Levnadsskildring

Jehovas styrka uppehöll oss

BERÄTTAT AV ERZSÉBET HAFFNER

”Jag kommer inte att låta dem utvisa dig”, sade Tibor Haffner, när han fick veta att jag hade fått order om att lämna Tjeckoslovakien. Sedan tillade han: ”Jag vill gärna gifta mig med dig, och om du går med på det kommer du att vara kvar hos mig för alltid.”

DEN 29 januari 1938, bara några veckor efter det där oväntade frieriet, gifte jag mig med Tibor, den kristne broder som först vittnade för min familj. Det var inte något lätt beslut. Jag hade just fyllt 18 år, och som en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen önskade jag ägna mina ungdomsår helt åt Guds tjänst. Jag grät och jag bad. När jag väl hade lugnat ner mig insåg jag att det Tibor erbjöd mig var mer än bara en vänlig gest, och jag kände att jag ville leva tillsammans med denne man som verkligen älskade mig.

Men varför riskerade jag att bli utvisad? Jag bodde ju i ett land där man var stolt över sitt demokratiska system och sin religionsfrihet.

Trots att vårt arbete var lagligen erkänt mötte vi häftigt motstånd på anstiftan av prästerskapet.

Den första erfarenheten av förföljelse

En dag under hösten 1937 predikade jag och en annan kristen syster i en by nära Lučenec. Det dröjde inte länge förrän vi blev gripna och förda till fängelset. ”Ni kommer att dö här”, sade fångvaktaren och smällde igen dörren till vår cell.

På kvällen hade vi fyra fångar till i cellen. Vi började trösta dem och vittna för dem, och de lugnade ner sig, och vi talade med dem hela natten om Bibelns sanning.

Klockan sex på morgonen sade fångvaktaren till mig att komma ut ur cellen. Jag sade till min kamrat: ”Vi ses igen i Guds kungarike.” Jag bad att hon, om hon överlevde, skulle berätta för min familj vad som hade hänt. Jag bad en tyst bön och följde med vakten. Han förde mig till sin lägenhet som låg inom fängelseområdet. ”Jag vill ställa dig några frågor”, sade han. ”I går kväll sade du att Guds namn är Jehova. Kan du visa mig det i Bibeln?” Vilken överraskning och lättnad! Han tog fram sin bibel, och jag visade honom och hans fru namnet Jehova. Han ställde många andra frågor om det som vi hade resonerat med de fyra kvinnorna om under natten. Han blev nöjd med svaren och bad sin fru göra i ordning frukost åt mig och min kamrat.

Ett par dagar senare släpptes vi, men en domare beslöt att jag skulle lämna Tjeckoslovakien, eftersom jag var ungersk medborgare.