT 1954

ÖVRIGT Den förste som tog emot sanningen i Faleasiu. En Rikets sal byggdes senare på hans mark. Berättat av hans son Tafiga Sauvao

ÅR 1952 fick vår familj i Faleasiu besök av en av pappas kusiner från Apia. Han hade kontakt med Jehovas vittnen och ville tala med pappa om Bibeln. Flera släktingar i byn bestämde sig för att vara med och lyssna. Tillsammans resonerade de utan uppehåll från lördag morgon till måndag eftermiddag, med bara en timmes avbrott för sömn. Under de följande fyra veckosluten fortsatte samtalen, och till slut sade pappa: ”Jag har fått min nyfikenhet stillad. Jag har hittat sanningen.” Pappas svåger, Finau Feomaia, tog också emot sanningen, och det gjorde också bådas familjer.

Pappa började genast vittna för andra. Det här förvånade våra släktingar, som hade betraktat honom som en hängiven sjundedagsadventist. De drev med honom och kallade honom Jehova-mannen. Men vilken komplimang det var! Pappa var liten till växten, men han var orädd, hade klar tankeförmåga och kunde tala med övertygelse. Han kunde därför försvara sin nyvunna tro på ett skickligt sätt. Med tiden blev vår lilla grupp en församling – den andra i Samoa.

[Ruta/Bild på sidan 83]

Trogen trots fysiska problem

FAGALIMA TUATAGALOA

FÖDD 1903

DÖPT 1953

ÖVRIGT Han avstod från möjligheten att bli en framträdande matai och blev i stället reguljär pionjär.

FAGALIMA tjänade i många år som pionjär med särskilt uppdrag i Samoa, trots att han hade dålig syn och klumpfot. En kretstillsyningsman som samarbetade med honom i tjänsten från hus till hus lade märke till att han läste bibelställena felfritt utan glasögon och frågade om hans syn hade blivit bättre. Fagalima svarade att han hade tappat bort glasögonen och citerade verserna ur minnet.

För att kunna vara med vid en sammankomst i Fiji arbetade Fagalima ensam i fyra veckor med att plocka kokosnötter på ön Upolu. Trots att han hade klumpfot bar han 15 kokosnötter i taget över tre kilometer till ett ställe där han kunde öppna dem och skrapa ur frövitan, eller kopran, och torka den. Sedan sålde han kopran och reste till Apia för att betala båtresan till Fiji, bara för att upptäcka att priset hade stigit så mycket att pengarna inte räckte till biljetten. I stället för att klaga, tappa modet eller be om hjälp reste han tillbaka för att samla mer kopra och tjäna ihop de pengar som behövdes. Allt det här gjorde han för att kunna vara med vid en sammankomst som han trodde skulle hållas på två språk som han inte förstod. Vilken belöning det blev för honom när han kom till Fiji och upptäckte att det mesta av sammankomstprogrammet skulle hållas på hans eget språk!

[Ruta/Bild på sidan 87]

”Jag har njutit av varje dag!”

RONALD SELLARS

FÖDD 1922

DÖPT 1940

ÖVRIGT Han och hans hustru, Olive (Dolly), kom till Samoa som pionjärer med särskilt uppdrag 1953. Ron gick igenom missionärsskolan Gilead 1961 och tjänar fortfarande som pionjär med särskilt uppdrag i Amerikanska Samoa.

NÄR den samoanska regeringen vägrade att förlänga Dollys och mitt visum flyttade vi till Amerikanska Samoa. En båt som gick mellan öarna släppte av oss vid en öde och tom lastbrygga i Pago Pago klockan tre på morgonen. Vi var de enda förkunnarna på ön och hade 12 dollar på fickan. Senare samma morgon fick vi vänligt nog logi hos en man vars son tidigare hade studerat Bibeln. Mannen hade bara ett enda rum, och vi sov i ett hörn som var avskärmat med ett draperi. Vi ville gärna hitta en egen bostad, men vi började ändå med att vittna för grannarna i huset bredvid.

Flera veckor senare hyrde vi en stor lägenhet ovanpå en affär i byn Fagatogo. Utsikten över den pittoreska hamnen i Pago Pago var underbar, men lägenheten var helt tom. Som broder Knorr hade förvarnat oss: ”När ni kommer till Stillahavsöarna kanske ni inte får det så bekvämt. Ni kanske till och med får platta till litteraturkartonger och lägga på golvet för att ha något att sova på.” Det var precis vad vi gjorde! Det dröjde flera månader innan vi hade råd att snickra ihop en riktig säng och bord och stolar. Men vi var ändå glada att ha ett ställe som vi kunde kalla vårt hem.

Min kära hustru dog 1985, men jag går fortfarande ut i tjänsten nästan varje dag. När jag ser tillbaka på över 50 år av tjänst som pionjär och missionär kan jag uppriktigt säga att jag har njutit av varje dag!

[Ruta/Bild på sidan 88]

”De fick mig att känna djup kärlek till Jehova”

WALLACE PEDRO

FÖDD 1935

DÖPT 1955

ÖVRIGT Den förste som blev döpt i Amerikanska Samoa. Han och hans hustru, Caroline, var pionjärer och fick sedan barn. De bor nu i Seattle i Washington i USA.

NÄR jag hade studerat Bibeln en tid och börjat predika blev jag utkastad hemifrån med bara de kläder jag hade på kroppen! Den natten var jag tvungen att sova på stranden. Jag bad till Jehova om mod att fortsätta att tjäna honom vad som än hände.

När jag var i skolbiblioteket nästa dag kom plötsligt broder Paul Evans dit. Han anade att något inte stod rätt till och sade: ”Vi kan väl gå till missionärshemmet och prata om det.” Missionärerna var snälla och lät mig bo där, och senare samma år blev jag döpt.

När jag hade gått ut skolan började jag som pionjär och samarbetade mycket med missionärerna i tjänsten. Längre fram gifte jag mig med en duktig pionjärsyster från Kanada, Caroline Hinsche, som hade varit pionjär i Fiji, och vi blev pionjärer med särskilt uppdrag i Amerikanska Samoa.

Med tiden mjuknade mina föräldrar i sin inställning. Pappa började studera Bibeln innan han dog, och mamma blev döpt när hon var 72 år. Jag är verkligen tacksam för missionärernas goda exempel. De fick mig att känna djup kärlek till Jehova, en kärlek som har uppehållit mig ända tills nu!

[Ruta/Bilder på sidorna 91, 92]

Uthållighet ger resultat

PAUL EVANS

FÖDD 1917

DÖPT 1948

ÖVRIGT Han och hans hustru, Frances, var missionärer i Samoa och Amerikanska Samoa i över 40 år.

NÄR min hustru och jag började i kretstjänsten 1957 var det svårt att få tillstånd att komma in i Samoa, eftersom regeringen försökte isolera vittnena i landet och se till att de inte fick någon hjälp utifrån. Besökare och turister var tvungna att skriva under ett dokument i vilket de lovade att inte värva proselyter under besöket. Så när jag kom till Samoa som kretstillsyningsman första gången frågade jag immigrationstjänstemannen vad det innebar att värva proselyter. Han tittade oförstående på mig, så jag frågade honom:

”Låt oss säga att du var katolik och besökte ett annat land och gick i kyrkan där. Skulle du då kunna gå upp och hålla ett tal om du blev ombedd att göra det?”

”Ja, det skulle väl gå bra”, svarade han.

”Som du vet besöker Jehovas vittnen människor i deras hem och talar med dem om Bibeln”, fortsatte jag. ”Om mina vänner vill att jag ska följa med dem i det här arbetet, är det då tillåtet för mig att göra det?”

”Det borde vara helt i sin ordning”, svarade han.

”Men tänk om den vi besöker vänder sig till mig och ställer en fråga. Kan jag då svara honom?”

”Det finns väl inget att invända mot det”, sade han.

”Det var skönt att höra. Då vet jag åtminstone vad jag kan göra”, sade jag till sist.

När vi skulle lämna landet efter ett framgångsrikt besök frågade jag samme tjänsteman om han hade hört några negativa rapporter om vårt besök.

”Nej, inte en enda”, svarade han. ”Allt är i sin ordning.”

”Så hur gör vi nästa gång vi behöver inresetillstånd?” frågade jag.

”Gå inte via immigrationsdepartementet”, svarade han. ”Skriv bara ett brev direkt till mig, så ska jag se till att ni får komma in i landet.”

Så det var precis vad vi gjorde flera gånger när vi skulle besöka Samoa.

Tyvärr var de tjänstemän som efterträdde den här rättsinnige mannen inte lika samarbetsvilliga. De vägrade att ge kretstillsyningsmän tillstånd att komma in i landet. Sådan var situationen ända till 1974, när regeringen gav Frances och mig missionärsstatus. Till sist fick vi lön för vårt tålamod och vår uthållighet.

[Bild]

Frances och Paul Evans

[Ruta på sidan 97]

Ett uttrycksfullt språk

Det samoanska språket har en mjuk, sjungande ton som är behaglig att lyssna till. Men ”många ord verkar vara ett enda virrvarr av vokaler”, säger Fred Wegener, ”och därför behöver missionärer mycket övning (faata‘ita‘iga) och uppmuntran (faalaeiauina) för att kunna lära sig behärska språket”.

En viktig del av den samoanska kulturen består i att man använder ett färgstarkt, uttrycksfullt språk. Hövdingar (mataier) och talesmän (tulafaler) tycker om att citera Bibeln och använda ett högtidligt språk i formella sammanhang. Samoanernas traditionella artighet märks särskilt tydligt i att de är mycket noga med att använda ett formellt och högstämt språk när situationen kräver det. De använder ett högt utvecklat, vördnadsfullt ”finare” språk (tautala lelei) när de ber till Gud eller talar om honom eller när de talar med hövdingar, myndighetspersoner eller utländska besökare. Till vardags, eller när de talar om sig själva, använder de däremot ett vardagligt språk (tautala leaga), ett mindre formellt, ledigare sätt att uttrycka sig på.

För att inte väcka anstöt när man samtalar om formella, högtidliga ämnen eller om Bibeln använder man den respektfulla ”finare” formen av samoanska med dess särskilda, högtidliga ord och uttryck. ”Hela språket genomsyras av artighet och respekt”, förklarar Geoffrey Jackson, medlem av den styrande kretsen och tidigare missionär i Samoa. ”När man vittnar för samoaner är det därför viktigt att man tilltalar dem med den artighet som vanligtvis är förbehållen kungligheter, samtidigt som man är ödmjuk och använder vardagliga ord när man talar om sig själv.”

[Ruta/Bild på sidan 99]

”Vi lämnade öarna med många tårar”

ROBERT BOIES

FÖDD 1942

DÖPT 1969

ÖVRIGT Han och hans hustru, Elizabeth (Betty), var missionärer på Samoaöarna från 1978 till 1986.

NÄR vi kom till Amerikanska Samoa märkte vi redan från början att människor uppskattade våra ansträngningar att lära oss samoanska och översåg med våra många misstag. En gång använde jag Uppenbarelseboken 12:9 för att visa vilket inflytande Satan har över världen. Men de samoanska orden för djävul (tiapolo) och citron (tipolo) låter väldigt lika. Jag blandade ihop dem och förklarade att ”citronen” har blivit utkastad ur himlen och vilseleder hela den bebodda jorden men att Jehova snart ska krossa och göra slut på ”citronen”. Både den besökte och min missionärskamrat fick sig naturligtvis ett gott skratt.

En annan gång när jag träffade en samoansk kvinna i tjänsten från hus till hus använde jag en framställning som jag hade lärt mig utantill. Senare fick jag veta att det enda hon hade förstått av det jag sade var en kort hänvisning till Uppenbarelseboken 21:4. Eftersom hon kände på sig att det jag försökte säga var viktigt, gick hon genast in och läste versen i sin egen bibel. Det här enda bibelstället gjorde så starkt intryck på henne att hon längre fram ville börja studera Bibeln, och hon och alla hennes barn kom med i sanningen!

Lyckligtvis lärde vi oss med tiden att behärska språket, och vi hade många trevliga erfarenheter. På grund av hälsoproblem var vi till sist tvungna att återvända till USA, och vi lämnade öarna med många tårar.

[Ruta/Bild på sidorna 101, 102]

”Hela staden kom”

En av de största begravningar som någonsin hållits i Apia var begravningen efter Fred Williams på 1950-talet. Kaptenen, som han kallades, var en råbarkad gammal sjöman som var gift med ett Jehovas vittne. Han hade seglat på de sju haven och var känd över hela Söderhavet. En av hans många bedrifter var att han hade fört sin besättning tillbaka i säkerhet i en öppen livbåt hundratals kilometer över havet nästan helt utan proviant sedan de hade gått på grund på ett avlägset rev och lidit skeppsbrott.

Kaptenen ansåg att de flesta religiösa inte var uppriktiga i sin tro. Men ändå studerade denne före detta whiskydrickande, pokerspelande sjöman Bibeln tillsammans med Bill Moss och blev ett frimodigt vittne. Vid tiden för sitt dop var han så gott som blind och nästan helt sängbunden. Men han passade alltid på att berätta om sin nyvunna tro för sina många besökare, däribland flera präster.

Kaptenen hade skrivit i sitt testamente att Jehovas vittnen skulle hålla hans begravning och att han ville bli nedsänkt i havet. ”Det verkade som om hela staden kom till begravningen”, skriver Girlie Moss. ”Radiostationen rapporterade om dödsfallet, och i Apia flaggade affärsföretag på halv stång som ett tecken på respekt.” Förutom alla vittnen som var med vid begravningen var också jurister, skollärare, framstående religiösa ledare och många affärsmän närvarande.

Alla lyssnade uppmärksamt när talaren, Bill Moss, med hjälp av många bibelställen berättade om Kaptenens hopp om en uppståndelse på en paradisisk jord. Girlie berättar: ”Jag blev varm inombords när jag tänkte på att Kaptenen hade sett till att det här vittnesbördet skulle avges vid hans begravning för många som i vanliga fall är svåra att få tag på eller samtala med i tjänsten från dörr till dörr. Jag tänkte på Abel, som ’talar ... ännu, fastän han är död’.” (Hebr. 11:4) ”Genom sin begravning avgav Kaptenen ett stort vittnesbörd efter sin död.”

Efter begravningstalet, som hölls i Kaptenens hem, körde en konvoj på över 50 bilar till hamnen. Girlie skriver: ”Det var så packat med folk vid hamnen att polisen fick hålla vägen öppen för oss så att vi kunde komma fram till båten. Tillsammans med familjen, överkommissarien och framträdande personer i staden gick vi sedan ombord på segelfartyget Aolele (Flygande molnet) och gick ut till havs.” Namnet på båten var mycket passande, för Bill var tvungen att klamra sig fast vid masten, eftersom båten kastades hit och dit av vågorna som en kork och vinden slet tag i honom, i hans kläder och i bladen i hans bibel. Till sist läste han Bibelns löfte om att havet ska ge ”tillbaka de döda som ... [är] i det” och frambar en bön. (Upp. 20:13) Därefter sänktes Kaptenens kropp, inlindad och försedd med vikter, ner i det upprörda vattnet i det hav som han älskade så mycket. Människor talade om den här begravningen länge efteråt, och det ledde till många ytterligare möjligheter att avge ett vittnesbörd.

[Bild]

”Kapten” Fred Williams före sitt dop

[Ruta/Bild på sidorna 109, 110]

”Vi återvände – om och om igen”

FRED WEGENER

FÖDD 1933

DÖPT 1952

ÖVRIGT Han och hans hustru, Shirley, arbetar vid Betel i Samoa. Fred är medlem av landskommittén.

ÅR 1956, när vi var nygifta, flyttade vi från Australien till Amerikanska Samoa för att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag. Vårt första distrikt var Lauli‘i, en liten by vid östra inloppet till hamnen i Pago Pago. Vi flyttade in i ett förfallet hus som varken hade dörrar, fönster, innertak eller rinnande vatten. När vi hade gjort i ordning huset så mycket att det gick att bo i det utökades familjen. Wallace Pedro, en ung man som hade blivit utkastad av sina föräldrar för att han studerade tillsammans med vittnena, flyttade hem till oss och blev senare pionjär.

Två år senare gick vi igenom Gilead och förordnades att tjäna som missionärer på Tahiti. Men vi blev inte kvar där särskilt länge. Regeringen avvisade våra ansökningar om uppehållstillstånd som missionärer, och i ett artigt brev uppmanades vi att lämna landet med nästa flyg. Så vi flyttade tillbaka till Amerikanska Samoa, till missionärshemmet i Fagatogo i utkanten av Pago Pago, där vi tjänade tillsammans med Paul och Frances Evans och Ron och Dolly Sellars. Där tryckte jag de samoanska upplagorna av Vakttornet och Tjänsten för Guds rike på en gammal dupliceringsapparat som vi hade uppställd på matbordet. År 1962 blev Shirley och jag inbjudna att börja i kretstjänsten. Vår första krets omfattade de flesta av Söderhavsöarna, däribland Amerikanska Samoa, Cooköarna, Fiji, Kiribati, Niue, Samoa, Tonga, Tuvalu och Vanuatu.

Åtta år senare föddes vår son, Darryl. Vi bosatte oss då i Amerikanska Samoa. Jag tjänade som pionjär med särskilt uppdrag, och Shirley använde en stor del av sin tid till att översätta biblisk litteratur till samoanska.

Ungefär vid den här tiden arbetade jag tillsammans med en broder som var snäckdykare för att dryga ut familjens inkomster. Utombordsmotorn på hans lilla båt gick sönder, så vi blev kvar ute till havs i fyra dagar. Vi drev hundratals kilometer och överlevde en våldsam storm, siktade 32 förbipasserande båtar och blev nära nog krossade av ett stort containerfartyg innan vi räddades. Kort därefter fick Shirley och jag veta att vårt andra barn var på väg, så 1974 bestämde vi oss, om än motvilligt, för att flytta tillbaka till Australien. Där föddes vår dotter, Tamari.

Under åren som följde tänkte vi ofta att vi skulle vilja återvända till vårt kära missionärsdistrikt. Föreställ er hur glada vi blev när vi 1995, tillsammans med Tamari, fick en inbjudan att komma till Samoa och arbeta vid Betel. Ett år senare blev Shirley och jag tillfrågade om vi ville börja i kretstjänsten igen – efter ett uppehåll på 26 år! Vilken glädje det var att få återse många äldre, trogna bröder och systrar som vi hade samarbetat med långt tidigare i Samoa, Amerikanska Samoa och Tonga! (3 Joh. v. 4)

Nu tjänar Shirley och jag och Tamari och hennes man, Hideyuki Motoi, vid Betel i Samoa. Vi är verkligen glada över att vi återvände – om och om igen!

[Ruta/Bild på sidorna 113, 114]

”Jehova har besvarat mina böner”

FAIGAAI TU

FÖDD 1932

DÖPT 1964

ÖVRIGT Hon var pionjär på öarna Upolu och Savaii från 1965 till 1980. Nu bor hon på Savaii.

JAG föddes med en svår form av klumpfot. Båda fötterna är böjda nedåt och vridna inåt, så jag har mycket svårt att gå.

När jag lärde känna sanningen gick budskapet rakt in i hjärtat på mig. Jag ville vara med vid församlingsmötena, men att gå den hårda, steniga vägen till mötena verkade omöjligt. Men så småningom blev jag skicklig på att tillverka egna skor av gummisandaler, och med hjälp av dem blev det lättare för mig att gå.

Kort efter dopet började jag som pionjär. Efter nio år som pionjär på ön Upolu flyttade jag och min syster och hennes man till Savaii, där behovet av förkunnare var större. Här var jag pionjär med särskilt uppdrag tillsammans med min systerdotter, Kumi Falema‘a.

Varje vecka åkte Kumi och jag med buss från Faga till Lata, en liten by på Savaiis västkust. Efter att ha studerat Bibeln med en kvinna i Lata gick vi åtta kilometer till byn Taga, där vi studerade med en annan kvinna. Vi fick övernatta hos den här kvinnan och hennes familj, och morgonen därpå tog vi bussen tillbaka till Faga. Det här fortsatte vi med i ungefär två år. Glädjande nog blev båda dessa kvinnor och deras familjer senare Jehovas vittnen.

När mina släktingar lämnade Savaii, stannade jag kvar för att ta hand om en liten grupp systrar och intresserade kvinnor i Faga. Jag ledde Vakttornsstudiet och församlingsbokstudiet varje vecka och tog med mig de andra systrarna ut i förkunnartjänsten. En gång i månaden kom en äldstebroder från Apia och ledde ett söndagsmöte. Byhövdingen hade förbjudit oss att sjunga Rikets sånger vid våra möten, så därför högläste vi sångtexterna i stället. Fem år senare kom Leva och Tenisia Faai‘u, ett missionärspar från Nya Zeeland, för att hjälpa vår lilla grupp, och ytterligare andra kom längre fram. I dag finns det två blomstrande församlingar på Savaii, en i Faga och en i Taga.

Jag har aldrig varit gift, men jag älskar barn och har alltid tagit mig an barn. Några barn har till och med bott hos mig under en tid. Att få se mina andliga ”barn” växa och ta ställning för Jehova har gett mig stor glädje.

Nu är jag gammal, och jag kan inte längre gå från dörr till dörr. Jag leder bibelstudier hemma och vittnar för människor jag träffar på sjukhuset. Ändå gjorde mina begränsningar mig nedslagen, så jag bad till Jehova att han skulle hjälpa mig att kunna göra mer. Missionärerna i församlingen hjälpte mig då att komma i gång med telefonvittnande. När jag tänker tillbaka på mitt liv kan jag tydligt se att Jehova har besvarat mina böner.

[Ruta/Diagram på sidan 118]

I går, i dag och i morgon

I Samoa och Tonga visar klockorna samma tid, men Tonga ligger en dag före i almanackan! Hur kan det komma sig? Samoa och Tonga ligger på var sin sida om den internationella datumlinjen – Tonga på västra sidan och Samoa på östra. Så även om öarna ligger mycket nära varandra är Tonga ett av de första länderna i världen som firar Åminnelsen, den årliga högtiden till minne av Kristi död, medan Samoa är ett av de sista.

[Diagram]

(För formaterad text, se publikationen)

\

\

\

\

\ SAMOA

| 19:00

| onsdag

|

|

|

|

|

TONGA |

19:00 | STILLA HAVET

torsdag |

|

|

Internationella | datumlinjen

|

| NIUE

|

|

|

|

|

|

|

|

[Ruta/Bilder på sidorna 123, 124]

En bibelöversättning som ärar Guds namn

År 1884 gav kristenhetens missionärer ut en bibelöversättning på samoanska som genomgående använde namnet Jehova i de hebreiska skrifterna. En kortform av Guds namn förekom också fyra gånger i de kristna grekiska skrifterna, i uttrycket Aleluia, som betyder ”Lovprisa Jah”. (Upp. 19:1–6) Men i 1969 års reviderade upplaga av den här översättningen hade namnet Jehova tagits bort överallt utom i en enda vers – uppenbarligen ett förbiseende från översättarnas sida! (2 Mos. 33:14) Kyrkliga ledare tog också bort Guds namn från sina psalmböcker och avrådde kyrkomedlemmar från att använda namnet Jehova.

Men i november 2007 blev bibelälskande människor i Samoa mycket glada över att få Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på samoanska. Den här exakta och lättförståeliga översättningen använder troget Guds namn på de ställen där namnet med rätta bör förekomma i bibeltexten. Geoffrey Jackson, som tidigare var missionär i Samoa och som nu är medlem av den styrande kretsen, presenterade den nya utgåvan vid en särskild sammankomst för öar i södra Stilla havet som hölls i Apia i Samoa.

Inslag på tv-nyheterna om utgivningen skapade ett stort intresse hos allmänheten. Några ringde till Betel i Samoa och bad om exemplar av översättningen. En högt uppsatt regeringstjänsteman bad att få tio exemplar som han skulle dela ut bland sin personal. En rektor ville ha fem exemplar som han skulle ge de duktigaste eleverna vid läsårets slut.

Många har uttryckt sin uppskattning av den nya översättningens exakta och väl valda formuleringar, som hjälper läsaren att få en god inblick i grundtextens innebörd. Nya världens översättning påminner också samoanerna om vikten av att använda Guds namn. Finau Finau, en pionjär med särskilt uppdrag i Vailele på ön Upolu, använde Jesu mönsterbön när han samtalade med en kvinna om detta.

Efter att ha läst Matteus 6:9 frågade Finau: ”Vems namn tror du att det är som ska bli helgat?”

”Herrens”, svarade hon.

”Men 1 Korinthierna 8:5 säger att det finns många ’gudar’ och många ’herrar’”, fortsatte Finau. ”Hur kan Guds namn vara Herren när det finns många falska gudar med det namnet?”

Sedan visade han henne namnet Jehova och förklarade att kristenheten har tagit bort det ur sina bibelöversättningar. För att belysa det hela sade han: ”Tänk dig att någon försökte ta ifrån er familj ert matai-namn eller ändra på det. Vad skulle ni tycka om det?”

”Vi skulle bli rasande”, svarade kvinnan.

”Just det”, sade Finau, ”och likadant känner Jehova det när man försöker ta bort hans namn från hans ord.”

[Bild]

”Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna” på samoanska

[Ruta/Bilder på sidorna 126, 127]

”Jehova har välsignat mig hundrafalt”

LUMEPA YOUNG

FÖDD 1950

DÖPT 1989

ÖVRIGT Hennes pappa var tidigare premiärminister. Hon är reguljär pionjär i Apia.

JAG växte upp på ön Savaii. Min pappa var en framgångsrik affärsman och politiker. Eftersom han ägde en stor kakaoplantage och hade omkring 200 anställda, kallades han ”Kakaobaronen” i den samoanska pressen, och i flera år var han Samoas premiärminister.

Vi var elva syskon. Pappa var inte särskilt religiös, men mamma gav oss grundläggande undervisning från Bibeln. När hon dog saknade jag henne väldigt mycket. Så när Judy Pritchard, en missionärssyster, berättade för mig om uppståndelsehoppet och sade att jag kunde få träffa min mamma igen blev jag oerhört glad.

Jag bombarderade Judy med frågor, och hon svarade på dem alla med hjälp av Bibeln. Snart studerade vi Bibeln tillsammans. Längre fram började jag vara med vid vittnenas möten.

Min man, Steve, var en framträdande diakon i kyrkan i byn, och först tyckte han inte om att jag studerade tillsammans med vittnena. Han tog med mig till flera präster som försökte få mig att sluta gå på vittnenas möten. Men jag följde inte deras råd. Sedan ville Steve att vi skulle prata med min pappa, men han föreslog bara att jag skulle studera någon annanstans än hemma. Mina syskon hånade mig för att jag ville byta religion. Men jag gav inte upp, utan fortsatte att lära mig mer om sanningen i Bibeln.

Så småningom uppfyllde jag kraven för att få bli förkunnare. I det allra första huset jag besökte i förkunnartjänsten bodde en av pappas ministrar. Han hade ofta varit med vid politiska möten hemma hos pappa och kände mig väl. Jag var så nervös att jag gömde mig bakom min kamrat! Folk blev väldigt förvånade när de såg att jag tog del i det här arbetet och frågade: ”Vad säger din pappa om det?” Men pappa var en resonlig man, och han försvarade min nya tro. Vid den här tiden hade han dessutom börjat läsa Vakttornet och Vakna!

Till sist övervann jag min människofruktan och blev reguljär pionjär. Jag älskar att leda bibelstudier, och jag har en lista på omkring 50 intresserade personer som jag ska försöka börja studera med när jag får en lucka i mitt schema. Men det som har gett mig allra störst glädje är att jag har fått undervisa mina fyra barn om sanningen. Min dotter Fotuosamoa och hennes man, Andrew, och min son Stephen och hans hustru, Ana, arbetar nu vid Betel i Samoa. Jag har också hjälpt min syster Manu att ta emot sanningen. Till och med min man, Steve, som hade motarbetat mig, började studera Bibeln och vara med vid mötena. Ja, Jehova har välsignat mig hundrafalt.

[Bild]

Vänster: Fotuosamoa och Andrew Coe; höger: Ana och Stephen Young

[Ruta/Bild på sidorna 129, 130]

Vad skulle jag välja – Jehova eller golfen?

LUSI LAFAITELE

FÖDD 1938

DÖPT 1960

ÖVRIGT Han bestämde sig för att börja som pionjär i stället för att satsa på en karriär som professionell golfspelare.

NÄR jag var 18 år fick jag veta att familjen som bodde på andra sidan gatan hade bytt religion och blivit Jehovas vittnen. Jag blev nyfiken och besökte pappan i familjen, Siemu Taase, för att fråga varför de använde Guds namn, Jehova, på det sätt som de gjorde. Hans vänliga sätt och de tankar han visade mig från Bibeln gjorde starkt intryck på mig. Så han började studera Bibeln med mig, och jag började vara med vid vittnenas möten. När pappa fick veta vad jag höll på med hotade han mig. Jag tiggde och bad honom att låta mig gå på mötena, men han insisterade på att jag inte skulle ha något med Jehovas vittnen att göra. Men nästa dag hade han helt plötsligt ändrat sig. Senare berättade min faster för mig: ”Medan du sov ropade du flera gånger: ’Jehova, hjälp mig!’” Jag måste ha drömt och pratat i sömnen. Lyckligtvis fick det pappas hjärta att mjukna.

Vi bodde strax intill Samoas enda golfbana, där jag brukade tjäna ihop fickpengar genom att leta rätt på golfbollar och sälja dem. Längre fram blev jag caddie åt kung Malietoa, som då var Samoas statsöverhuvud. Kungen ansåg att jag hade en framtid som golfspelare och gav mig sina gamla golfklubbor. Han ordnade också med att jag fick två affärsmän som sponsorer, så att jag kunde börja spela som proffs. Han menade att mina förmågor skulle ”sätta Samoa på kartan”. Jag var överlycklig! Men snart började golfen dra mig bort från tjänsten för Jehova, och jag fick dåligt samvete.

Saken drevs till sin spets när jag deltog i samoanska öppna mästerskapen i golf och vann över ett antal internationella proffsspelare. Kungen var mycket nöjd och ville att jag skulle träffa en framstående amerikansk golfspelare i samband med en bankett samma kväll. Jag kände mig illa till mods och sade till mig själv: ”Nu är det dags att du bestämmer dig. Ska du välja golfen eller Jehova?” Den kvällen var jag med vid en repetition inför en kretssammankomst i stället för att gå på banketten.

Kungen blev naturligtvis rasande. När pappa krävde en förklaring, pratade jag länge med honom och förklarade med hjälp av Bibeln varför det var så viktigt för mig att tjäna Jehova. Till min förvåning började han gråta. Sedan sade han: ”När du var fem år blev du mycket sjuk och till och med förklarad död. När vi sänkte ner dig i jorden blev du stucken av ett bi i ansiktet. Plötsligt skrek du till och började gråta – i sista stund! Nu tror jag att du blev räddad för att du skulle bli ett vittne för Jehova Gud.” Pappa motarbetade mig aldrig igen.

Efter att ha flyttat till Nya Zeeland var jag reguljär pionjär i tio år och därefter pionjär med särskilt uppdrag. Jag gifte mig med Robyn, som också var pionjär med särskilt uppdrag, och med tiden fick vi tre barn och flyttade till Australien. De följande 30 åren arbetade jag heltid för att försörja familjen. Under den tiden hjälpte vi många släktingar att komma med i sanningen. Jag bad ofta till Jehova att han skulle hjälpa mig så att jag skulle kunna börja som pionjär igen. Vilken glädje det var att äntligen kunna göra det när jag gick i pension 2004. Jag är verkligen glad att jag valde att tjäna Jehova i stället för att satsa på golfen!

[Ruta/Bild på sidan 135]

Fostran ger resultat

PANAPA LUI

FÖDD 1967

DÖPT 1985

ÖVRIGT Han och hans hustru, Mareta, är pionjärer med särskilt uppdrag i Samoa.

NÄR vår son, Sopa, började skolan, gav jag rektorn broschyren Jehovas vittnen och utbildning och förklarade vår syn på religiösa och nationalistiska aktiviteter.

Men nästa dag berättade Sopa att rektorn hade rivit sönder broschyren inför de andra barnen och lärarna och krävt att Jehovas vittnens barn skulle sjunga en religiös sång. När de vägrade, sade han åt dem att komma fram och sjunga en av sina egna religiösa sånger. Han trodde att det här skulle skrämma dem till lydnad. Men Sopa sade till sina kamrater som var vittnen: ”Vi sjunger ’Vi tackar dig, Jehova’” och ledde dem i sången.

Rektorn blev imponerad och berömde Sopa för att han var så modig. Han och några av de andra lärarna visade senare intresse för sanningen. När vi träffar honom brukar han fråga hur det går för Sopa och hälsa till honom. Sopa fortsatte att göra fina andliga framsteg och blev döpt 2005.

[Bild på sidorna 138, 139]

”Det är inte för långt att gå till mötena”

VALU LOTONUU

FÖDD 1949

DÖPT 1995

ÖVRIGT Hon och hennes sex barn brukade gå 22 kilometer över en bergskam för att vara med vid mötena.

ÅR 1993 fick jag besök av Jehovas vittnen i mitt hem i Lefaga och började studera Bibeln tillsammans med dem. Kort därefter började jag och mina barn vara med vid vittnenas möten i Faleasiu på andra sidan ön – 22 kilometer bort.

När det var möteskväll hämtade jag barnen tidigt från skolan. Några lärare hotade med att avstänga dem ända tills jag förklarade att det fanns viktiga religiösa skäl till att vi var med vid mötena. Varje barn bar sina egna möteskläder, sin egen bibel och sångbok och sitt eget studiematerial i en plastpåse. Ibland när en buss körde förbi blev vi erbjudna skjuts, men för det mesta gick vi de 22 kilometerna.

När vi till slut kom fram till Rikets sal i Faleasiu, tog vittnena där emot oss och gav oss mat, och vi kunde också duscha och sätta på oss rena kläder. Efter mötet började så den långa vandringen hem igen. Längst upp på bergskammen som delar ön gjorde vi en paus, så att barnen fick sova en liten stund. Jag höll utkik efter passerande fordon som vi kanske kunde få åka med hem. För det mesta var vi inte hemma förrän efter midnatt. Klockan fem följande morgon var jag uppe igen och tog första bussen tillbaka till Faleasiu för att gå i tjänsten.

En gång blev jag kallad till ett möte med ett antal byhövdingar under ledning av överhövdingen, som förde ordet. De krävde att få veta varför jag tog mig ända till Faleasiu i stället för att gå till någon av kyrkorna i byn, till exempel den som min morfar hade grundat. Det slutade med att de befallde mig att inte gå på mötena i Faleasiu. Men jag tänkte inte låta något hindra mig från att ta mig till mötena. Jag var besluten att lyda Gud mer än människor. (Apg. 5:29)

Saken drevs till sin spets när jag inte var med vid en toonai (en högtid som hålls i byn och som byns präster, diakoner och mataier är med vid). Byrådet utdömde ett bötesstraff. Jag skulle betala fem stora grisar. Det här var en tung ekonomisk börda, eftersom jag var ensamstående med sex barn. Men till slut kunde jag betala bötesstraffet med grisar från min hjord. Med tiden kom byborna att respektera vår fasta ståndpunkt, och vi blev inte längre motarbetade.

Vi har fått göra stora ansträngningar för att kunna ta oss till mötena genom åren. Men det har varit värt all möda. Alla mina barn är vittnen, och en av mina söner är biträdande tjänare.

Mina barn och jag går fortfarande till mötena. Nej, inte de 22 kilometerna till Faleasiu, utan bara en kort sträcka. År 2001 byggdes en vacker Rikets sal i vår by, och nu finns här en blomstrande församling. Så jag kan fortfarande säga: ”Det är inte för långt att gå till mötena!”

[Bild/Tabell på sidorna 132, 133]

VIKTIGA ÅRTAL – Samoa

1930

1931 De goda nyheterna når Samoa.

1940

1940 Harold Gill sprider broschyren Var äro de döda?, den första publikationen på samoanska.

1950

1953 Den första församlingen bildas i Apia.

1955 Gileadmissionärer kommer till Amerikanska Samoa.

1955 Filmen Den nya världens samhälle i verksamhet visas på många platser i Amerikanska Samoa.

1957 Första kretssammankomsten i Amerikanska Samoa.

1958 Vakttornet börjar översättas till samoanska.

1959 Första kretssammankomsten i Samoa.

1960

1970

1974 Missionärer kommer till Samoa. Budskapet börjar förkunnas på Tokelauöarna.

1980

1984 Ett avdelningskontor öppnas i missionärshemmet i Sinamoga, Apia.

1990

1991 Cyklonen Val orsakar stor förödelse.

1993 Den samoanska upplagan av Vakttornet börjar ges ut samtidigt med den engelska. Ett nytt Betelhem och en sammankomsthall överlämnas.

1996 Radioprogrammet ”Svar på dina bibliska frågor” sänds varje vecka från en FM-station.

1999 En ny byggmetod börjar användas för att skynda på byggandet av Rikets salar.

2000

2007 Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna ges ut på samoanska.

2010

[Diagram]

(Se publikationen)

Antal förkunnare

Antal pionjärer

700

400

100

1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000 2010

[Bild]

Frances and Paul Evans

[Kartor på sidan 73]

(För formaterad text, se publikationen)

HAWAII

AUSTRALIEN

NYA ZEELAND

TOKELAU

Swains Island

SAMOA

AMERIKANSKA SAMOA

Manu‘a öarna

Roseatollen

STILLA HAVET

NIUE

Internationella datumlinjen onsdag

‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐

torsdag

TONGA

AMERIKANSKA SAMOA

Tutuila

PAGO PAGO

Petesa

Tafuna

Fagatogo

Lauli‘i

‘Aunu‘u

SAMOA

Savaii

Aopo

Lata

Taga

Faga

Salimu

Fogapoa

Upolu

APIA

Faleasiu

Siusega

Vailele

Lefaga

Vava‘u

APIA

Vaiala

Faatoia

Sinamoga

[Helsidesbild på sidan 66]

[Bild på sidan 74]

Pele och Ailua Fuaiupolu var de första samoaner som överlämnade sitt liv åt Jehova

[Bild på sidan 81]

Ron och Dolly Sellars flyttade till Samoa 1953 för att tjäna där behovet var större

[Bild på sidan 84]

Richard och Gloria Jenkins på sin bröllopsdag, januari 1955

[Bild på sidan 85]

Girlie och Bill Moss på väg till Samoa

[Bild på sidan 95]

Ett typiskt samoanskt hus

[Bild på sidan 100]

Denna Rikets sal i Apia var den första i Samoa

[Bild på sidan 107]

Tafunas första Rikets sal, Amerikanska Samoa

[Bild på sidan 115]

Metusela Neru

[Bild på sidan 116]

Saumalu Taua‘anae

[Bild på sidan 131]

Ane Ropati (nu Gauld) tog ståndpunkt för Jehova när hon var ung

[Bilder på sidan 141]

Betelhemmet och kontoret i Samoa

Landskommittén i Samoa: Hideyuki Motoi, Fred Wegener, Sio Taua och Leva Faai‘u